Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecuador - Ecusson - Ecuyer - Ed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sistnämnda land kom det 1532, genom Pizarro, under
spanska väldet. 1548–1710 utgjorde det, under namnet
Quito, en del af vicekonungariket Peru, derefter
tillhörde det vicekonurigariket Santa Fé de Bogoté
(Nya Granada), och 1722 återkom det under Peru. I
slutet af förra årh., då de spanska kolonierna
sträfvade att uppnå sjelfständighet, utbröto äfven
i E. enstaka oroligheter. Dock var det först 1809
och 1812, som mera omfattande försök att afskudda det
spanska oket gjordes. Den 1820 i Guayaquil utbrutna
revolutionen förde, genom Bolivars biträde, till
målet – skilsmässa från Spanien. Landet slöt sig
derefter till de redan förenade staterna Nya Granada
och Venezuela, hvilka trenne stater togo namnet
Columbia (1822). 1830 skilde sig E. från förbundet
och förklarade sig för en oberoende republik, med
general Juan José de Flores som president. Sedan
den tiden har E. oupphörligt varit hemsökt af inre
oroligheter. Ända till 1845 vexlade makten mellan
Flores och Vicente Rocafuerte, och författningen
ändrades tre gånger. En af Rocafuerte ledd revolution
(1845) slutade med att Flores förband sig att lemna
landet, mot erhållandet af en penningsumma. Efter
en lång tid af förvirring valdes till president,
i Dec. 1850, det klerikala partiets kandidat, Diego
Noboa, som återkallade jesuiterna och upptog de
från Nya Granada fördrifne konservativa, hvarigenom
han kom i strid med nämnda stat. Af denna oenighet
begagnade sig general Urbina, Juli 1851. Han tog
Noboa till fånga och satte sig sjelf i spetsen
för republiken. Med honom kom det demokratiska
partiet till makten, hvarefter jesuiterna förjagades,
adelstitlar afskaffades, slafveriet upphäfdes (1854)
och skeppsfarten på floderna frigafs. Vid Noboas fall
afstannade fejden med Nya Granada, hvaremot strid
uppkom med Peru, som beskyddade Flores. Denne gjorde
(Mars 1852) ett landstigningsförsök, men blef slagen,
och i April s. å. slöts fred, hvarefter Flores måste
lemna Peru. Vid hans återkomst till Lima, 1855,
började striden dock å nyo, men 1856 ingicks en ny
förlikning. Urbina efterträddes af general Francesco
Robles, under hvilken indianerna likställdes med de
öfrige medborgarna samt det franska mått-, vigt- och
myntsystemet infördes. Förlikningen med Peru bröts
1858 af dess nye president, Castilla, hvilken sände
en flotta att blockera Guayaquil. General Franco, som
der förde befälet, öfvertalades att sluta en särskild
konvention (Aug. 1858) och lemnade sina forne vänner
Robles och Urbina i sticket. Men det konservativa
partiet i Quito, under Garcia Moreno, inkallade i
Juni 1860 Flores, som besegrade Franco. Moreno,
som varit professor i kemi och var Flores’ måg,
blef i Jan. 1861 vald till president. Han började
anlägga vägar, minskade härstyrkan och upprättade en
polis. Men tillika slöt han ett för kyrkan mycket
fördelaktigt konkordat med påfven och öfverlemnade
undervisningen i jesuiternas och andra munkars
händer. Både derigenom och på grund af en hemlig
korrespondens, hvari han förklarat sig böjd för att
ställa E. under franskt beskydd, väckte han en storm
af ovilja mot sig. Deraf begagnade sig
presidenten i Columbia, Mosquera, hvilken i Aug. 1863
uppfordrade E:s innevånare att ansluta sig till honom
och återställa den forna republiken Columbia. Då
Moreno vägrade ingå på denna plan, utbröt ett krig, i
hvilket Flores blef slagen, men som ej medförde någon
förändring i de båda staternas politiska ställning. I
Maj 1865 valdes Geronimo Carrion till president,
och denne började sin regering med att i förening med
Peru och Chile förklara Spanien krig. Hans styrelse
blef dock ej lång: i Nov. 1867 gjorde han ett
försök till en statskupp, hvilken misslyckades och
framkallade hans afsättning. Till hans efterträdare
valdes Espinosa; men redan i Jan. 1869 störtades
denne af Moreno, som helt och hållet stödde sig
på det klerikala partiet, gynnade jesuiterna och
sökte gifva republiken karakteren af en teokratisk
stat. Moreno gick så långt, att han vid öppnandet
af kongressen (Aug. 1873) förklarade, att det sista
spåret af fientlighet mot kyrkan måste utplånas
ur lagböckerna och landet öppnas för jesuiternas
obehindrade verksamhet. I öfverensstämmelse dermed
ställdes pressen och bokhandeln fullständigt
under jesuiternas godtycke. Oaktadt statens
betryckta finansiella ställning beslöts ock på
samma kongress, att årligen 10 proc. af den del
utaf kyrkans inkomster, som tillhör staten, skulle
lemnas åt påfven. Moreno lönmördades d. 14 Aug. 1875.
A. W.
Ecusson [ekysång], Fr. (af écu, Lat. scutum, sköld),
liten sköld; herald., mindre vapensköld, infattad
i en större; namnbräde (på ett fartyg); etikett
(på en flaska e. d.); numism., baksida, revers
(på ett mynt); ryggtitel (på eri bok).
Ecuyer [ekyije], Fr. (Med. Lat. scutarius,
sköldbärare, af scutum, sköld), vapendragare, page,
stallmästare.
Ed, jur., en under religiös form uttalad försäkran
om tillförlitligheten utaf ett af den svärjande
afgifvet yttrande. Eder afläggas enligt svensk
lag i regeln "vid Gud och hans heliga evangelium",
men af jude "vid Gud och hans heliga lag". I fråga
om bekännare af sådan lära, som ej tillstädjer
edgång, förordnas särskildt af konungen huru
förfaras skall. Eden afser dels att förstärka
en utfästelse om framtida uppfyllande af vissa
medborgerliga eller ämbetsplikter – t. ex. tro- och
huldhetsed, tjenste-ed, krigsmanna-ed, domare-ed –,
dels att bekräfta sanningen af en faktisk uppgift,
som den svärjande lemnat eller skall meddela. Under
denna senare form har eden betydelse särskildt i
rättegångsordningen.
För att den dom, som afgör en rättegång, skall
vara rättvis, fordras, att den framgått ur en
riktig tillämpning af rättens bestämmelser på de
faktiska förhållanden, som i det förevarande fallet
upplysts vara sanna. Hvad rätt är skall domaren sjelf
känna, men hvad som är sant i målet, derom skall den
frambragta bevisningen upplysa honom. Sådan upplysning
kan han endast sällan vinna genom egen iakttagelse;
vanligen måste han hemta den från andras utsago – af
parten sjelf eller af tredje person. Ett nödvändigt
vilkor för att dessa utsagor skola kunna tjena till
grund för domarens öfvertygelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
