- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
153-154

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eden - Eden, flod i England - Edenius, Jordanus Nicolai, universitetslärare, teolog - Edentäta, zool. Se Trögdjur. - Eder, biflod till Fulda - Edessa - Edessenska riket. Se Edessa. - Edestad - Edet, by och lastningsplats i Fuxerna socken af Elfsborgs län. Se Lilla Edet. - Edfu - Edgar, konungar i England - Edgehill - Edgeworth, Henry Allen de Firmont, Ludvig XVI:s biktfader - Edgeworth, Maria, engelsk romanförfattarinna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Eden, Hebr., "förnöjelse", "lustgård", de första
menniskornas vistelseort. Jfr Paradis.

Eden [Idön], flod i England. Den rinner upp på
Penninska bergen, genomflyter grefskapen Westmoreland
och Cumberland samt faller ut i Solwayviken. Längd
113 kilom. (15,2 mil).

Edenius, Jordanus Nicolai, universitetslärare, teolog,
f. i Värmland 1624, blef teologie professor i Upsala
1659 och teologie doktor 1661. Död 1666. Han anses som
en af de störste teologer Sverige haft. Skrifter:
Memoriale biblium (1664), Opuscula theologica
(s. å.) och Epitome historiae ecclesiasticae novi
testamenti
(1681, utg. af J. Gezelius) samt en mängd
akademiska dissertationer.

Edentata, zool. Se Trögdjur.

Eder, biflod till Fulda. Den rinner upp på Westerwald
i Westfalen, flyter derefter genom Hessen-Nassau
och furstendömet Waldeck samt faller ut i Fulda,
ofvanför Kassel. Längd 135 kilom. (18,2 mil). Denna
flod är guldförande.

Edessa, i forntiden hufvudstad i mesopotamiska
landskapet Osroëne, vid Skirtos (nu Daisan), en
biflod till Eufrat. Denna stad anses vara identisk
med bibelns Ur. Namnet E. fick den af Seleucus
II. Den kallades äfven Antiochia, efter den syriske
konungen Antiochus VII. Under dennes tid stiftades
i E., omkr. 135 f. Kr., af Orrhoi Bar Chevje det
Edessenska l. Osroënska riket, hvars regenter
ofta lågo i krig med romarna. Under kejsar Trajanus
förstördes staden, och riket gjordes skattskyldigt
under romarna. År 216 gjorde Caracalla E. till en
romersk militärkoloni, under namnet Colonia Marcia
edessenorum.
Vid denna tid, och i synnerhet efter
det romerska rikets delning, fick E. stor betydelse
i den kristna kyrkans historia. Mer än 300 kloster
lära hafva funnits inom dess murar, och det blef
ett af hufvudsätena för orientalisk lärdom. Äfven
i de arianska, monofysitiska och nestorianska
stridigheterna spelade E. en betydande rol. Men
sedan araberna (i 7:de årh. e. Kr.) eröfrat det,
gick kristendomen derstädes under, och jämväl E:s
verldsliga glans tog slut. 1040 föll staden i händerna
på seldsjukerna. Under första korståget intogs den
(1097) af Balduin och gjordes till hufvudstad i ett
grefskap E., som under nära femtio år (1097–1145)
var ett vigtigt stöd för konungariket Jerusalem. Om
sider, 1145, lyckades seldsjuken Zenki, herskaren i
Mossul, intaga staden och borgen. Den siste grefven,
Joscelin II, lyckades 1146 återtaga staden; men redan
s. å. föll den i händerna på Zenkis son Nur-ed-din,
hvarvid nästan hela den kristna befolkningen
nedhöggs eller såldes som slafvar. E:s fall blef en
af de vigtigaste anledningarna till andra korståget
(1147–49). Korsfararna återtogo det icke. 1391 blef
E. fullkomligt förstördt af mongolerna, under
Timur. Sedan 1637 har det lydt under osmanerna. –
E:s nuvarande namn är Urfa l. Orfa.

Edessenska riket. Se Edessa.

Edestad, socken i Blekinge län, Medelstads
härad. Arealen 3,309 hekt. (6,704 tnld). 1,140
innev. (1879). Annex till Hjortsberga, Lunds stift,
Medelstads kontrakt.

Edet, by och lastningsplats i Fuxerna socken af
Elfsborgs län. Se Lilla Edet.

Edfu (på hieroglyfiska inskrifter Hat, Kopt. Atbo,
Lat. Apollinopolis magna), by uti Öfre Egypten, vid
Nilen. Omkr. 2,000 innev. Tillverkning af lerkärl. I
forntiden var E. hufvudstad i en nomos, och ännu
finnas väl bibehållna ruiner efter ett praktfullt,
åt Horus (Apollo) helgadt tempel.

Edgar, konungar i England. 1) E., Emunds son, d. 975,
valdes 956 till konung öfver landen Northumbria
och Mercia, hvilka gjort uppror mot hans broder
Eadwig i Wessex, och blef efter dennes död (958)
konung äfven i sistnämnda landskap. Den berömde
Dunstan var under E. själen i regeringen. – 2)
E. Etheling, Edmund Jernsidas sonson och Edvards
son, var född i Ungern, dit hans fader hade måst
fly undan Knut den stores förföljelser, valdes efter
Harald Godwinsons död (1066) till konung i England,
måste vika för Vilhelm Eröfraren, gjorde derefter i
förening med skottar och danskar fruktlösa försök att
tränga Vilhelm undan och lefde sedan vid dennes hof,
der han dog vid hög ålder. Han var den siste af den
gamla angelsachsiska konungastammen.

Edgehill [ädjhill], några kullar på gränsen mellan
de engelska grefskapen Oxford och Warwick. Den 23
Okt. 1642 stod der ett slag, i hvilket Karl I:s trupper
besegrade parlamentets, under lord Essex.

Edgeworth [ädjoörth], Henry Allen de Firmont,
Ludvig XVI:s biktfader, f. 1745 på Irland, blef 1777
biktfader hos nämnde konungs syster madame Elisabet
och sedermera hos konungen sjelf samt följde, 1793,
denne tröstande upp på schavotten. Han var några
år grefven af Provence (sedermera Ludvig XVIII)
följaktig i landsflykten. Död i Mitau 1807. E:s
Mémoires utgåfvos 1815 af Dupont, hans Lettres 1818
af Elise de Bon.

Edgeworth [ädjoörth], Maria, engelsk
romanförfattarinna, f. 1767, tillbragte från
1782 nästan hela sitt lif på familjegodset
Edgeworthtown, i grefskapet Longford på Irland,
och dog der 1849. Hennes först offentliggjorda
skrift var ett pedagogiskt arbete, Essays on a
practical education
(1798), som hon författade i
förening med sin fader, Richard E. (d. 1817). Sitt
rykte vann hon företrädesvis genom sina romaner,
bl. a. Castle Rackrent (1800), Belinda (1803), Popular
tales
(1804), Tales of fashionable life (1809–12),
Patronage (1814), Ormond (1817) samt Helen (1834),
den sista och den bästa af dem alla. Stort bifall
vunno äfven hennes berättelser för ungdom, Rosamond
(1822) och Harry and Lucy (1825) m. fl. Många af
hennes arbeten äro öfversatta på svenska. – Miss
E. intager ett framstående rum inom den engelska
literaturen, förnämligast genom sina teckningar af det
irländska folkets karakter och seder – skildringar,
som föranledde W. Scott att på liknande sätt behandla
Skotlands folklif och minnen. Hennes berättelser
utmärka sig för ett raskt framställningssätt, en
liflig fantasi samt ett klart och rent språk. I
åtskilliga af dem gör den didaktiska tendensen sig
alltför mycket gällande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 24 21:43:44 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free