Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edgitha, engelska furstinnor. Se Editha. - Edgärdsman - Edhem - Edhem pascha, turkisk statsman - 1. Edholm, Erik af, läkare - 2. Edholm, Erik Vilhelm af, den föregåendes son, militär, ämbetsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edgitha, engelska furstinnor. Se Editha.
Edgärdsman, jur. Skall en dom varda rättvis,
måste domaren utgå från en riktig uppfattning
af de faktiska omständigheter, af hvilka målets
utgång beror. En sådan utredning af det faktiska
sammanhanget åstadkommes i våra dagars rättegång genom
bevisförfarandet, hvilket afser att gifva domaren
objektiva grunder för bildande af en sjelfständig
öfvertygelse. Utan sådana grunder antager domaren
ingenting såsom sant och bevisadt.
Annorlunda var förhållandet i den äldsta germanska och
skandinaviska processen. Enligt denna dömde folket
sjelf, samladt till ting, och inför hela menigheten
kunde ett sådant bevisförfarande, som förutsätter en
uppmärksam pröfning af de minsta omständigheter, icke
användas. Icke dess mindre måste man sörja för att den
dom, som gafs, stödde sig på sanning och rättvisa,
och detta ansåg man sig göra genom att låta sakens
utgång vara beroende af vissa prof, så beskaffade, att
man kunde antaga, att blott den, som hade sanningen på
sin sida, skulle mäkta att fullgöra dem. Bevismedlen
voro sålunda af formel art och gåfvo icke domaren
någon sjelfständig öfvertygelse i saken. De prof,
hvilka för ändamålet användes, inneburo ett vädjande
till gudomen. Så ordalierna under en äldre tid, edgång
under en senare. Att med ed bekräfta sanningen af en
utsago tillkom den af parterna, som egde vitsordet –
i allmänhet svaranden. Sedan eden var aflagd, gällde
utsagon såsom sann och bevisad. Men som vinsten af en
mened kunde besegra den fruktan för gudarnas hämd,
hvilken utgjorde borgen för edens trovärdighet,
ansåg man sig i vigtigare fall icke kunna åtnöjas
ensamt med partens ed, utan man fordrade, att denna
skulle bekräftas af andra trovärdiga personer,
hvilkas antal ökades i förhållande till målets
vigt. Dessa medsvärjande kallar man edgärdsmän
(Lat. conjuratores). Edgärdsmännen hade icke samma
betydelse som vittnena i nutidens rättegångar. De
redogjorde icke för hvad de visste i saken: de aflade
endast en kategorisk försäkran om riktigheten af
partens ed, att han "sor reen ok eig meen". Genom
de qvalifikationer man fordrade af edgärdsmannen
och genom det straff, som träffade honom, om eden
fans osann, sökte man trygghet mot lättsinne
och falskhet, likasom man äfven sörjde för att
edgärdsmannen skulle vara i tillfälle att bilda
sig en verklig öfvertygelse i saken. Det vanliga
antalet edgärdsmän var tolf (tylftared), och det
högsta antalet i Sveriges rätt var 156 (tretton
tolfter). Med den gamla rättegångsförfattningens
försvinnande fick bevisförfarandet till uppgift
att bereda domaren medel att sjelf bilda sig en
öfvertygelse i saken, och för detta ändamål var
en naken försäkran, sådan som edgärdsmännens, af
ringa värde. Domaren måste fordra en redogörelse för
egna iakttagelser; i stället för edgärdsmän kommo
vittnen. Oaktadt edgärdsmannainstitutet sålunda
förlorat sin rot, fortlefde det in i det 17:de
årh. och blef först 1695 uttryckligen upphäfdt.
I. Afz.
Edhem, kyrkosocken i Skaraborgs län och Gudhems härad
(med undantag af en liten del, som
hör till Kåkinds härad). Arealen 3,770 hekt. (7,637
tnld). 913 innev. (1879). Annex till Varola, Skara
stift, Kåkinds kontrakt. Jfr Edåsa och Ljunghem.
Edhem pascha, turkisk statsman, f. 1823, blef
1849 adjutant hos sultan Abdu-l-Medjid och chef
för den militära afdelningen af dennes hof, föll
1856 plötsligt i onåd, men blef redan s. å. medlem
af tansimatrådet och utnämndes kort derefter till
utrikesminister, blef 1864 handelsminister, 1870
president i högsta domstolen, 1871 minister för de
offentliga arbetena, 1876 sändebud i Berlin och 1877
storvesir. Sistnämda befattning förvaltade han till i
Febr. 1878 (således under hela rysk-turkiska kriget),
då han afgick ur ministèren.
1. Edholm, Erik af, läkare, föddes i Fors socken,
Jämtlands län, d. 5 Febr. 1777, blef student
i Upsala 1796, medicine doktor 1810 och lifmedikus
hos kronprinsen Karl Johan 1812, tjenstgjorde 1813–15
som fältläkare vid kronprinsens stab samt utnämndes
1818 till förste tjenstgörande lifmedikus hos
konung Karl Johan. 1822–41 var han vice ordförande
och 1841–49 ordförande i Sundhetskollegium, kallades
1819 till ledamot af Vetenskapsakademien, upphöjdes
1821 i adligt stånd och utnämndes 1842 till
förste arkiater. Död i Stockholm den 29 Maj 1856.
Svenska läkaresällskapets handlingar innehålla
åtskilliga uppsatser af E:s hand.
2. Edholm, Erik Vilhelm af, den föregåendes
son, militär, ämbetsman, föddes i Stockholm d.
13 Juni 1817, blef student i Upsala 1835 och
utnämndes 1836 till underlöjtnant vid Konungens andra
lifgarde, med hvilket han 1848, som löjtnant och
chef för ett fältkompani, deltog i expeditionen
till Danmark och vid hvilket han avancerat till
öfverstelöjtnant och förste major (1861), då han
1866 utnämndes till hofmarskalk och s. å. till
förste direktör för K. M:ts hofkapell och teatrar.
1838 blef han ordonnansofficer hos Karl XIV Johan
samt 1857 adjutant hos Oskar I, och 1859 fick han
samma befattning hos Karl XV. 1865 befordrades han
till öfverste i armén, och 1869 utnämndes han till
förste tjenstgörande hofmarskalk, med förordnande att
fortfarande jämväl bestrida direktörsbefattningen
vid K. teatern. Sedan han vid faderns död (1856)
blifvit adelsman, var han under ståndsriksdagarna
medlem af Ridderskapet och adeln. Såsom sådan
hade han plats dels i Ekonomi-utskottet, dels
i Statsutskottet. 1863–66 var han ledamot af
komitén för granskning af förslaget till ny straff-
och rättegångslag för krigsmakten och uppträdde der
för prygelstraffets afskaffande. 1866 kallades
han till ledamot af Musikaliska akademien. Under den
tid E. varit teaterdirektör har ett stort antal operor
blifvit uppsatta, t. ex. "Afrikanskan", "Romeo
och Julia", "Lohengrin", "Tannhäuser", "Mignon",
"Carmen" och "Aida", samt, af svenska kompositörer,
"Den bergtagna", "Vikingarna" och "Blenda".
På den dramatiska scenen hafva under denna tid,
jämte originalarbeten företrädesvis upptagits
stycken från den franska sedekomediens område.
Bland sistnämnda arbeten har E. öfversatt "Män af
ära" (af Ch. Garand),. "Markisinnan" (Eug. Nus och
Ad. Belot),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
