Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edsviken - Edsvära - Ed-söre - Educera - Edukt - Edulkoration - E dur - Edvard, angelsachsiska konungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Edsviken, saltsjövik i Stockholms län, mellan
Danderyds, Sollentuna och Solna socknar. Den står
genom Stocksund i förbindelse med Lilla Värtan.
Edsvära, socken i Vestergötland, Skaraborgs län,
Skånings härad. Arealen 3,998,6 hekt. (8,100
tnld). 1,392 innev. (1879). Annex till Vånga, Skara
stift, Vinköls kontrakt.
Ed-söre (Fornsv. eþsöre, af eþ, ed, och sværia,
svärja, aflägga ed, imperf. sor), jur., egentl.
"edsvärjande", ed, som Sveriges konung och landets
förnämste män fordomdags aflade och hvarigenom
de förbundo sig att försvara den allmänna friden,
d. v. s. att hålla och skydda kyrkofrid, tingsfrid,
qvinnofrid och hemfrid. Enligt hvad man af rimkrönikan
och andra i behåll varande handlingar med full
säkerhet kan sluta, aflade Birger Jarl en sådan ed. I
den s. k. Alsnöstadgan (omkr. 1280) förnyade Magnus
Ladulås sin faders förordningar till främjande af
trygghet och lugn i riket, och dessa fridsstadganden
bekräftades med ed af konungen jämte de förnämste
herrarna i riket. (Jfr Vestgötalagen IV. 19,
Schlyters uppl.). Enligt Uplandslagens konungabalk,
4, skulle denna ed af konungen och de "allra högste
herrarna i Sverige" förnyas vid hvart konungaval. (Jfr
Edsörebrott.) – Edsörebalk, den balk i landslagarna,
hvilken handlar om edsörebrotten. – Edsörebrott. Bröt
någon mot den af konungen besvurna friden och förgrep
sig i något af de stycken, som utgjorde föremålet
för nyssnämnda konungens ed, sades han "bryta mot
konungens edsöre". I Alsnö stadga upptogos som sådana
edsörebrott: att sarga eller dräpa någon i hans eget
eller annan mans hus; att våldföra qvinna; att dräpa
eller sarga i kyrka, på kyrkogård eller på ting;
att hämnas, då fred blifvit lofvad och förlikning
gjord, samt att hugga lem af annan. Ändamålet med
ett dylikt sammanförande af dessa olikartade brott
och deras gemensamma betecknande som edsörebrott
var att genom en strängare bestraffning af dylika
våldsgerningar trygga den allmänna säkerheten. Såsom
straff för edsörebrotteii var stadgadt, dels att
den brottsliges lösegendom skulle vara förverkad till
treskiftes mellan konungen, häradet och målseganden,
dels att förbrytaren skulle vara landsflyktig, tills
den, mot hvilken han brutit, bad för honom, samt dels
att han, sedan han återfått fred, skulle bota 40 mark
till konungen. I landskaps- och landslagarna finna
vi likaledes hemfrids-, qvinnofrids-, kyrkofrids-
och tingsfridsbrotten betecknade såsom edsörebrott,
om ock i de olika lagarna vissa olikheter förekomma
i fråga om de kännetecken, som borde utmärka de
gerningar, hvilka skulle betraktas såsom dylika
fridsbrott. Dessutom voro, särdeles i landslagarna,
åtskilliga andra brott upptagna såsom edsörebrott,
utan att kunna hänföras till någon af de ursprungliga
klasserna, t. ex. att taga någon för misstanke om
stöld, att bastå, binda och pina honom oförvunnen,
o. s. v. I 1734 års lag bibehöllos till en hufvudsaklig
del de i landslagarna förekommande edsörebrotten,
fastän modifikationer vidtogos i fråga om hvad som
karakteriserade de särskilda brotten, hvarjämte ett
och annat nytt edsörebrott blef upptaget.
Straffet för edsörebrott hade redan i stadslagarna
helt och hållet öfvergått till böter. I brist
af sådana skulle brottslingen halshuggas. I 1734
års lag, Missgerningsbalken, 23 kap., stadgades:
"Hvar som edsöre bryter, man eller qvinna, i staden
eller å landet, bote hundrade daler och miste
äran. Sker dråp deri eller rån, miste högra hand
och lif sitt. Bryter någon edsöre annan gång, bote
tu hundrade daler." Genom förordn. d. 20 Jan. 1779
borttogos från de dittills varande edsörebrotten
alla de brott, i hvilka dråp ej skett, om ock i
senare författningar benämningen stundom användes i
en betydelse, som ej rätt står tillsammans med den
genom 1779 års förordning skedda förändringen. I
nya strafflagen (1862) nämnes ingenting rörande
edsörebrotten, och det spår af dem, som förekommer
i 111 § af 1809 års regeringsform, i det att
ofredande af riksdagsman förklarades skola anses
och straffas såsom edsörebrott, försvann genom den
vid riksdagen 1865–66 åt ifrågavarande lagrum gifna
lydelsen. Jfr Schlyter, "Juridiska afhandlingar"
II (1836), "Utkast till edsörelagarnas historia".
L. A.
Educera (Lat. educare), uppfostra. – Edukation
(Fr. éducation), uppfostran.
Edukt (af Lat. ex, ut, och ducere, föra), kem., en
fordom bruklig benämning på ett ämne, som erhålles
ur en förening eller blandning, i hvilken det
förekommer eller anses förekomma såsom sådant. Så
äro t. ex. svafvel och qvicksilfver edukter af
cinober samt ättiksyra ur ättiksyradt natron –
såvida man nämligen betraktar detta salt som en
förening af ättiksyra och natron. Jfr Produkt.
P. T. C.
Edulkoration (af Lat. e, ur, och dulcorare, af
dulcis, söt), kem., egentl. utlösande af söta ämnen;
i allmänhet extraktion, uttvättning o. s. v. Denna
benämning användes numera mycket sällan.
P. T. C.
E dur (Fr. mi majeur), musikt., den durtonart, som
har e till grundton och företecknas med # för f, c,
g och d. A. L.
Edvard, angelsachsiska konungar.
1. Edvard (I), den äldre, Alfred den stores son,
valdes d. 26 Okt. 901 till sin faders efterträdare.
I fyra år nödgades han strida mot sin kusin Etelvold
(Ethelwold), hvilken sökte göra honom tronen stridig
samt hade stöd hos danskarna i norra och östra
England. Efter Etelvolds död ingingo danskarna
(906) fred; men E. började 910 kampen på nytt och
fick dervid god hjelp af sin syster Etelfleda,
"the lady of Mercia". Denna förde från 912 till sin
död, 922, styrelsen öfver landet Mercia och ansatte
derifrån modigt nordmännen, medan E. angrep dem
i Essex och Östangeln. Striden slutade med
danskarnas fullkomliga underkastelse, hvarigenom E.
fick hela England söder om Humber i sitt våld.
Äfven danskarna i Northumberland och de britiska
folken i vestra England samt skottarna erkände E. som
sin öfverherre. Det sachsiska väldet var under
honom mäktigare än någonsin förut. Död 925. E.
var en god lagstiftare och tapper krigare.
2. Edvard (II), Martyren, f. omkr. 962, efterträdde
sin fader Edgar 975. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
