Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard, angelsachsiska konungar. - Edvard, engelska konungar och prinsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understöddes nämligen af den mäktige ärkebiskop Dunstans
inflytande (hvilken nedslog det parti, som ville
hafva hans yngre broder Etelred på tronen). E. blef
mördad redan 978.
3. Edvard (III), Bekännaren (Lat. Confessor),
son af konung Etelred (Ethelred) II och Emma af
Normandie, föddes antagligen 1004. När den danske
konungen Sven Tveskägg 1013 inkräktade tronen i
England, flydde Etelred med gemål och barn öfver
till Normandie, der E., äfven sedan hans moder
(1017) äktat Knut den store, qvarstannade, tills
(1041) hans halfbroder Hardeknut kallade honom till
sitt hof. Nästan mot sin vilja och trots starkt
missnöje från danskarnas sida utropades E. efter
Hardeknuts död, 1042, till konung. Det var den
mäktige jarl Godwin, som genomdref hans val, och
under de åtta första åren af hans regering hade denne
man ett afgörande inflytande på styrelsen, hvilket
inflytande han 1045 befäste genom att gifta sin
dotter med konungen. E:s böjelse för normanderna
och hans växande fruktan för Godwins ärelystnad
framkallade 1051 en brytning mellan svärfadern och
svärsonen, hvarför Godwin ansåg rådligast att lemna
riket. Folket önskade likväl jarlen tillbaka, enär
det i honom såg det enda stödet mot E:s normandiska
gunstlingar, och E. fann sig 1052 nödgad att åter
böja sig för honom, då han med en flotta visade
sig utanför London. Efter Godwins död, 1053, var
hans son Harald rikets verklige styresman ända till
E:s död, d. 5 Jan. 1066. E. var en välmenande, men
svag konung. Hans märkligaste styrelseåtgärder voro
förberedelserna till en kodifiering af rikets lagar
och upphäfvandet af danagälden. Hans håg stod mer
åt andliga än åt verldsliga ting, och hans fromma
lefverne skaffade honom rykte för helighet samt
binamnet "confessor". Under Vilhelm eröfrarens och
de andre normandiske konungarnas hårda regemente
tänkte engelsmännen med saknad tillbaka på hans
fredliga styrelsetid. "Hans minne blef dem så kärt,
att hans namn tycktes dem vara en symbol för frihet
och oberoende: i stället för frihet begärde Vilhelms
och Henriks undersåtar Edvard bekännarens goda lagar".
Edvard, engelska konungar och prinsar.
1. Edvard I, son af Henrik III och Eleonora af
Provence, föddes d. 16 Juni 1239. Under Simons
af Montfort resning mot hans fader vållade han,
i ungdomlig hetta, det kungliga partiets nederlag
vid Lewes (1264); men han godtgjorde snart detta fel
genom segern vid Evesham (1265). 1270 företog han,
jämte Ludvig den helige af Frankrike, ett korståg
till Tunis och 1271 ett annat, till Heliga landet,
der han eröfrade Nazaret. På hemvägen, 1272, fick
han underrättelse om sin faders död, men stannade
utomlands till 1274. E:s regering blef epokgörande
för England. Under hans tid lades grunden till
Englands konstitutionella frihet, framför allt
derigenom att underhuset blef en laglig korporation
och fick politisk betydelse. E. nödgades nämligen i
sin af krigen framkallade penningeförlägenhet ofta
vända sig till denna församling och för att erhålla
bevillningar erkänna folkets sjelfbeskattningsrätt
samt göra flere
andra betydande eftergifter. Hans regering är vidare
utmärkt för reformer i rättsskipningen och för ett
omfattande lagstiftningsarbete, hvilket tillskyndade
honom namnet "den engelske Justinianus". E. uppträdde
med mycken djerfhet mot kyrkan, i det han, påfvens
bullor till trots, beskattade presterskapet och
förbjöd de andlige att mottaga gåfvor i jord. Hans
statsmannaförmåga – till hvilken få engelska
konungar egt maken – visade sig icke endast i den
inre styrelsen, utan ock, i kanske än högre grad, på
utrikespolitikens fält. E. förde en storbritannisk
politik. Genom tvänne krig, 1277 och 1282, lade han
Wales under sin krona, och han använde all sin makt
på att vinna Skotland, hvars förening med England
han ansåg mycket nödvändigare än besittningar och
inflytande i Frankrike. Den allmänna förvirringen i
Skotland efter den gamla konungaättens utslocknande
(1286) gaf honom tillfälle att blanda sig i de skotska
angelägenheterna. Hans plan att få se sin son som
Skotlands konung gick likväl om intet; men E. sjelf
valdes att döma mellan de täflande tronpretendenterna,
och han gaf då kronan åt John Baliol (1292), mot
vilkor att denne blef hans vasall. Då Baliol ville
frigöra sig från länsförhållandet, föll E., 1296,
med vapenmakt in i Skotland, segrade vid Dunbar och
skickade Baliol till Towern. William Wallace upptog
emellertid striden mot honom och slog engelsmännen
vid Stirling (1297), men blef 1298 öfverväldigad vid
Falkirk samt 1305 tillfångatagen och afrättad. Som
ledare af den skotska nationens strid mot inkräktaren
uppträdde derefter Robert Bruce. För att tukta denne
beredde sig E. till ett sjunde infall i Skotland, men
dog på marschen dit, i byn Burgh-on-the-Sands, d. 7
Juli 1307. Han var en god fältherre, men önskade
hällre att anses som en fulländad riddare än som en
utmärkt strateg. I lyten som i förtjenster var han
en typ för sin stam, en verkligen nationel konung,
och han omfattades derför af sina landsmän med
obegränsad vördnad.
2. Edvard II, fjerde sonen af den föregående och hans
drottning, Eleonora af Kastilien, föddes d. 25 April
1284 på slottet Caernarvon i Wales. Han kallades
först earl of Caernarvon, men fick 1301 titeln
prins af Wales – en titel, som Englands tronföljare
sedan dess burit. 1307 efterträdde han sin fader
på tronen. E. var svag och dådlös. Han lemnade
makten åt sina gunstlingar, en Piers Gaveston,
upphöjd till earl of Cornwall, och en Hugh Despenser
m. fl. Derigenom uppstodo mellan honom och baronerna
tidt och ofta konflikter samt 1312 och 1322 blodiga
fejder. Splitet i England gaf Robert Bruce tillfälle
att rycka nästan hela Skotland ur engelsmännens våld,
och E., hvilken ändtligen drog emot honom med en här
af 100,000 man, led ett förkrossande nederlag vid
Bannockburn d. 24 Juni 1314 samt nödgades 1319, efter
att hafva upptagit striden på nytt, ingå ett tvåårigt
stillestånd, hvilket 1321 förlängdes på fjorton år. I
slutet af Sept. 1326 utbröt mot honom en ny resning,
som leddes af hans gemål, Isabella. Hela nationen
samlade sig kring henne. Despenser afrättades, och
E. blef 1327 formligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
