Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efraim, Josefs andre son - Efraim syrern - Efraimiter - Efrat - Efterbild - Efterblödning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildade Efraims stam, som vid Kanaans delning
fick på sin lott ett stort och fruktbart område i
midten af landet ungefär motsvarande södra delen
af det sedan s. k. landskapet Samarien. Detta
område genomskars från norr till söder af
Efraims berg, hvars fortsättning sedan kallades Juda
bergsbygd. Ända till Sauls tid (omkr. 1100 f. Kr.) var
Efraims stam den mäktigaste i Israels rike. Både Josua
och Samuel tillhörde densamma, och inom dess gränser
(i Silo) var tabernaklet upprest. Näst Efraims var
Juda stam den mest betydande, och dessa tvänne täflade
med hvarandra om högsta anseendet i Israel. När David
blifvit konung och bestämt Jerusalem till hufvudstad
samt Moria berg till plats för templet, tog Juda
stam afgjordt försteget. Afunden fortlefde dock
och kom till utbrott efter Salomos död (omkr. 975
f. Kr.) genom, söndringen mellan rikena Juda och
Israel. I det sistnämnda var E. den herskande stammen,
så att riket till och med ofta kallades E. Dess förste
konung, Jerobeam, tillhörde E., och dess hufvudstäder
Sikem och Samaria lågo inom denna stams område. –
Efraims (l. Benjamins) port, var en port på Jerusalems
norra stadsmur, sannolikt belägen på samma ställe som
den nuvarande Damaskus-porten, eller Bab-el-Amud. –
Efraims skog, der Absalon blef slagen, anses hafva
legat öster om Jordan. E. J. Ö.
Efraim syrern (Lat. Ephraim syrus), "syrornas profet",
kyrkolärare från 4:de årh., f. i Nisibis, var lärjunge
till Basilius den store och tillbragte större delen
af sitt lif som eremit, i Edessa, hvarest han dog
omkr. 378. Bland hans skrifter, som äro samlade
och utgifna af G. S. Assemani (1732–46), märkas de
mot åtskilliga kättare (Bardesanes m. fl.) riktade
homilierna och hymnerna samt hans kommentarier till
Gamla testamentet och till de paulinska brefven.
Efraimiter, ett slags tyska mynt, som under
sjuåriga kriget (1756–63) slogos i Leipzig, af judiska
myntförpaktare, bland hvilka den mest betydande bar
namnet Efraim. De voro mycket underhaltiga (af en mark
fint silfver, hvaraf man förut hade präglat 14 thaler,
myntades 45 thaler i efraimiter). Inom kort sjönko
derför dessa mynt betydligt i värde. Ej mindre än 7
mill. thaler (omkr. 20 mill. kr.) funnos i rörelsen.
Efrat l. Efrata, äldre benämning dels på staden
Betlehem i Palestina, dels på hela trakten omkring
Betlehem. och Kirjat-jearim.
Efterbild, fys. Om man under några ögonblick betraktar
en stark ljuskälla, t. ex. solen eller en lampa,
och sedan tillsluter ögonen eller riktar dem på en
jämnbelyst yta (ett pappersblad, en vägg e. d.),
så uppstår af ljuskällan en bild, som bibehåller
sig längre eller kortare tid och dervid undergår
vexlingar i ljusstyrka och färg. Till en början är
bilden positiv, d. v. s. dess ljusa och mörka partier
sammanfalla med motsvarande delar hos föremålet,
hvarjämte dess färg öfverensstämmer med färgen hos
det sistnämnda. Småningom försvagas denna positiva
bild, och dess färger blifva allt mattare, till dess
bilden helt och hållet försvinner; men då inträffar,
icke sällan, att en ny bild uppkommer, som väl har
samma konturer som den förra,
men i hvilken föremålets ljusare delar äro mörka
och de mörka ljusa. Denna bild är således negativ,
men dess färger äro komplementära (se Färg)
till föremålets färger. Sedan denna (negativa)
bild förbleknat, kan en ny positiv bild uppstå,
och denna vexling mellan positiva och negativa
bilder kan upprepas flere gånger. Enligt Fechner
och Helmholtz förklaras den första positiva bilden
genom ljusintryckets fortvaro på näthinnan samt
de negativa och följande positiva bilderna deraf
att det ställe på näthinnan, som träffas af ett
starkare ljus, för en tid blir mindre känsligt för
ljusintryck (uttröttas). När ögat, efter att hafva
blifvit utsatt för det starka ljusintrycket, riktas
mot en jämnbelyst yta, verkar således det från denna
yta utsända ljuset svagare på de delar af näthinnan,
som rönt det starkare ljusintrycket, och derför
framträder en fläck eller bild, som är mörkare än
omgifningen. För att framkalla den negativa bilden
är det likväl icke nödvändigt att låta nytt ljus
utifrån träffa ögat. Äfven när ögat är tillslutet,
finnes tillräckligt ljus i detsamma för att åstadkomma
negativa bilder – dels sådant ljus, som intränger
genom ögonlocken, hvilka icke äro fullkomligt
ogenomskinliga, dels den svaga ljusförnimmelse (det
s. k. ljuskaos), hvilken orsakar, att man stundom
i mörkret tycker sig se yttre föremål, och som vid
sjukliga tillfällen föranleder visioner. Ombyte af
färg förklaras derigenom att den af intrycket orsakade
förminskningen i känslighet endast gäller den färg
det infallande ljuset hade och att således öfriga
färger, hvilka tillsammans bilda komplementarfärgen
till den ursprungliga, kunna i det senare tillkommande
ljuset framträda med oförsvagad intensitet. Är den
betraktade ljuskällan ofärgad (hvit), så genomgå
såväl de positiva som de negativa bilderna vid sitt
utslocknande en följd af färgförändringar (hvilket
fenomen på tyska benämnes "abklingen der farben"), som
bero derpå att inverkan på näthinnan af de olika enkla
(prismatiska) färger, af hvilka det hvita ljuset är
sammansatt, icke är densamma. Deraf följer ock, att
efterbilder af färgade föremål likaledes måste visa
dylika fårgvexlingar, utom i det sällsynta fallet
att föremålets färg är enkel. – Efterbilder kunna
ock framkallas på följande sätt. Om man en längre
stund betraktar ett ljust föremål, t. ex. en hvit
skifva, på mörk grund och derpå tillsluter ögonen,
så ser man en positiv efterbild, och denna öfvergår
till negativ, när ögat å nyo utsattes för hvitt
ljus. – Framkallandet af efterbilder kräfver stor
försigtighet och bör icke länge fortsättas eller ofta
upprepas, emedan ögonen lätt kunna taga skada deraf.
R. R.
Efterblödning, med. Den uti ett färskt sår
uppkommande blödningen stillas derigenom att
de genomskurna ådrornas mynningar fyllas af
blodproppar. Bildandet af sådana söker konsten
åstadkomma genom underbindning. Äfven de ådrorna
omgifvande mjuka delarna kunna genom sitt tryck
mekaniskt tilltäppa kärl-ändarna, synnerligen om
dessa senare, till följd af sin elasticitet, dragit
sig tillbaka. Denna tillslutning är dock i vissa
fall endast tillfällig (temporär). Den påträngande
blodströmmen, företrädesvis i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
