Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egentligt värme - Egentlig vigt - Egenvilligt öfvergifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttre omständigheter på lika långa tider afkylas, så
förhålla sig dessa antal grader omvändt som ämnenas
egentliga värme. Vid undersökning enligt denna metod
inlägges den kropp, hvars egentliga värme skall
bestämmas, i ett kärl af silfver med polerad yta,
så att värmeutstrålningen alltid blifver densamma. en
genom silfverkärlets lock anbragt termometer angifver
kroppens temperatur, och allt sammans bringas vid
observationen under klockan till en luftpump.
I fråga om gasformiga kroppar, har man att skilja
mellan egentligt värme under konstant tryck och under
konstant volym. om temperaturen hos en innesluten
gasmassa höjes, måste antingen gasen utvidga sig,
eller ock dess tryck ökas i samma förhållande som
volymen skulle hafva ökats, i fall gasen kunnat
utvidga sig. Den värmemängd, som i dessa båda fall
erfordras för en viss temperaturhöjning, är icke
densamma. då en gasmassa under oförändradt tryck,
d. v. s. med bibehållande af sin ursprungliga
spänstighet, utvidgar sig, förrättar den ett
yttre arbete, proportionelt mot volymförändringen
och mot det utifrån verkande tryck, som gasen,
för sin utvidgning, måste öfvervinna. Till detta
arbete åtgår en viss värmemängd, hvilken ej tages i
anspråk, om gasen uppvärmes utan att tillåtas utvidga
sig. Egentliga värmet under konstant tryck är alltså
större än under konstant volym. På experimentel
väg har man hittills bestämt endast det förra och
dervid användt blandningsmetoden. från en större
behållare strömmar gasen genom ett spiralformigt
rör, omgifvet af en kokande vätska eller ett bad af
hög temperatur. sålunda upphettad, kommer den in
i kalorimetern, som är inrättad med spiralformiga
mellanväggar, så att gasen inuti densamma måste
passera en lång väg och derunder fullständigt antaga
kalorimeterns temperatur. Beräkningen af egentliga
värmet sker enligt ofvan under blandningsmetoden
angifna formel. – Egentliga värmet vid konstant
volym, hvilket icke hittills kunnat direkt bestämmas,
erhålles af egentliga värmet vid konstant tryck och
detta senares förhållande till egentliga värmet vid
konstant volym. nämnda förhållande,
c/c’, ingår i formeln för
ljudets fortplantningshastighet och kan, då
fortplantningshastigheten är känd, beräknas ur samma
formel. Man kan äfven genom särskilda experiment finna
förhållandet c/c’, hvars numeriska värde är ungefär 1,41
för luft och andra icke kondensérbara gaser.
Egentliga värmet är för såväl fasta och flytande
som gasformiga kroppar ganska olika, t. ex. för is
0,505, grafit 0,200, glas 0,198, koppar 0,095, jern
0,114, silfver 0,057, platina 0,032, alkohol 0,599,
kvicksilfver 0,028, atmosferisk luft (vid konst.
tryck) 0,237, kolsyra 0,202 och vätgas 3,409.
L. A. F.
Egentlig vigt l. Specifik vigt, fys., det tal, som
angifver förhållandet mellan en kropps absoluta vigt
och vigten af en lika stor volym destilleradt vatten,
vanligen af + 4°, eller, om kroppen är gasformig,
af en lika stor volym atmosferisk luft, vid samma
temperatur och samma
tryck. Egentliga vigten erhålles alltså derigenom att
man jämför de absoluta vigterna hos två kroppar af
samma volym. Till jämförelse med fasta och flytande
kroppar har man valt vattnet, samt till jämförelse med
gasformiga den atmosferiska luften. Vid bestämmandet
af en fast kropps egentliga vigt begagnar man olika
förfaringssätt, allt efter som kroppen förekommer
i större stycken eller i mera fördeladt tillstånd
och allt efter som den är olöslig eller löslig i
vatten. en i större stycken förekommande, i vatten
olöslig kropp väges nedsänkt i vatten, hvaraf, då
absoluta vigten är känd, vigten af en med kroppen
lika stor volym vatten erhålles. Denna senare vigt,
dividerad i den förra, angifver kroppens egentliga
vigt. Sjunker icke kroppen i vatten, förbindes
den med en annan kropp af större täthet, hvars
vigt i vatten är känd. Är kroppen löslig i vatten,
väges den nedsänkt i en annan vätska, hvari den ej
löses och hvars egentliga vigt är känd. Egentliga
vigten hos fint fördelade eller pulverformiga ämnen
erhålles genom bestämning af den absoluta vigten
och volymen. Denna senare utrönes med tillhjelp
af stereometer eller volumenometer. Vätskors
egentliga vigt bestämmes med största noggranhet
genom vägning i en flaska eller ett fint utdraget
rör, pyknometer. Känner man absoluta vigten
af det vatten, som fyller flaskan, så behöfver
man endast väga denna, fylld med den vätska, som
skall undersökas, och uträkna förhållandet mellan
vigterna. En beqyämare metod, ehuru icke så skarp,
är undersökning medelst areometern, hvarvid dock
särskilda instrument måste användas för vätskor af
mera skiljaktig egentlig vigt. Ännu lättare, ehuru
mindre noggrant, får man veta vätskors egentliga
vigt genom att använda kommunicerande rör. För
angifvandet af gasers egentliga vigt måste luftens
absoluta vigt vid olika tryck och temperatur vara
med noggranhet iakttagen, och då detta kan anses vara
fallet, behöfver man endast observera volym, tryck,
temperatur och absolut vigt hos den gas, som skall
undersökas (jfr luft). Vigten i gram af en luftmassa,
hvars volym i liter är v, tryck p och temperatur t, är =
(1,29 . p . v) / 760(1 + α t),
då α är luftens utvidgningskoefficient, = 0,003665. De
fasta kropparnas egentliga vigt är högst skiljaktig:
för platina uppgår den ända till 21, för bly
till mer än 11, för jern till 7–7,5, för is till
0,92, för svafvel till omkr. 2 och för kork till
0,24. Af flytande ämnen har qvicksilfret största
egentliga vigten, 13,6, koncentrerad svafvelsyra
1,8, alkohol 0,8. Bland gaserna har kloren 2,42,
vattengasen 0,62 och ammoniaken 0,6; vätgasen
deremot endast 0,069, eller omkr. 1/14 af luftens.
L. A. F.
Egenvilligt öfvergifvande, jur., den orsak till
äktenskapsskilnad, som består deri att den ene
maken afbryter den äktenskapliga sammanlefnaden
i afsigt att ej vidare fortsätta densamma. Efter
svensk rätt fordras för äktenskapsskilnad derjämte,
att den tredskande maken reser antingen utrikes eller
till okänd ort. Uppehåller han sig å känd ort inom
landet, eller drifver han den andre maken från det
gemensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
