- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
227-228

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i många fall stridande mot uppgifterna på
monumenten. Ett slags förmedling mellan
dessa riktningar bildar försöket att genom
eliminering af vissa såsom illegitima och
samtidiga betraktade regentätter bringa harmoni
mellan monument-uppgifterna och Manetho. Såsom
representanter för denna riktning må nämnas Lepsius,
Lieblein och Lauth (hvilken sistnämnde 1877 sökte
göra gällande vissa förut ignorerade grundsatser,
öfver hvilkas giltighet vetenskapen dock ännu ej
uttalat sig). Följande tafla visar huru olika de
tidsomfattningar äro som nyare kronologer velat gifva
E:s historia.

Böckh förlägger Menes’ uppstigande på tronen till
år 5,702 f. Kr.
Unger " " till 5,613 "
Brugsch " " " 4,455 "
Lauth " " " 4,157 "
Lepsius
Lieblein " " " 3,892 "
Bunsen " " " 3,623 "

Kärnan af den egyptiska befolkningen var utan
tvifvel af asiatiskt ursprung. I den äldsta forntiden
bestod landet sannolikt af en mängd små sins emellan
oberoende samhällen. Omkr. 3,892 f. Kr. (enl. Lepsius)
lär Menes hafva förenat dessa till en enhet. Han
säges hafva grundlagt Memfis, hufvudorten under den
tredje, den fjerde och den femte dynastiens tid,
men hade sjelf, liksom hans närmaste efterträdare,
sitt säte i Tis, i Öfre Egypten. Från sistnämnda tid
härröra de äldsta kända monumenten. Dessa vittna
om en långt framskriden, ålderdomlig odling. De
märkligaste bland dem äro pyramiderna vid Memfis,
hvilka byggdes af Cheops (Chufu), Chefren (Chafra)
och Mykerinos (Menkera) samt voro grafvar för
dessa faraoner af den fjerde dynastien (omkr. 3,000
f. Kr.). Efter de nämnda herskarnas tid gick, efter
hvad det vill synas, E:s enhet förlorad. Den sjette,
den sjunde och den åttonde dynastien lära hafva
regerat i Nedre E., åtminstone delvis, samtidigt
med de såsom illegitima betraktade nionde, tionde
och elfte dynastierna i Öfre E. Herskarna af den
tolfte (thebanska) dynastien bragte hela Nildalen
från katarakterna till Medelhafvet under sin spira,
återupptogo de sinaitiska bergverken, som blifvit
anlagda redan under den fjerde dynastien, och tuktade
Nubiens mörkhyade innevånare. Äfven för den inre
utvecklingen verkade dessa herskare, i historien
kända under namnen Usertsen och Amenemha, outtröttligt
och framgångsrikt. Nilens öfversvämning reglerades,
på kataraktens klippa gjordes med hieroglyfskrift
anteckningar om flodens höjd vid olika tider, och
från öcknen rycktes stora landområden. Amenemha III
(Moeris) anlade Moeris-sjön, hvarigenom en regelbunden
bevattning af stora landsträckor åvägabragtes på
den vestra Nilstranden, det efter sjön uppkallade
Fajum. Vid sjöns strand byggdes det under namnet
"labyrinten" bekanta tempel, hvilket betecknades
som ett af verldens underverk. Ifrågavarande period
var en E:s blomstringstid på såväl konstens som
literaturens område. Mörker hvilar deremot öfver den
följande. Hyksos, ett folk af semitiskt ursprung,
sägas hafva inträngt och eröfrat en stor del af norra
E. De

infödde herskarna af den trettonde och den fjortonde
dynastien tyckas hafva intagit en mer eller mindre
beroende ställning i förhållande till de såsom
den femtonde och den sextonde dynastien angifne
eröfrarna. Dessa påverkades småningom af den
egyptiska kulturen: de omdanade sin konst efter
egyptiska mönster och upptogo hieroglyfskriften,
med hvars tillhjelp de gåfvo sina konungars namn
en äkta egyptisk prägel. Det lär hafva varit under
en af dessa herskare, som Josef vistades i E. De
ifrågavarande "röfvarehöfdingarna" sägas hafva
under 500 år haft större eller mindre delar af
landet i sin hand, och deras inflytande på den
egyptiska kulturen var helt visst ej alldeles utan
betydelse. Åtskilliga semitiska gudomligheter fingo
plats i egypternas panteon, och vissa inhemska blefvo
semitiserade. I krigskonsten infördes ett nytt
och vigtigt hjelpmedel, nämligen hästen, som förut
var okänd på den afrikanska kontinenten. Ättlingar
af inhemska konungar lefde emellertid qvar i Öfre
E., och dessa, som voro medlemmar af den sjuttonde
dynastien, började mot hyksos ett krig, hvilket under
den adertonde dynastiens förste regent slutade med
detta folks fullständiga förjagande, efter det att
dess förnämsta fäste, det vid pelusinska Nilarmen
liggande Avaris, blifvit eröfradt. En del af dessa
"egyptiserade" främlingar tyckas hafva föredragit
att stanna i det land, som blifvit deras, och än i
dag förråder typen hos mången Deltainnevånare ett
semitiskt ursprung. Med den adertonde dynastien
nådde E. höjdpunkten af sin makt i förhållande till
de kringliggande landen. Dittills hade faraonernas
hårda spira mest tryckt söderns folk; i norden hade
Sinais öckenland varit målet för deras ärelystnad. Nu,
då för första gången i historien ett statssystem –
omfattande landen från Tigris till Nilen – framträdde,
var det E., som hade principatet, och dess konungar
Thotmes och Amenofis reste sina minnesstenar långt
borta i Mesopotamien. Framför alla sina föregångare
och efterföljare framstår Thotmes III (omkr. 1,600
f. Kr.), hvilken, till följd såväl af sina storartade
byggnadsföretag som, än mer, af sina glänsande, på
Karnaktemplets väggar förevigade krigståg, förtjenar
att kallas den störste bland faraonerna. Under hans
äldre syster, den praktälskande Hatasu, som någon
tid ensam styrde landet och i början af broderns
regering med honom delade makten, företogs det första
egyptiska sjötåget till det österut belägna Pun
(Arabien?), hvars produkter af sällsynta djurarter,
dyrbara trädslag och välluktande kryddor fingo
stor betydelse för egypternas religiösa och privata
lif. Från en senare konung af denna dynasti, Amenofis
III, likaledes berömd som krigare och byggmästare,
förskrifva sig de fordom klingande Memnonstoderna vid
Thebe, på Nilens vestra strand. Dennes son Amenofis IV
uppträdde som religiös reformator och sökte återinföra
den gamla soldyrkan i dess ursprungliga renhet samt
började ett verkligt krig mot de öfriga, efter hand
tillkomna, gudomligheterna, af hvilka särskildt
guden Amon, såsom riksgudomlighet, blef utsatt för
förföljelse. Men kort efter hans död inträdde en
reaktion, som satte en gräns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free