Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, David Klöcker, historiemålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tron, Hoppet och Kärleken (alla tre 1676; på
Gripsholm), Praemium virtutis immortale (1680;
på Gripsholm), konstnärens (allegoriserade)
sjelfporträtt och en allegori öfver konsterna
(Nationalmuseum). Dessa äro likväl endast så att säga
omskrifningar af idéer, liknande dem som förekomma
i de stora kompositionerna. E:s allegorier lida
naturligtvis af samma fel som alla dylika målningar:
de förefalla dels tomma, dels invecklade och
dunkla. De röja hvarken individualisering eller
något djupare naturstudium; men de äro skickligt
ordnade och i yttre afseende ofta förträffligt
utförda. Under konstnärens ålderdom blef hans teckning
svagare samt målnings- och framställningssättet
mera summariskt. Den lysande paletten och den
utomordentliga färdigheten i penselns förande
bibehöll E. intill slutet. En särskild plats inom
hans alstring intaga de båda religiösa målerierna
"Korsfästelsen" och "Yttersta domen". Påståendet
att E. i dessa kompositioner begagnat sig af äldre
kopparstick tarfvar bekräftelse. Motsatsen synes
hans egen utläggning af den senare målningen gifva
vid handen. Att äfven i "Yttersta domen" hans
förkärlek för allegoriska figurer gifvit sig ett
uttryck är mindre att undra på, än att han, trots
sin framskridna ålder, lyckades åstadkomma ett i sin
helhet så storartadt och i många enskildheter högst
förtjenstfullt verk. Ett rent mytologiskt stycke,
Aurora, som från Tureholm kommit till Nationalmuseum,
lemnar intet nytt bidrag till kännedomen om mästaren.
Inom det egentliga historiemåleriet utan allegoriskt
biverk eger man af E. Disas historia, behandlad i en
följd af åtta väggtaflor, hvilka utfördes på Venngarns
slott för M. G. De la Gardies räkning. Detta arbete,
som vi känna endast genom gravyrerna, utmärker sig
såsom ett bland de första försöken att i målning gifva
form åt det fornnordiska lifvet. Dessutom, träffar man
i ett par af taflorna påminnelser om den holländska
genrekonsten, hvilka visa E:s mångsidighet och klara
blick för hvad framställningen i hvart fall kräfver
för att erhålla lif och karakter. Bland de historiska
målningarna märkas vidare Karl XI:s kröning och Ulrika
Eleonoras kröning (båda på Drottningholm), egentligen
rika porträttbilder, men elegant och pittoreskt
utförda. Den förra (1676) betalades af Hedvig Eleonora
med 1,400 d. smt – då en ganska betydlig summa. Till
samma slag kan räknas det berömda verket Certamen
equestre (färdigt 1686), eller teckningarna -öfver
högtidligheterna vid Karl XI:s kröning, hvilka
ritningar, till ett antal af sextiotre, stuckos -af
Eimmart i Nurnberg samt utgåfvos med text på tyska
(sannolikt af E. sjelf) och en öfversättning af denna
på latin (af Sam. Åkerhielm). Detta arbete är det
första praktverk, som utfördes för svensk räkning. –
Inom porträttmålningen framstår E. obestridligen
som en af sin tids störste konstnärer, och hans
fruktbarhet inom detta fack var utomordentligt
stor. Från sin italienska studietid medförde han
"en stadig teckning, en sammanstämmande färgning,
stora massor af ljus och skugge, en rik ordonnance"
(Tessin). Äfven hos holländarna hade han lärt
åtskilligt. Den fina naturtrohet och den ärlighet
i uppfattning, hvilka uppenbara sig i hans bästa
porträttarbeten, röja tvifvelsutan hans frändskap
med de holländske mästarna. I hans många porträtt
kan man lättare än inom de andra facken följa
gången af hans utveckling. Det äldsta skedet (med
undantag af det nästan alldeles obekanta 1651–54)
räcker från 1661 till omkr. 1675. Ännu under denna
tid utmärker sig E. för en djup färgskala, djerfva
skuggor, en skön, i gulbrunt stämd karnation, en
särdeles mustig och märgfull pensel och genom granna
romerska kostymer i mansporträtten. Stundom (t. ex. i
Stiernhielms bild på Gripsholm) får färgen en grå,
varm ton, som i hög grad påminner om vissa holländska
mästare. Uppfattningen af de afbildade är nobel och
smakfull. Åtskilliga af E:s under denna tid målade
hufvud äro af en så fulländad realism, en så lysande
behandling af de finaste detaljer, att de påminna
om de förnämsta mästerverken i denna väg. Vid midten
af 1670-talet tyckes E. hafva velat taga Rubens till
förebild: karnationen blir ljusare, dragande mer åt
rödt och hvitt; skuggorna göras lättare och mera
spridda; kostymen målas efter naturen; mer än förut
ingå rödt och blått i accessoarerna. Denna period
kan anses sträcka sig till omkr. 1690. Efter denna
tid röjer sig i E:s taflor en ännu mer lysande,
men i allmänhet ej så harmonisk palett, hvarjämte
teckningen, liksom ock kraften i uppfattningen, visar
sig svagare. Utan tvifvel berodde detta till stor
del derpå att de i massa ingående beställningarna
gjorde det nödvändigt för den åldrige mästaren att
i väsentlig mån anlita sina lärjungars biträde. Men
bland de signerade bilderna från detta sista skede
finnas äfven arbeten, som genom färgens klarhet och
behag, teckningens ädelhet och en fin naturkänsla
hafva stor och varaktig betydelse. – Bland de många
af E. utförda porträtten finnas större samlingar på
Gripsholm: Karl XI:s rådsherrar, trettio stycken
(utförda 1690), flere vackra porträttgrupper af Karl
XI och hans familj m. m., samt på Drottningholm,
Karlberg (tjugofem af Karl XI:s generaler och
fältmarskalkar, alla målade 1680), Upsala konstmuseum
(utmärkta porträtt af Erik Dahlberg m. fl.), Sko,
Vibyholm, Sandemar, Hammers museum o. s. v.
E:s bästa djurmålningar finnas på Drottningholm
och Gripsholm. De bestå dels i jagter, af hvilka
flere röja ett betydligt holländskt inflytande,
dock utan att som konstverk stå lika högt som E:s
öfriga alster, dels i djurporträtt och stilleben (ett
förträffligt stycke på Gripsholm: Neger med kakadoror
och en markatta, 1670). E:s hästar och hundar äro
mycket naturtroget återgifna och hållna i en ädel
stil. Som bakgrund på dessa taflor förekomma ofta
landskap, hvilka oaktadt sin dekorativa behandling
röja noggranna studier äfven åt detta håll. Dessa
mer underordnade uppgifter affärdade E. i allmänhet
hastigare än porträtten och allegorierna.
Bland kopparsticken efter E:s målningar och teckningar
äro åtskilliga utförda af van den Aveelen och
Padtbrugge m. fl. (inom Sverige) samt af Boulanger,
Edelinck, Schenk, van Münnickhuysen och van Schuppen
(utomlands).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
