Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ehrensvärd, Karl August, grefve, krigare, konstfilosof och tecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Meijerfelt, som förde landthären, med hvilken Arméns
flotta alltid borde samverka. Dermed vans dock föga,
enär krigsrörelserna ej togo den beräknade vändningen,
och E. befann sig derför ofta i en brydsam belägenhet,
hälst sedan konungen anländt och börjat personligen
deltaga i krigets ledning. E. sökte i det längsta
afböja Gustafs inblandning; men i midten af Aug. gaf
han ändtligen vika för konungens önskan att han måtte
genom ett utfall oroa ryska flottan. Affären utföll
efter E:s förutsägelse – visserligen till heder för
svenskarna, men med förlust af en postering. Några
dagar senare inträffade det för skärgårdsflottan
ödesdigra första slaget vid Svensksund (d. 24
Aug.), i hvilket E. såsom befälhafvare gaf lysande
prof på tapperhet och skicklighet. Han hade
redan slagit en fientlig eskader och ville efter
dennas flykt draga sig undan, men fick af konungen
uttrycklig befallning att upptaga striden med ryska
hufvudflottan – ett hopplöst företag, emedan fienden
var tredubbelt starkare. Efter tio timmars batalj
blef skärgårdsflottan i grund slagen (af prinsen af
Nassau), och under den påföljande natten måste den
draga sig tillbaka till Svartholm. När E. tre dagar
senare framträdde inför konungen, helsade han denne
med de bekanta orden: "Ers Majestät har icke mer
någon skärgårdsflotta", "hvarvid", säger Adlerbeth,
"hans röst och blick voro en segrares". Hans
missnöje med konungen, nederlagets upphofsman, var
nu i sådant stigande, att denne önskade aflägsna
honom från krigets skådeplats. Underrättad derom,
framställde E. genast sin anhållan att få återgå
till sin tjenstgöring i Karlskrona. Samma dag han
erhöll sitt afsked från befälet utnämnde konungen
honom till riddare af Svärdsordens stora kors. Redan
i Febr. 1790 erhöll han på begäran afsked äfven från
sitt befäl som öfveramiral. S. å. invaldes E. till
ledamot af Vetenskapsakademien. Från denna tid
daterar sig sannolikt ett genialiskt betänkande, Om
styrelseverket i Karlskrona och om styrelseverket vid
amiralitetet här uppifrån ("Tidskrift i sjöväsendet",
1840), hvaruti man igenfinner E:s genomträngande
blick samt egendomliga stil och tankegång liksom
hans djupa och sanna uppfattning af principerna för
flottans styrelse. Ett ställe i detta betänkande synes
gifva vid handen, att E. såsom sjöman ej alldeles
gillade sin faders åtgärd att ställa Arméns flotta
under Krigskollegium.
Under de närmaste två åren sysselsatte sig E.,
hvilken sedan 1785 var gift, endast med landtbruk
och vetenskapliga studier samt tillbragte sin tid
ömsevis på egendomarna Dömestorp, vid Laholm, och
Tosterup, nära Ystad. I kemi äfvensom i filosofi och
statslära förde han under de följande åren en flitig
brefvexling med det lärda kammarrevisionsrådet
P. N. von Gedda. (En del af dessa bref, hvilka
länge ansågos såsom förlorade, återfans 1873 vid
öppnandet af excellensen Klas Flemings till Upsala
universitetsbibliotek skänkta handskriftssamling.)
Än en gång skulle dock E. inträda på offentlighetens
skådebana. Af förmyndareregeringen kallades han
nämligen till medlem af riksstyrelsen, i egenskap af
generalamiral, hvilket
ämbete han efter mycken tvekan mottog,
i Sept. 1792. Åtskilliga med denna befattning
förenade bestyr, som fullkomligt stredo mot hans
lynne, samt den omständigheten att han kom i en
mindre behaglig ställning till den fåfänge och
ytlige Reuterholm, med hvilken han stött sig genom
det frimodiga yttrandet "Herre, ni vill regera, men
ni kan inte regera", förmådde honom dock att å nyo
lemna det offentliga lifvet. I Nov. 1794 fick han
på begäran afsked med pension. Med förnyad ifver
återtog E. derefter sina studier, hvarjämte han
underhöll en flitig korrespondens med von Gedda,
Sergel, grefvinnan v. Törne och A. J. Retzius. (Hans
brefvexling med den sistnämnde finnes på Lunds
universitetsbibliotek.) Tillika fortfor han att strö
omkring sig alster af sin teckningsförmåga, hvilken
han uppöfvat till en hög grad af färdighet. Stadd på
färd till riksdagen i Norrköping, afled han i Örebro
d. 21 Maj 1800.
Sina konstfilosofiska åsigter uttalade
E. hufvudsakligen i sina tre förstnämnda större
skrifter, hvilka flere gånger omtryckts (1866 utgåfvos
de å nyo af C. Eichhorn). Dessutom finnas många af
honom författade utkast, bl. a. Fem dagars resa i
Skåne för att se och hemta rörelse och förargelse
(utgifven af M. Weibull 1871, efter en då funnen
handskrift). Såsom konstnär och filosof är E. en
"efterboren hellen". Han skärskådar det sköna och dess
företeelser med en blick, som i antiken funnit sitt
ideal och dömer allt efter denna måttstock. De nyare
folkens lif och konst äro för honom en tillsluten
bok, så till vida som han ej eger något sinne för
uppfattningen af det egendomliga och det berättigade
hos dem. De äro för honom egentligen vrångbilder af
hans ideal. Konsterna uppfattar E. uteslutande från
antikens ståndpunkt. Byggnadskonst, skulptur, måleri
och poesi utgöra för honom hela sammanfattningen af
dem, och det endast i inskränkt form. Så förbigår han
inom måleriet alla andra slag än historiemålningen,
så anser han poesien allenast såsom en formel
skicklighet, och musiken har intet rum i hans
system. Färgen omnämner han knappt med ett enda ord,
och i måleriet tyckas kompositionen och teckningen
vara honom allt. I den teoretiska grundläggningen af
sitt system åter är han så mycket beundransvärdare
för sitt skarpsinne, sin smak och sin genialitet. Han
är der fri från detaljen, för hvilken hans ande ej
var danad. Der är det han "med siareblick anat och
i orakelspråk framställt sanningar, hvilka det varit
först den nyaste tidens estetiska forskning gifvet att
bevisa och klart utreda." Af sina konstfilosofiska
och naturvetenskapliga studier leddes E. att söka
uppställa ett eget filosofiskt system, hvaraf dock
endast grunddragen blefvo färdiga. Enligt Grubbes
yttrande påminner detta system, "genom begreppet om
ett öfverallt i verlden utbredt, allt genomträngande
lif och om alla materiens partiklar såsom lefvande
väsenden, i visst hänseende om den Leibniz’ska
monadologien, ehuru författaren egentligen tycks hafva
utgått från den vanliga atomistiska åsigten af naturen
och blott småningom, genom sjelfva den fortgående
utvecklingen af sina tankar, blifvit förd till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
