Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Ehrensvärd, Karl August, grefve, krigare, konstfilosof och tecknare - 4. Ehrensvärd, Gustaf Johan, friherre, den föregåendes kusin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre, mera dynamisk uppfattning af dess väsende". –
De vigtigaste bidragen till kännedomen om
E:s konstfilosofi äro: B. von Beskow, "Carl
Aug. Ehrensvärd" (i Vitt. hist. och ant. akademiens
Handl., del. 16, 1841), P. D. A. Atterbom,
"Svenska siare och skalder", del. I, G. Ljunggren,
"Jämförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom
konstfilosofer" (i Sv. akadts Handl., XXIX, 1857)
samt "Om Ehrensvärds konstfilosofiska ståndpunkt"
(i Sv. akad:s Handl., XLVI, 1871), och A. Nyblæus,
"Den filosofiska forskningen i Sverige", I. 1. (1873).
E. var i sjelfva verket en äkta konstnärssjäl, hvilken
genom behofvet af klarhet och sammanhang i sina
åskådningar drefs in på det filosofiska området. Der
blef han emellertid aldrig så fulländad eller så
fri som i sina teckningar, hvilka han i tusental
strödde omkring sig. Mest berömda bland dessa är en
samling små teckningar, hvilken af J. G. Oxenstierna
fick namnet Snillets lek i svenska historien och som
utmärker sig lika mycket genom fyndighet och qvickhet
i tankarna som genom raskhet i utförandet. En annan
betydlig samling, reseskisser och utkast under E:s
italienska resa, förvaras i Akademiens för de fria
konsterna boksamling. E:s flesta teckningar voro
tvillingfödda med ordet. Endast sällan tecknade han
utförliga kompositioner eller gaf sina utkast en
mera vårdad form. Der han det gjorde, visade sig,
att han egde mycket sinne för sammansättning och
teckning, ehuru han till följd af sitt dilettantiska
sysslande med konsten ej vann den säkerhet och
fulländning, som tillhöra mästaren. Ganska många af
hans pennteckningar missprydas af frivola drag, som
omöjliggöra utgifvandet af någon större samling. –
Jfr levnadsteckningen af C. Eichhorn i dennes upplaga
af E:s skrifter (1866). -rn.
4. Ehrensvärd, Gustaf Johan, friherre,
memoarförfattare, den föregåendes kusin, son af
dåv. artillerikaptenen, sedermera generalmajoren
frih. K. Ehrensvärd (f. 1713, d. 1770), föddes d. 20
Febr. 1746. Redan 1753 inskrefs han i arméns rullor
och blef 1762 fänrik vid Arméns flotta, hvars chef
då var Augustin E., hans farbror. 1767 anställdes han
som kammarherre vid kronprinsen Gustafs nybildade hof
och lemnade då den militära banan. 1770–71 var han
kronprinsen följaktig på dennes utländska resa och
fortfor efter Gustafs tronbestigning att tjenstgöra
såsom kammarherre till 1780. Med sin anställning vid
hofvet förenade E. 1773–76 direktörsbefattningen
vid Svenska teatern samt var efter 1777 fullmäktig
i Generaltull-arrende-societeten. 1780 lemnade
han hofvet och sändes såsom svensk envoyé till
Holland. Denna beskickning utbytte han 1782 mot
sändebudsplatsen i Berlin, der han afled d. 24
Febr. 1783. – Inom Gustaf III:s hof högt aktad för
sin hederliga och oförvitliga karakter, sina kunskaper
och sin literära begåfning samt tillika ansedd såsom
skicklig ämbetsman och diplomat, hade dock E. ej
så stor ryktbarhet hos sin samtid, som han fått hos
efterverlden, nämligen efter offentliggörandet af de
dagboksanteckningar från Gustaf III:s hof, genom hvilka
han kommit att intaga en af de främsta platserna ej
allenast bland sin tids
memoarförfattare, utan äfven bland dess
prosaskriftställare. Redan som tjugotreårig
kammarherre underhöll han lifliga förbindelser med
samtidens literära personer, bl. a. Olof Bergklint och
K. K. Gjörwell. Med hänryckning studerade han Rousseau
och synes hafva gått upp i dennes dyrkan af naturen. I
sina bref till Gjörwell, hvilka andas den något
känslosamma vänskap, som tillhörde egendomligheterna
hos slutet af det 18:de årh., gaf han ofta luft åt
sin leda vid hoflifvet, hvilket han fann "likna ett
fängelse". Vid denna tid lemnade han åtskilliga bidrag
till Gjörwells tidningar, ehuru alltid under den
strängaste anonymitet. Från sin resa med kronprinsen
1770 hemsände E. till Gjörwell och sin ungdomsvän
grefve K. J. Ekeblad lifliga och underhållande
(ännu otryckta) skildringar, hvilka röja den
blifvande memoarförfattaren och erbjuda åtskilligt af
allmännare intresse, särskildt från besöken vid hofven
i Danmark och Tyskland. I Paris knöt han förbindelse
med de franske encyklopedisterna och en mängd andra
ryktbara skriftställare. Helvetius, Marmontel, Thomas
m. fl. hörde till hans dagliga umgängeskrets. "Om
jag hade råd", skrifver han, "skulle jag önska att
alltid få tillbringa mina dagar bland dem och söka en
glädje, som jag på intet annat ställe återfinner –
glädjen att känna mig ega ett hjerta". E. började
"memoirer" öfver denna utländska resa, men hann
icke längre än till resans förberedelser. Dessa
anteckningar äro de äldsta af hans hand, som blifvit
bevarade. Derefter följa sammanhängande Journaler vid
hofvet: Maj–Oktober 1776 samt från Juli 1779 till Juli
1780, då författaren lemnade fäderneslandet. Bevarade
äro jämväl Strödda anteckningar öfver högtidligheter
vid hofvet vid hvarjehanda tillfällen 1778–79
äfvensom en 1777 författad uppsats, Om svenska
teaterns uppkomst, egentligen ämnad att innehålla en
redogörelse för E:s förvaltning, men som derjämte är
ett aktstycke af största vigt för svenska teaterns
historia. Strödda bref, dels redan tryckta, dels ännu
icke offentliggjorda, tjena till att fullständiggöra
detta värdefulla memoarverk.
Sådan E:s personlighet visar sig i yngre åren –
allvarlig och fallen för reflexioner, i andan af
tidens lefnadsvishet, något känslofull, i Rousseaus
smak, men derjämte med ett vaket öga och ett skarpt
iakttagande förstånd – sådan framträder han äfven
i dagboksanteckningarna. Hofmannen tränger väl
filosoien och naturdyrkaren något i skuggan, och den
lätta umgängestonen i Gustaf III:s hof förnekar sig
icke i framställningen; men författaren visar sig
dock mest såsom den allvarsamme betraktaren af det
brokiga lifvet, från hvilket han gerna håller sig på
ett visst afstånd. Samtida personer och tilldragelser
bedömer han i allmänhet med lugn och oveld, och
ehuru under senare delen af sitt hofmannalif nära
förbunden med den ryktbare partichefen Axel Fersen,
är han dock långt ifrån att intaga dennes ensidiga
partiståndpunkt. E:s journal, förd dag för dag öfver
tilldragelser vid hofvet, gör icke, såsom Fersens
memoarer, anspråk på att lemna en samtidens historia,
men den tecknar, åskådligare och mera tillförlitligt
än andra samtida anteckningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
