- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
289-290

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ek, Quercus, bot.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för detta slägte är frukten, det s. k. "ållonet"
(se nedan), en stor, hvitelös nöt med läderartad
fruktvägg, hvars bas är nedsänkt i en "cupula"
(bägarefoder), bildad af det urholkade blomfästet,
hvilket är beklädt med små fjäll (skärmblad till
hängets nedre, felslagna blommor). I Skandinavien
finnas två arter: vanliga eken (Q. robur) och
vintereken (Q. sessiliflora). Den förra, "skogsträdens
konung", är Skandinaviens största träd, ofta med
en stam af 100 f. i höjd och 10, någon gång 30–40,
ja 80 f. i omkrets (1 f. = 0,8 m.). Den utmärker sig
genom sin grofva, ofta knotiga och vresiga stam med
sprickfull bark (se nedan), sin yfviga, trubbiga krona
af nästan rätt utstående, buktigt vridna grenar och
sina hårda, buktbräddade blad. Till följd af sitt
ståtliga och egendomliga utseende bidrager den, i
trots af sin fåtalighet, mer än något annat träd –
utom barrträden och björken – till att gifva ett
landskap karakteristiskt utseende. – Eken växer i
nästan hela Europa. I Sverige faller dess nordgräns
ungefär vid 60:de breddgraden (Derofvan träffas den
dock på ett par ställen i Ångermanland). Bäst trifves
den på torr, något kuperad mark med god jordmån. Från
sina bästa växtplatser fördrifves den likväl mer och
mer, emedan den såsom skadlig för gräsväxten ej gerna
tåles på ängs- eller åkermark. Deraf torde till någon
del kunna förklaras det sorgliga faktum att eken –
liksom i allmänhet våra ädlare, sydligare växter –
vid och nära sin nordgräns tydligen befinner sig i
utdöende. Detta träd växer mycket långsamt. I början
har det buskform, men förvandlar sig småningom
till ett träd. Först vid 40–50 års ålder bär det
frukt, och ej förr än vid omkr. 150 års ålder kan
det anses fullvuxet. En ålder af 4–5 hundra år är
ej ovanlig, och det lär finnas ekar, som äro ända
till 2,000 år gamla. Af alla svenska träd lemnar
eken det bästa virket. Ekvirke är ytterst hårdt
samt motstår synnerligen väl röta och är derför det
förnämsta skeppsbyggnadsvirke man eger. För sin
vackra mörka färgs skull skattas det med rätta högt
äfven som möbelvirke. – Vintereken skiljer sig från
vanliga eken derigenom att den är mindre samt har
smalare och mångbuktigare blad äfvensom en nästan
oskaftad fruktställning. Dess nordgräns i Sverige
är Kolmården. Vintereken växer på stenigare och
ofruktbarare mark än vanliga eken, och dess virke är
mindre godt än dennas.

Jämväl af de många utländska ekarterna äro flere
nyttiga för sin bark (se nedan) eller sin ved, hvilken
begagnas till virke. På flere ekarter förekomma
galläpplen, sjukliga utväxter, framkallade genom
insektstyng. S. k. "äkta (turkiska) galläpplen" fås
af galläpple-eken (Q. infectoria Oliv.),
från Mindre Asien och sydöstra Europa. Frukterna af
Q. Aegilops L. användas i Grekland till födoämne. Af
korkeken (Q. Suber L.), från Medelhafslanden, fås
kork, som består af barkens korkväfnad, hvilken på
detta träd når en ovanlig mäktighet. Barken hos
qvercitron-eken (Q. velutina Lam., Q. tinctoria
Willd.), från Norra Amerika, innehåller ett gult
färgämne, qvercitron, hvilket är ett bland de
vigtigaste färgmaterialier som heintas från
växtriket. Flere ekarter: Q.

Ilex
L. (närslägtad med eller måhända samma art som
korkeken) och Q. Cerris L., båda från Södra Europa,
vidare röd-ek (Q. rubra L.), blod-ek (Q. coccinea
Wangenh.), hvit-ek (Q. alba) och kärr-ek
(Q. palustris Dur.) m. fl. nordamerikanska arter,
odlas såsom prydnadsväxter.

Ekslägtet uppträdde redan under kritperioden och
visade under den tertiära en hastig tillväxt. Mer än
160 arter från denna tid äro beskrifna, men då de
till stor del grundats endast på bladen, hvilka mycket
variera inom slägtet, är den anförda siffran möjligen
något för hög. Säkert är dock, att ekarna inom Europas
tertiära skogsvegetation voro lika allmänna som inom
en del af Norra Amerikas nuvarande vegetation. Också
äro en stor mängd af de fossila arterna närmast
beslägtade med nordamerikanska. Jämväl på Grönland
och Spetsbergen var slägtet representeradt under
sagda tid.

Ekbark är på grund af sin halt af garfsyra – en
särskild art, kallad ekgarfsyra, acidum quercitannicum
– kanske det mest använda af alla garfmedel. Till
garfning och såsom drog användes företrädesvis bark af
helt unga stammar och grenar. Detta slags bark har en
något glänsande, slät, rödbrun, här och der af lafvar
gråfläckig ytterbark, som, derigenom att den delvis
lossnar, gifver barken ett gråhvitt, liksom fjälligt,
blänkande utseende ("spegelbark"). Lämpligast är
att afskala sådan bark under slutet af våren, då
garfsyrehalten är störst. Den bör torkas i skugga
och skyddas för regn. Torkad ekbark förekommer i
rännformiga eller platta stycken af 4–5 mm. (1,5–2
l.) tjocklek eller något deröfver. Insidan, som är
ljusbrun, kännetecknas af på längden löpande strimmor
och hvassa åsar, hvarigenom ekbarken lätt skiljes från
andra barkar. Bark af äldre stammar och grenar har en
genom korkbildning mycket förtjockad, söndersprucken,
värdelös ytterbark och derför relativt ringa halt af
garfsyra, som finnes hufvudsakligen i mellanbarken
och innanbarken. Äldre bark är oduglig som drog
och föga värderad i garfverierna. – Inom medicinen
användes ekbark, såsom ett kraftigt sammandragande
(adstringerande) medel, numera endast utvärtes, i
form af dekokt, till omslag, insprutningar (mot slem-
och blodflöden) och såsom gurgelvatten.

Ekållon (semina quercus), med. farmak.,
bestå, såsom drog, af de från det läderartade
fruktskalet befriade stora hjertbladen, hvilka
utgöra hufvudmassan af det mogna fröet. Vid drogens
beredning bortfaller vanligen det egentliga fröskalet
och äfven det obetydliga embryot. Hjertbladen äro
aflånga, med kullrig utsida och konkav eller platt
insida. Ekållonens smak är svagt sötaktig, bitter och
sammandragande. De innehålla stärkelse (38 %) samt
derjämte garfsyra, fet olja, ett icke kristalliserande
socker och s. k. quercit, l. ållonsocker (liknande
mannasocker). Ekållon äro sålunda ett närande och
sammandragande medel och nyttjas mest i huskurer, för
hvilket ändamål de rostas och kokas med vatten till
"ållonkaffe", som ansetts vara välgörande för dåligt
nutrierade ("skrofulösa") barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:23:03 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free