Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elater - Elaterin, med. farmak. Se Elaterium. - Elaterium - Elaterometer - Elativus - Elaver - Elayl - Elba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp i höjden och åter komma ned på fötterna. De
böja sig nämligen uppåt så långt, att tappen kommer
ur sin grop och blir liggande på kanten af denna,
samt trycka derefter kroppen tillbaka, hvarvid tappen
halkar af och studsar ned i sin grop, under det att
kroppen på samma gång kastas uppåt. Både som larver
och såsom fullbildade insekter lifnära de sig
af växtämnen. Några bland larverna, de s. k. rot-
eller trådmaskarna, äta de fina rötterna och den
späda brodden af sädesslagen och andra växter
samt skada derigenom ofta gräsväxten och sköfla
åkerfälten. I allmänhet torde man dock kunna anse
knäpparna i utveckladt tillstånd såsom tämligen
oskadliga insekter. Till Sveriges fauna hör ett
tämligen stort antal arter (åtminstone 25), bl. a. den
omkr. 2 centim. (6,7 lin.) långa, skäckiga knäpparen
(E. fasciatus), som är svartbrun samt skäckig af
hvita och svarta hårfjäll. Han är den störste af
mellersta Europas knäppare och lefver ofta under
bark. Svarta knäpparen (E. niger), svart, glänsande
och brunhårig, är ganska allmän i skogar och trädgårdar, och röda
knäpparen (E. sanguineus), svart och hårig, med
blodröda skalvingar, förekommer tämligen allmänt
i barrskogar. På Jamaica och i Syd-Amerika lefver
lysande knäpparen l. eldflugan (E. noctilucus), som är
3 centim. (1 tum) lång, till färgen brun och med en
på hvardera sidan af bröststycket belägen gul fläck,
hvilken sprider ifrån sig ett icke obetydligt sken.
J. G. T.
Elaterin, med. farmak. Se Elaterium.
Elaterium, med. farmak. E. album Ph. Su. är den intorkade
fruktsaften af den s. k. springgurkan, Ecballium
Elaterium Rich. (Momordica Elaterium L.), som tillhör
nat. fam. Cucurbitacace Juss., kl. Polyadelphia
L. Denna ettåriga, nedliggande, greniga, grågröna,
kort styfhåriga växt tillhör egentligen södra Europa,
men odlas i mellersta Europa och England samt kan
trifvas äfven i södra Skandinaviens trädgårdar. Saften
i fruktköttet är starkt vattenhaltig och tunnare
än den grönaktiga, slemmiga saft, som finnes i
fruktrummen och omgifver de platta, omvändt äggrunda
fröna. Enligt diffusionslagen sträfva dessa båda olika
safter att utblanda hvarandra; men derigenom blifva
under fruktmognaden fruktrummen fyllda med saft, så
att det i dessa rum sålunda uppkomna trycket till
sist blir nog starkt att kunna lösspränga frukten
från fruktskaftet. Genom det dervid uppkomna runda
hålet efter skaftet utsprutas det slemmiga innehållet
jämte fröna, som derigenom kringspridas. – Numera
beredes denna drog i England, der man efter längden
genomskär frukterna, då de äro nära sin mognad,
lindrigt pressar dem under ett par minuter och
derefter silar den utflutna saften, ur hvilken
afsätter sig en grönaktig, genomskinande massa,
som utbredes på ett filtrum af lärft och långsamt
intorkas vid svag värme. Så beredd drog bildar torra,
platta, tunna, bräckliga, glanslösa, gråaktiga eller
något gröngråa bitar, släta på ena sidan och på den
andra visande intryck af lärftet. Dessa bitar sakna
lukt, men hafva en skarp, bitter, brännande smak. –
E. germanicum, en smörjig, svart massa (den till
extraktform vid högre värme afdunstade, genom hårdare
pressning erhållna fruktsaften), är odugligt. Likaså
Malta-elaterium, som ofta är förfalskadt med
stärkelse och krita. – Den verksamma beståndsdelen
är det kemiskt indifferenta elaterinet (C40 H28 O10),
som är ett ytterst häftigt afföringsmedel redan i dos
af ett par milligram. Elaterium användes såsom häftigt
afförande, i dos af 5–10 milligr., högst 2 centigr.
(under vattusot, vissa sinnessjukdomar o. s. v.), men
är ett ojämnt verkande medel, emedan elaterinhalten
är mycket omvexlande. O. T. S.
Elaterometer (af Grek. elater, pådrifvare,
af elan, drifva, och metron, mått), fys.,
elasticitetsmätare, särskildt för bestämmande af
trycket eller spänstigheten hos inneslutna gaser
eller ångor. Den vanligaste benämningen är manometer.
Elativus, språkv, (af Lat. e, ur, och latus, förd),
finsk kasus med grundbetydelsen ort, från hvars
inre en rörelse sker. Ändelsen är sta eller stä,
t. ex. kylästä, ut ur byn, af kylä, by. Motsatsen
till denna kasus är ablativus, som betecknar ort,
från hvars yttre en rörelse sker, och som har ändelsen
lta eller ltä. Jfr Inessivus.
Elaver, romarnas namn på floden Allier.
Elayl (af Grek. elaion, olja, och hyle, bas), kem.,
Berzelii benämning på etyléngas. Se Etylen.
P. T. C.
Elba, ö i Medelhafvet, mellan Corsica och fastlandet,
från hvilket den skiljes genom den 8–12 kilom. (1–1,6
mil) breda Piombino-kanalen. Arealen 221 qv.-kilom. (4
qv.-mil). Omkr. 22,000 innev. E., som jämte några
småöar utgör en särskild krets i den italienska
prov. Livorno, är mycket bergigt och når sin största
höjd i det om vintern snötäckta Monte Capanna,
1,010 m. (3,400 f.) öfver hafvet. Kusten är brant
och klippig samt har en mängd djupa bukter. Ön är väl
vattnad och har ett helsosamt klimat. Skog finnes ej,
men slätterna och dalarna äro rikt klädda med vin-,
oliv- och mulbärsplanteringar. Sädesafkastningen
motsvarar knappast behofvet; men vinodlingen är
betydlig, och ett slags godt hvitt vin utföres. E:s
hufvudprodukt är jern. Malmen, som är af utmärkt
beskaffenhet (den gifver 50–75 proc. jern), föres
till fastlandet för att smältas, enär ön saknar
bränsle. Lagunerna lemna salt, och tonfiskfångsten
är gifvande. Hufvudorten är Porto Ferrajo.
E. (romarnas Ilva) var tidigt berömdt för sin rikedom
på jern. Det tillhörde efter hvart annat fenicer,
greker (focéer), kartager, etrusker och romare. I
10:de årh. kom det till Pisa, 1290 till Genua, och
senare till Spanien, hvars konung gaf det som län
till furstarna af Piombino och Sora. 1736 tillföll
E. Neapel, 1801 det nybildade konungariket Etrurien
och, efter dettas upplösning, 1803 Frankrike. Efter
Napoleons första tronafsägelse öfverlemnades det
åt honom såsom ett suveränt furstendöme. Napoleon
landsteg der d. 4 Maj 1814, men lemnade ön redan
d. 26 Febr. 1815. Under tiden anlade han bl. a. stora
sträckor af ny landsväg och utförde många andra
förbättringar. Enligt Wien-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
