Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldhandvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas karbin. Detta vapens längd är omkr. 1 m.,
och dess vigt omkr. 3,5 kg. Öfriga förkortade gevär
benämnas artillerigevär, pionnièrgevär o. s. v. –
allt efter beskaffenheten af de trupper, af hvilka de
användas – samt skilja sig från karbinerna genom något
olika vigt och längd. – c) Vid revolvern är fordran
på verkan ringa, men fordran på lätthandterligheten
stor. Den är nämligen endast att betrakta såsom
ett tillägg i de truppers beväpning, hvilka redan
förut äro försedda med förkortade gevär eller blanka
vapen. Af detta skäl konstrueras revolvern för omkr. 9
mm. kaliber, 10 gr. kulvigt, 1,5 gr. laddning, 1,5
kg. vigt och 25 cm. längd. – Alla gevär och förkortade
gevär äro nu för tiden konstruerade för bakladdning
och enhetspatron. Sedan patronen blifvit införd,
bör pipan kunna täppas. Tillslutningen sker genom
en slutningsinrättning, som bör med sig förena en
affyrningsinrättning, medelst hvilken slaget kan
åstadkommas på patronens botten. En slutnings-
och affyrningsinrättning, äfven kallad lås, består
i allmänhet af följande delar: lådan, hvilken
sammanhåller låsets delar samt förenar detta med
pipan och stocken, slutstycket, hvilket utgöres af
den i lådan rörliga del, som egentligen åstadkommer
tillslutningen, vidare tändstiftet, som är rörligt i
slutstycket och skall åstadkomma slaget, slagfjädern,
som verkar på tändstiftet antingen omedelbart eller
medelbart genom hanen, aftryckaren, medelst hvilken
affyrningen sker, och utdragaren, som, då låset
öppnas, skall utdraga den tomma hylsan. – Låsen
indelas i system, allt efter den olika rörelse,
som bibringas slutstycket vid låsets öppnande och
slutande. De mest tidsenliga låssystemen äro följande
fyra: Dreyses system (kolfsystemet), der slutstycket,
i form af en kolf eller cylinder, kan röras fram och
tillbaka i pipans riktning och der slagfjädern verkar
omedelbart på tändstiftet; Remingtons system, der
slutstycket är rörligt kring en mot pipan vinkelrät
bult samt liksom en klaff fälles bakåt i lådan
och der slagfjädern verkar på tändstiftet medelst
hane; Peabodys system (blocksystemet),
der slutstycket är rörligt kring en mot pipan
vinkelrät bult samt fälles nedåt i lådan och der
slagfjädern verkar antingen medelbart medelst hane
eller ock omedelbart på tändstiftet, och slutligen
Werndl’s system, der det cylindriska slutstycket,
qvarliggande i lådan, vrides omkring en genom dess
midt, parallelt med pipans axel (kärnlinien) gående
bult. – Äfven revolvern är konstruerad för bakladdning
och enhetspatron. Patronerna, vanligen 6, ligga i ett
revolverande kammarstycke, hvilket omgifves af en ram,
hvars bakre vägg gör tjenst som slutstycke. Låset
har för öfrigt samma delar som gevärslåset, förutom
att i stället för tändstift finnes en hane, som
åstadkommer slaget, hvarjämte tillkomma låsdelar,
hvilka skola åstadkomma och begränsa kammarstyckets
roterande rörelse.
Sverige har sedan 1867 remingtongevär med 12,17
mm. kaliber. Af detta gevär finnas följande modeller,
hvilka alla genom smärre olikheter skilja sig från
hvarandra: 1867 års gevär
M/67 (modell 1867), 1867 års gevär M/68, 1867
års gevär (låset tillverkadt i Amerika), 1867
års gevär, tillverkadt i Amerika, 1867 års gevär
M/74 samt 1860–67 års gevär, 1860–64–68 års gevär
och 1864–68 års gevär, hvilka tre sistnämnda äro
förändrade från förut befintliga gevär. 1870 antogs
en remingtonkarbin, med samma kaliber som geväret,
och 1871 en revolver af Lefaucheux-Francotte’s
konstruktion och med 11 mm. kaliber. – Norge erhöll
samma år som Sverige (1867) remingtongevär, af
samma kaliber som de svenska. Dessutom finnas från
kammarladdning (se nedan) till bakladdning förändrade
gevär, hvilka benämnas "4’’’ Lunds gevär". 1874 antogs
för norska flottan ett magasinsgevär (se nedan),
konstrueradt (efter Peabodys system) af norske
dåv. löjtnanten O. H. J. Krag och svenske ingeniören
A. J. Petersson. Dessutom finnes en "4’’’ Lunds
karbin" och en Lefaucheux’ revolver. – Danmark har sedan
1867 remingtongevär med 11,44 mm. kaliber. – Ryssland
har sedan 1871 Berdan II-geväret, konstrueradt efter
Dreyses system och med 10,66 mm. kaliber, Tyskland
sedan 1871 Mausergeväret, efter Dreyses system och
med 11 mm. kaliber, Frankrike sedan 1874 Grasgeväret,
efter Dreyses system och med 11 mm. kaliber, England
sedan 1871 Martini-Henry-geväret, efter Peabodys
system och med 11,43 mm. kaliber, Österrike sedan
1867/73 Werndl-geväret, med 11 mm. kaliber, och
Schweiz sedan 1869 Vetterli magasinsgevär, efter
Dreyses system och med 10,5 mm. kaliber.
De första eldhandvapnen förekommo på 1300-
och 1400-talen. Dessa kallades "dubbelhakar" och
"halfhakar", till följd deraf att under pipan var
fastlödd en hake eller tapp, som vid skjutning
stöddes mot en skjutställning, hvilken sålunda
fick upptaga stöten. För att sköta dessa eldvapen
erfordrades två man. Samtidigt förekommo äfven
hakepistoler, som kunde skötas af en ryttare,
sittande på sin häst. Antändningsinrättningen till
dessa eldvapen var mycket enkel: på en fängpanna,
i hvilken fänghålet utmynnade, hälldes krut,
som antändes med lunta. På 1500-talet uppfans i
Spanien luntlåset, som var första upphofvet till
gevärslåset. Vapnet gjordes då äfven lättare, så
att i stället för skjutställning blott fordrades ett
mindre stöd, en s. k. gaffelkäpp, hvilken nedstacks
i marken och i hvars gaffel pipan hvilade vid
eldgifningen. Vapnet, som ännu vägde omkr. 7,5
kg., var nämligen för tungt för eldgifning på fri
hand. Kalibern var vid denna tid omkr. 23 mm. Ett
med luntlås och gaffelkäpp försedt eldhandvapen
kallades musköt. När musketeraren förflyttade sig,
bar han musköten på venstra axeln och gaffelkäppen i
högra handen. I Sverge infördes musköten 1592. Nästan
samtidigt med luntlåset uppfans (i Nürnberg 1517)
hjullåset, som medförde den fördelen att lefvande eld
(lunta) ej behöfde medföras, enär vid detta slags lås
eld uppkommer genom friktion mellan svafvelkis och
ett roterande, reffladt stålhjul. I Sverige kallades
hjullåset "sint" eller ’"fyrlås". – På 1600-talet
uppfunnos vidare det spanska flintlåset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
