- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
353-354

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldslandet - Eldsläckning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sarmiento, 2,100 m. (7,073 f.). De mindre öarna hafva
berg af 750–900 m. (2,500–3,000 f.) höjd. Den först
1830 upptäckta Beagle-kanalen, s. om hufvudön,
skiljer denna från en rad af större och mindre
öar och ögrupper: Navarin (2,480 qv.-kilom.),
Hoste (6,600 qv.-kilom.), med halfön Hardy –
hvars sydligaste spets kallas "Falska kap Horn"
–, Gordon, Londonderry och Stewart. Vester om
hufvudön ligga Dawson (1,320 qv.-kilom.), Clarence
(2,750 qv.-kilom.) och Desolation l. S:ta Ines
(8,000 qv.-kilom.). Söder om Navarin, på andra
sidan om Nassauviken, ligger Wollaston (495
qv.-kilom.), och s. om denna den vanligen under
namnet Hermitöarna sammanfattade ögrupp, till
hvilken bl. a. höra Herschel, Hall, Hermite och
Horn l. Hoorn (16 qv.-kilom.). Den sistnämnda, som
är den sydligaste i arkipelagen och skild från de
båda förstnämnda genom den smala S:t Francisviken,
är en nästan lodrätt, till 153 m. (515 f.) höjd,
ur vågorna uppstigande svart, kal klippmassa, kallad
Kap Hoorn (55° 58’ 50" s. br.). Den östligaste ön i
arkipelagen är Statenland (640 qv.-kilom.), skild från
hufvudön genom Le-Maire-sundet. – Klimatet är rått,
fuktigt och kallt. Det snöar och regnar hela året
om. Medeltemperaturen i södra delen är om sommaren
10° C, om vintern 0,5°. Frosten ligger dock icke
länge. Öarna hafva en ganska egendomlig flora. Endast
få, mest antiskorbutiska, växter hafva de gemensamma
med Patagonien och de högre Anderna, men deremot många
med Storbritannien. Skogarna bestå hufvudsakligen
af ett par bokarter (Fagus antarctica och
F. betuloides) samt af winterana (Drymis winteri),
hvilka under hela året bibehålla sina grönbruna,
i gult skiftande löf. På öppna platser blomstra
fuchsior, veronikor, berberis, ranunkler och primulor
m. fl. De enda ätliga växterna äro selleri och
skedört samt en klotformig, ljusgul svamp (Cyttaria
Darwinii
) som växer i stor mängd på bokarna. Faunan
är mycket fattig. Af däggdjur finnas, utom hvalar och
sälar, en fladdermusart, ett slags rotta (Rheitrodon
chinchilloides
), två verkliga rottarter, en Ctenomys,
två räfarter (Canis magellanicus och C. Azarae),
ett slags hafs-utter och guanacon. Af landfoglar
förekomma trädkrypare, flugsnappare, gärdsmyg, tre
eller fyra finkarter, en trastart, en stareart (eller
Icterus), två opetiorhyncher, åtskilliga hök- och
ugglearter samt, egendomligt nog, en kolibri- och en
papegojart. Reptilier saknas alldeles, och insekterna
äro mycket få. Deremot är det omgifvande hafvet
ymnigt försedt med lefvande varelser. Infödingarna,
elds-ländare eller pesjeräer, omkr. 2,000 till antal,
tillhöra den amerikanska rasen och stå på en mycket
låg kulturgrad.

Eldsläckning och Eldsläckningsredskap. De äldsta
underrättelserna om eldsläckningsväsendet förekomma
hos de gamle romerske skriftställarna. Från medeltiden
finnas endast några brandordningar och berättelser om
eldsvådor. Först mot slutet af 17:de årh. framträdde
en särskild eldsläckningsliteratur. Det äldsta kända
arbetet på detta område trycktes på holländska i
Amsterdam 1690 och innehåller en beskrifning på den "nyuppfunna

slangbrandsprutan och dess användning till släckning". Bokens
författare var Jan van der Heyde, generalbrandmästare
i Amsterdam.

Hos den romerske författaren Vitruvius (som lefde på
kejsar Augusti tid) förekommer en beskrifning på en
maskin, medelst hvilken vatten kunde bringas i höjden,
och man torde vara berättigad till det antagandet
att denna maskin var den första upprinnelsen till
trycksprutan. Ctesibius och Hero (omkr. 250
f. Kr.) nämnas såsom dess uppfinnare. Troligt
är likväl, att den på deras tid ej användes till
eldsläckning. Det är bekant, att den för staden
Roms säkerhet afsedda vakten äfven utgjorde ett
slags brandkår. På kejsar Augusti tid bestod denna
kår af sju kohorter, om 1,000 man. Hvarje kohort
var indelad i sju centurier, af hvilka hvar och en
hade sin "siphonarius" (af sipho, vattenrör), sina
vattenbärare och sina hornblåsare. Af brandredskap
funnos sifoner, ämbar, stegar, stänger, brandsegel
o. s. v. De storartade vattenledningarna voro
oanvändbara för eldsläckningsändamål, och deraf
kan man förklara, att, trots dessa anläggningar,
förskräckliga eldsvådor tid efter annan härjade det
gamla Rom.

Under medeltiden gick brandväsendet föga framåt. I de
större städerna utfärdades visserligen åtskilliga
förordningar mot och straffbestämmelser för
oförsigtigt handterande af eld äfvensom föreskrifter
om huru eld skulle signaleras o. s. v.; men några
märkligare uppfinningar af brandredskap eller
förbättringar af redan befintlig sådan förekommo ej.

I början af 16:de årh. tillverkades, af Anton Platner
i Augsburg, sprutverk, som i det närmaste liknade
den af Hero konstruerade maskinen, och från den tiden
förskrifver sig den första verkliga brandsprutan. I
Augsburg, Nürnberg och Strassburg funnos i 16:de och
17:de årh. sprutfabrikanter, hvilkas tillverkningar
spriddes öfver Tyskland, England och Frankrike. Alla
dessa sprutor voro dock mycket ofullkomliga, i det
de endast voro försedda med ett vändrör, men saknade
luftkärl och slangar. Vattnet måste bäras eller langas
till sprutan och hällas i behållaren. Pumpningen
skedde på många olika sätt, men var alltid mödosam
och fordrade mycket folk. I Amerika konstruerades på
1700-talet en spruta, som pumpades genom trampning. I
Sverige funnos stora sprutor på 1660-talet. Stockholms
brandordning af 1675 omnämner bland brandredskapen
(förutom handsprutor) vallonsprutor med kopparrör
jämte dertill hörande redskap, kar, släpor och
verktyg. Vid slutet af 1600-talet fick brandsprutan
de tre vigtiga tillägg, utan hvilka hon endast
till en ringa del kunnat fylla sin uppgift, nämligen
luftkärlet, medelst hvilket en oafbruten vattenstråle
kan ernås, slangen, genom hvilken man sättes i
tillfälle att rikta en kraftig stråle mot elden,
och sugverket, som ersätter det gamla bruket att
med ämbar langa vatten till sprutans behållare. För
dessa vigtiga uppfinningar har man att tacka den
förut nämnde van der Heyde.

De framsteg, som under de sista århundradena gjorts
inom sprutfabrikationen, hafva ej berott på nya
upptäckter, utan allenast på förbättringar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free