Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elefanta - Elefantfloden l. Olifantfloden - Elefanthäst - Elefantine - Elefantlöss, farmak., benämning på nötterna af Anacardium occidentale och Semecarpus anacardium - Elefant-orden - Elefantsköldpaddorna l. Jättesköldpaddorna - Elefant-slägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elefanta (Ind. Garapori, "grottort"), en liten
skogbevuxen klippö, nära Bombay, vid vestra kusten
af Främre Indien. Den fick af portugiserna sitt
namn efter en kolossal, i klippan uthuggen, numera
mycket stympad elefant. På E. finnes ett storartadt
grott-tempel, omkr. 40 m. (135 f.) i qvadrat och 4–6
m. (13,5–20 f.) i höjd. Midt emot hufvudingången
står en 5,3 m. (18 f.) hög, trehöfdad bröstbild,
som lär föreställa den indiska treenigheten:
Brahma, Vischnu och Sjiva. Taket uppbäres af 42
vid uthuggningen ur klippan i rätvinkliga rader
qvarlemnade pelare. Nedre hälften af dessa är
qvadratisk, och på denna sockel höjer sig ett
cylindriskt, fantastiskt ornamenteradt skaft, som
bär ett rundt, med taket omedelbart sammanhängande
kapitäl. Väggarna prydas af hautreliefer, som hafva
afseende på Sjivakulten. Templet är af hög ålder,
hvilken dock ej närmare kan bestämmas, och ehuru
af buddhistiskt ursprung, utgör det ännu en af de
brahmanske hinduernas förnämsta vallfärdsorter.
Elefantfloden, l. Olifantfloden, upprinner på
Kardovbergen i Kaplandet, löper i en smal dal mellan
Cedar- och Olifantbergen mot n., upptager från
högra sidan Doorn och Halle samt flyter derefter med
nordvestlig riktning ut i Atlantiska hafvet.
Elefanthäst, benämning på ett slags stora svarta
hästar, som förekomma i England. Denna ras, den
största och gröfsta af alla hästraser, anses härstamma
från några hästar, som Vilhelm III (1689–1702) lät
införa till England från Nederländerna. Hästar af
denna ras uppfödas hufvudsakligen i grefskapen Lincoln
och Leicester samt användas, vid en ålder af 3–5 år,
vid jordbruksarbeten, hvarefter de merendels säljas
till London eller andra större städer, i hvilka de
begagnas för transport af öl, porter och kol (fordom
äfven för att draga fartyg uppför floderna). Sedan
emellertid ångmaskiner alltmera kommit i bruk vid
transport af tyngre varor, hafva sådana hästar
blifvit mer och mer sällsynta. Elefanthästens höjd
öfver manken öfverstiger vanligen 2 m. (6,7 f.). Han
är svart till färgen, hvarför han i England merendels
kallas "black horse". Hufvudet är stort, halsen kort
och tjock, korset bredt och stupande samt benen grofva
och rikt försedda med hofskägg. C. A. L.
Elefantine (nu Djesiret-Assuan), ö i Nilen,
midt emot staden Assuan, nedanför det första
vattenfallet. Den är omkr. 7,000 steg lång och
1,000 steg bred, väl odlad samt vattnad af kanaler
och bäckar. I forntiden var den ryktbar för sin
Nilmätare och flere tempel, bl. a. ett Chnum-tempel
(af hvilka få lemningar nu återstå). På en granitport,
hvars pelare ännu till en del äro upprättstående,
finnas skulpturer från Alexander den stores tid.
Elefantlöss, farmak., benämning på nötterna af
Anacardium occidentale och Semecarpus anacardium.
Elefant-orden. 1. Danmarks förnämsta
riddareorden. Till en början var den ett religiöst
brödraskap (stiftad t år 1460 af Kristian I) och
bestod af femtio medlemmar, hvilka buro kedjor,
sammansatta af elefantbilder. Vid
reformationen upplöstes brödraskapet; men Fredrik II
upplifvade det och gaf det formen af en kunglig
orden. Sina statut erhöll denna orden d. 1 Dec. 1693,
af Kristian V. Medlemmarnas antal blef då bestämdt
till trettio (oberäknadt konungen och hans söner,
hvilka födas riddare), men denna siffra har sedermera
betydligt öfverskridits. Danska statskalendern
för 1880 upptager 86 elefant-riddare, af hvilka de
fleste äro främmande furstar. Ordensbandet är blått
och vattradt; ordenskedjan är sammansatt af elefanter
och torn skiftesvis. C. R.
2. Hvita elefantens orden, siamesisk orden, som
stiftades af Siams förste konung. Dekorationen består
af en tolfstrålig stjerna, i hvars midt är anbringad
en hvit elefant på mörkblå grund.
Elefantsköldpaddorna l. Jättesköldpaddorna, zool.,
höra till landtsköldpaddornas slägte (Testudo) ibland
kräldjuren (Reptilia). De äro de största af alla
landtsköldpaddor, hafva en oval, starkt hvälfd form
och äro 1 m. (3,3 f.) långa eller derutöfver. Deras
kött säges vara välsmakande. Sina hemvist hafva
de i Ostindien och på de indiska öarna (T. indica),
men äfven på de sydöst om Afrika belägna öarna
(T. elephantina). Vanligen tillkommer benämningen
elefantsköldpadda den senare, bruna arten, hvaraf
äfven finnes en mörkare (svartbrun) form (T. nigra).
J. G. T.
Elefant-slägtet, Elephas, zool., ett till ordningen
snabeldjur (Proboscidea) hörande däggdjursslägte, som
igenkännes på de tvänne till betar eller stöttänder
förlängda, icke sällan inemot 2 m. (6,7 f.) långa
framtänderna (för öfrigt saknas sådana tänder, liksom
hörntänder) och vidare på de fullständigt hopvuxna
tårna, med sina platta klöfvar, samt den till en
åt alla sidor rörlig snabel utdragna, ytterst med
en böjlig hake eller finger försedda nosen, hvilken
i spetsen har tvänne näsöppningar. Ögonen äro små,
öronen stora och breda, halsen kort, kroppen tjock
och klumpig, huden ovanligt tjock, men likväl ytterst
känslig, glest besatt med borstlika hår och af en
brungrå eller skiffergrå färg, svansen måttligt
lång, slutande i en tofs, benen tjocka, med fem tår,
o. s. v. Elefantens andliga egenskaper äro allmänt
kända. Han öfverlägger, innan han handlar, och vet
att begagna sig af föregående erfarenhetsrön. I
detta hänseende står han ingalunda efter hunden och
hästen. Läraktigare än något annat djur, bevarar han
i troget minne hvad han en gång lärt. Till lynnet
är han mycket godmodig. När han ej ofredas, skadar
han hvarken menniskor eller djur. Derjämte är han
ädelmodig och tacksam för välgerningar, hvaremot hård
behandling försätter honom i raseri. Ett särdeles
egendomligt organ är den af tusentals hvarandra
genomkorsande muskler bestående snabeln, som i sig
förenar egenskaperna af näsa, tunga och hand. Snabeln
tjenar nämligen djuret till andnings-, lukt- och
smakorgan, men derjämte till medel att gripa och
afslita födan och föra den till munnen samt att
uppsuga vatten, hvilket derefter hälles ned i munnen
eller, vid stark hetta, gjutes öfver kroppen. Med
snabeln utstöter elefanten äfven ljud, hvilka likna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
