Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 361-362 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elefant-slägtet - Elegans - Elegi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trumpetstötar. Han håller den då såsom en basun
mot höjden. Genom sin snabel försvarar han sig ock
eftertryckligt mot anfall. Hvilken styrka snabeln
besitter framgår deraf att elefanten kan med
den lyfta föremål af flere centners tyngd upp på
ryggen, rycka upp träd ur jorden och med ett slag
fälla en häst eller en oxe till marken. Elefanten,
det största af alla nu lefvande landtdjur, förekommer
i hjordar, lifnärer sig af löf, gräs o. d., uppnår
en ålder af mer än 150 år och föder endast en unge
i sänder. Köttet är ätbart, och betarna lemna
det dyrbara elfenbenet. Af de tre nu lefvande
arterna äro två inhemska i Asien och den tredje i
Afrika. Asiatiska elefanten (E. indicus),



med sin urholkade, lodräta panna och små öron,
lefver i Indien samt på Ceylon och de ostindiska
öarna. Han mäter i höjd 3 m. (10 f.) eller derutöfver
och väger icke sällan 3,000 kilogram (7,000
skålp.). Betarna, som äro af vanlig storlek, hafva
en vigt af ända till 64 kilogr. (150 skålp.). Djuret
låter lätt tämja sig och inöfvas till mångahanda
förrättningar. Redan i äldre tider betjenade man
sig af elefanten i krig och lastade hela trätorn med
krigsfolk (bågskyttar) på hans rygg. I alla de krig,
som från Alexander den stores till Julius Caesars
dagar utkämpades i Medelhafslanden, togo dessa djur
en verksam del. Turkarna förde elefanter med sig till
Europa, der de nyttjades i krig, ända till dess
artilleriet infördes. I österlandet förekommo de
på slagfälten ända in på 1600-talet. Mångenstädes
användas de äfven såsom dragare och lastbärare
(jämväl för militära ändamål). Med skäl bör elefanten
anses såsom det mest lydiga och undergifna af
alla husdjur. För den på djurets hals sittande,
med en taggig käpp väpnade föraren ("kornaken")
äro vanligen blotta orden tillräckliga för att styra
och pådrifva detsamma. På sin herres befallning
nedfaller elefanten på knäna, så att man lätt kan
bestiga honom; han hjelper sjelf med snabeln till
vid pålastandet och låter utan svårighet påsela
sig. Risbränvin och vin utgöra hans älsklingsdrycker,
och i musik finner han stort nöje. Elefanten simmar
lätt, till och med under vattnet, hvarvid han håller
snabeln ofvan vattenytan. För svalkans skull eller
för att freda sig mot flugor och mygg, tager han sig
gerna ett bad. Af naturen ett sällskapligt djur,
drager han vanligen omkring i hjordar af vid pass 100

stycken. På planteringar, i synnerhet på risfält,
anställa dessa hjordar grufliga härjningar, i det att
de dels i stor myckenhet förtära hvad som smakar dem,
dels nedtrampa och förstöra hvad som kommer under
deras klumpiga fötter. Träd, hvilkas löf elefanten
icke kan beqvämt nå med snabeln, slår han omkull. De
österländske furstarna hålla elefanter i stor
mängd och utveckla med dem mycken pomp och ståt. De
hvita elefanterna, ett slags albinos, äro i några
land. t. ex. Siam, föremål för gudomlig vördnad,
bebo präktiga palats, hafva egen hofstat, få sin
utvalda föda ur guld- och silfverkärl samt prydas med
rikt smyckade seltyg och täcken, hvilken utstyrsel
de tyckas bära med stort nöje. Alla menniskor måste
nedfalla inför dessa djur, hvilka sjelfva icke få böja
knä för någon annan än den regerande fursten. Det
elfenben, som den asiatiske elefanten lemnar, är af
mindre god beskaffenhet än det, som den afrikanske
slägtingen erbjuder. I fångenskapen fortplanta
djuren sig sällan, hvarför vilda oupphörligen
måste fångas och tämjas. Detta sker på olika sätt
i olika trakter, och de tama elefanthonorna göra
dervid vigtiga tjenster. – Afrikanska elefanten
(E. africanus), hvilken förekommer ganska talrikt
från Senegal till Goda-hopps-udden, är något större,
har hvälfd, bakåt lutande panna, mycket stora öron och
i allmänhet större betar än den asiatiske, hvilken
han för öfrigt i det närmaste liknar till storlek
och utseende. Han jagas hufvudsakligen för betarnas
skull, hvilka utgöra en dyrbar handelsvara. För
närvarande förekommer han ingenstädes tam; men det
är mer än sannolikt, att det var honom, som de gamle
kartagerna och romarna förstodo att betjena sig af
äfven för militära ändamål (se ofvan). – Sumatriska
elefanten (E. sumatranus) plägar man icke sällan såsom
en egen art skilja från den indiska, hvilken han till
lefnadssätt och användning fullkomligt liknar. –
Enligt hvad fossila lemningar efter åtskilliga
slags elefanter gifva vid handen, tyckes slägtet
under tidigare skapelseskeden hafva varit långt mera
utbredt än för närvarande. Här må endast nämnas mammut
(E. primigenius), hvilken i storlek vida öfverträffade
våra nu lefvande elefanter och efter hvilken man
på mångfaldiga ställen, äfven i Tyskland, uppgräft
delar af skelett. Det första fullständiga mammutdjur,
hvilket i den eviga isen bibehållit sig med hud
och hår ännu till våra dagar, upptäcktes i början
på 1800-talet af Adams vid floden Lenas utlopp och
finnes uppstäldt i Petersburg. Betarna af de väldiga
mammutdjuren väga stundom ända till 170 kilogr. (400
skålp.). Af det elfenben, som förekommer i handeln,
är det mesta från Afrika eller från Sibirien, der
gräfningar efter dessa, numera utdöda elefantdjur
bedrifvas med stor ifver. J. G. T.

Elegans [-gangs], Fr. élégance (af Lat. elegantia),
prydlighet, smakfullhet (med bibegrepp af
dyrbarhet). – Elegant [-gant l. -gangt], Fr. élégant,
Lat. elegans, biform till eligens, väljande;
"granntyckt"), fin, smakfull (med bibegrepp af
dyrbarhet), prydlig; sprätt, modenarr, snobb.

Elegi (Lat. elegia, Grek. elegeia) kallades hos
forntidens greker och romare hvarje på elegiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>