Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitet (Friktionselektricitet) - Elektricitetsmaskin - Elektrisera - Elektriska eterteorien, fys. Se Edlund, E. - Elektriska figurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hinder för ytterligare öfvergång af elektricitet. Den
qvantitet af bunden elektricitet, som sålunda
kommer att uppsamlas, beror dels på afståndet
mellan skifvorna, dels ock på det medium, som
skiljer dessa åt. Jämte den bundna elektriciteten
tillkommer fri, af en tension, som motsvarar
elektricitetskällans. Om, sedan laddningen uppnått
sin högsta styrka, förbindelsen med källan
afbrytes och den andra skifvan tillika aflägsnas,
så blir hela elektricitetsmängden fri, och dess
tension tydligen mycket större, än som kunnat uppnås
utan den andra skifvans tillhjelp. Den senare
kallas kondensator, emedan den liksom förtätat
elektricitet på den första. Förenas de båda skifvorna
med hvarandra, så uppstår en stark urladdningsström
med gnista. Laddningar, hvilka till följd af sin
svaghet icke kunna direkt uppvisas, blifva märkbara
genom användning af kondensator. Kondensatorn har
erhållit flere olika former, allt efter det ändamål,
hvartill man velat använda densamma. Exempelvis
må nämnas Franklins skifva, laddflaskan och
kondensations-elektroskopet.
Elektricitetens fortplantning sker med utomordentligt
stor hastighet. Denna är dock beroende på ledarens
beskaffenhet, emedan hvarje ledare alltid förorsakar
ett visst motstånd. Förmågan att leda elektricitet,
hvilken tydligen är omvändt proportionel mot
ledningsmotståndet, är störst hos silfret och
kopparn. Sättes ledningsförmågan hos dessa lika med
100 och 99, så är den hos guld omkr. 29, hos platina
18, jern 17, tenn 12, qvicksilfver 1,5, o. s. v., med
andra ord: lika tjocka trådar af de nämnda metallerna,
med längderna 100, 99, 29 o. s. v., förorsaka lika
stora motstånd. Den elektricitet, som liksom förloras
genom en ledares motstånd, undergår en omvandling till
värme, hvarför de dåliga ledarna vid elektricitetens
genomgång uppvärmas betydligt starkare än de goda.
Af antagandena i fråga om elektricitetens natur
följer, att vid hvarje process, der elektricitet
alstras, lika mycket af de båda slagen måste
uppkomma. När glas gnides med ylle, samlas lika
mycket positiv elektricitet på glaset som negativ på
yllet. Gnides deremot ylle mot lack, så erhålles den
positiva elektriciteten på yllet, och lika mycket
negativ på lacket. Det gifves således ingen kropp,
som kan sägas vara absolut positivt eller absolut
negativt elektrisk; elektricitetens beskaffenhet
beror på förhållandet mellan de båda ämnen,
som bringas i beröring med hvarandra. Man kan
derför också ordna ämnena i en serie, så att ett
föregående alltid blir positivt elektriskt, då det
gnides med ett efterföljande. Ur denna serie, från
det mest positiva till det mest negativa, må nämnas
kattskinn, flanell, elfenben, glas, bomull, trä,
lack, metaller och svafvel. – Vidkommande andra
sätt att alstra elektricitet än genom friktion,
se Galvanism, Induktion, Magneto-elektricitet
(i sammanhang med magneto-elektriska apparater)
samt Termo-elektricitet. L. A. F.
Elektricitetsmaskin, fys. De hufvudsakligaste delarna
af en elektricitetsmaskin äro: en glasskifva (eller
cylinder), som medelst en vef kan vridas kring en
axel, riftyget, mot hvilket
glasskifvan gnides, och konduktorn, å hvilken
elektriciteten uppsamlas. Riftyget består af kuddar
af läder eller siden, bestrukna antingen med
musivguld (tennsvafla) eller med ett amalgam, hvars
lämpligaste sammansättning är 1 del tenn, 1 del zink
och 2 delar qvicksilfver, det s. k. "Kienmayerska
amalgamet". Den genom amalgamets användning
förökade elektricitetsutvecklingen beror sannolikt
på qvicksilfrets egenskap att blifva starkt negativt
elektriskt vid gnidningen mot glas. Från konduktorn,
som utgöres af ett klot eller en cylinder af mässing
och medelst glasfötter isoleras från underlaget,
utgå metallarmar, hvilka gaffelformigt omfatta
glasskifvan utan att vidröra henne och som på sin mot
skifvan vända sida äro försedda med kammar af fina
metallspetsar. Då glasskifvan vid kringvridningen
gnides mot riftyget, blir hon positivt elektrisk,
och riftyget negativt. I den mån skifvans positivt
elektriska delar närmas till konduktorns metallarmar,
fördelas, genom influens, dennes elektricitet,
hvarvid den negativa elektriciteten genom de nämnda
metallkammarna strömmar ut mot skifvan och förenar
sig med hennes positiva elektricitet, under det att
den positiva elektriciteten i konduktorn qvarstannar
i denna. För att stark elektricitetsutveckling skall
kunna erhållas, måste riftyget stå i god ledande
förbindelse med jorden, så att den dera utvecklade
negativa elektriciteten fort bortledes. Detta senare
åstadkommes vanligen medelst en vid riftyget fäst
metallkedja. Den nu beskrifna maskinen konstruerades
af J. Ramsden 1766. Af andra på liknande grunder
beroende elektricitetsmaskiner må nämnas van Marums,
vid hvilken man medelst en särskild inrättning
kan efter behag å kondensatorn uppsamla antingen
glasskivans positiva eller riftygets negativa
elektricitet, och Nairnes (cylindermaskin), som
i stället för glasskifva har en glascylinder och
derjämte två konduktorer, af hvilka den ena står i
förbindelse med riftyget, så att man kan uppsamla
ettdera eller båda slagen elektricitet. Se vidare
Armstrongs hydro-elektricitetsmaskin, Elektrofor
och Influensmaskin. K. L.
Elektrisera, bibringa elektricitet; åstadkomma stor
liflighet och styrka i någons känslor. – Elektrisk,
som har afseende på elektricitet, som framkallar
lifliga och starka känslor.
Elektriska eterteorien, fys. Se Edlund, E.
Elektriska figurer, fys., kunna åstadkommas på
flere sätt, t. ex. derigenom att kulan på en laddad
flaska, hvars yttre beläggning hålles i handen, får
glida öfver en hartskaka och denna derefter beströs
med s. k. nicht (semina Lycopodii), svafvelblomma
eller mönja. På de berörda punkterna uppkomma då, om
laddningen var positivt elektrisk, greniga figurer,
men om den var negativ, visa sig runda plättar. Sådana
figurer kallas äfven "Lichtenbergska figurer"
eller "stoftfigurer". De kunna framkallas äfven
på kristallytor, hvarvid man iakttager, att de
påverkas af den kristallinska strukturen, så att
t. ex. ellipser uppstå i st. f. cirklar. Äfven med
stämplar eller sigill kan man åstadkomma elektriska
figurer. Sigillet ställes på en fullkomligt plan kaka
af lack, harts eller beck samt beröres med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
