Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektriska ägget - Elektrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glaskärl, så inrättadt, att luften kan pumpas ur detsamma.
Elektrisk belysning, fys. Det elektriska ljuset
framkallas genom den utomordentligt starka
värmeutveckling, som eger rum, när en ström
af tillräcklig styrka går genom en ledare med
ringa ledningsförmåga. Denna ledare kan för öfrigt
utgöras af en fast, en flytande eller en gasformig
kropp. Hitintills har man dock företrädesvis begagnat
sig af den ljusbåge, som i luft eller gaser uppstår
mellan polerna till de strömförande ledningstrådarna,
när dessa poler åtskiljas och hållas på ett lämpligt
afstånd från hvarandra. (Jfr galvanisk ljusbåge och
Voltas båge.) För att ljusbågen skall kunna uppstå och
fortfara, fordras en elektricitetskälla af tillräcklig
styrka, poler af lämpligt ämne och en mekanism, som
reglerar afståndet mellan polerna. För åstadkommande
af den erforderliga elektriciteten användes i
början vanliga staplar; men numera eger man i de
elektromagnetiska kraftmaskinerna lika säkra och vida
mer ekonomiska elektricitetskällor. För att frambringa
strömmen kräfves alltså endast drifkraft och en lätt
utöfvad tillsyn öfver maskinen. Ljusbågens färg och
egenskaper i öfrigt äro i hög grad beroende på de
ämnen, mellan hvilka den bildas, samt på polernas
form; men för praktisk belysning användes nästan
uteslutande elektroder af kol, i lämpligt formade
stänger och prepareradt på särskilda sätt. Angående
ljusbågens egenskaper bör i öfrigt märkas, att den
positiva polen upphettas mycket mer än den negativa
och att, när bågen bildas i luften, polerna förtäras
ganska hastigt. I tomrummet eger detta icke rum; man
iakttager endast, att den positiva polen urholkas
och den negativa förlänges genom öfverföring af
kolpartiklar, lösryckta från den positiva polen. För
öfrigt förtäras polerna i luften med ganska olika
hastighet – den positiva ungefär dubbelt så fort som
den negativa –, hvilket gör, att de måste förnyas
och att bågen icke förblir på samma punkt. I vissa
fall ligger ingen vigt på att bågen bibehåller
ett oförändradt läge; i andra kan det åter vara
erforderligt, såsom då fråga är om att reflektera
ljuset i en viss riktning. Men för att strömmen
icke skall afbrytas, när afståndet mellan spetsarna
ökas, och ljuset derigenom utsläckas, måste man,
när bågen bildas i luften mellan kolspetsar,
medelst en sjelfreglerande apparat hålla afståndet
mellan spetsarna konstant. Sådana regulatorer,
s. k. elektriska lampor, finnas af många olika
konstruktioner: Serrins, Jaspars, Fontaincs, Siemens’
m. fl. De äro alla så inrättade, att när, genom
kolspetsarnas aflägsnande från hvarandra, strömmen
försvagas, spetsarna åter närmas till hvarandra
genom elektromagnetisk kraft. Svårigheten att få
dessa lampor att arbeta väl och önskvärdheten att
kunna undvika de, genom felaktig eller ofullständig
reglering af spetsarnas lägen uppkomna ojämnheterna
eller afbrotten i ljusstyrkan hafva föranledt
vidlyftiga undersökningar och väsentliga förändringar
såväl i maskinerna som i lamporna. Sålunda kan den
olika hastiga konsumtionen af kolet vid den negativa
och den positiva polen undvikas, om maskinen, i
stället för att gifva en ständigt i samma
riktning framgående ström, gifver strömmar, som
oupphörligt förändra riktning (alliancemaskinen, den
Lontinska och den Siemens’ska maskinen m. fl.). Men
en annan och vigtigare fördel skulle uppnås, om
de alltid mer eller mindre komplicerade mekaniska
regulatorerna kunde helt och hållet undvaras. Ett
system, utan mekanisk regulator, hvilket kommit
till stor användning, är det som införts af ryssen
Jablochkoff. Dennes system består deri att mellan
de båda kolstängerna, hvilka äro ställda parallelt,
med sina fria ändar åt samma håll, är en isolering af
en oledande, svårsmält, fast kropp, vanligen kaolin
(porslinslera). Tjockleken af isoleringslagret är
2–3 mm. När strömmen går öfver mellan båda kolen,
upphettar den kaolinen i utomordentlig grad, så
att den t. o. m. blir halfflytande och försatt i
intensiv glödning. Der finnes således ingen ljusbåge
i egentlig mening, utan ett glödningsfenomen,
föranledt af strömmens fortplantning genom en dålig
ledare. I den mån kolen förtäras, smälter kaolinen
undan och förflyktigas delvis, alldeles som vaxet på
ett ljus. Någon reglering behöfves ej, annat än för
att, då ett ljus (d. v. s. ett par kol) brunnit ned,
införa ett annat i ledningen. Lampor, grundande sig
på en mindre god ledares glödning under strömmens
inverkan, finnas af många olika slag. Sålunda har
Edison användt dels en glödande platina-spiral,
dels ock en båge af kol, innesluten i en lufttom
glasklocka. Det har emellertid visat sig, att platinan
småningom förflyktigas och slutligen brister samt att
tillräckligt lufttomma glasballonger och tillräckligt
varaktiga kolbågar icke kunna åstadkommas. Lampor af
synnerligen enkel konstruktion äro de, som föreslagits
af Regnier och af Werdermann. Den förres grundar
sig på följande iakttagelser. Om en smal kolstång i
sin längdriktning tryckes mot ett större kolstycke
och i närheten af kontaktspunkten tryckes åt sidan
af en annan kolstång, så kommer det mellan båda
kontaktspunkterna liggande stycket af den smala
kolstången i hvitglödning och förbrinner, under
det att den på det tjockare kolet tryckande änden
tillspetsar sig. Principen för Werdermanns lampa
ar ytterst enkel. Den negativa polen utgöres af en
lindrigt konvex kolskifva, mot hvilken en kolspets,
som utgör den positiva polen, trycker nedifrån
uppåt. Vid kontaktspunkten uppstår genom kolspetsens
successiva förbränning – hvarunder den tillspetsar sig
– ett intensivt ljus, som likväl icke är jämförligt
med ljusbågens. Regleringen åstadkommes der genom
en påhängd vigt, som trycker spetsen mot kolskifvan,
och är således ytterst enkel. Jämförande försök i
större skala anställdes 1880 i Paris mellan denna
lampa och Jablochkoffs.
Elektriskt ljus användes numera för en mängd olika
ändamål, såsom belysning af allmänna platser, af stora
verkstäder och magasin, synnerligast der nattarbete
måste bedrifvas, hvarjämte det förträffligt lämpar sig
för fyrar, för belysning i grufvor, för vissa militära
operationer o. s. v. Att det ännu icke i nämnvärd
grad förmått täfla med gasljuset beror dels på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
