Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elephantiasis - Elephantine, ö i Nilen. Se Elefantine - Elers, Johan - Elettaria, bot. farmak. Se Kardemumma - Elettorali - Eleusinska mysterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elefantens tjocka hud påminnande förtjockning och
förhårdning af huden samt derunder liggande
väfnader. Af de grekiske läkarna nyttjades ordet
företrädesvis om den sjukdom, som numera vanligen
kallas spetälska eller lepra, men hvilken fortfarande
betecknas äfven med ordet elephantiasis graecorum
(se Spetälska). De arabiske läkarna deremot använde en
motsvarande benämning om en helt annan sjukdom, som
oftast är lokaliserad i de nedre extremiteterna och
som leder till en uppdrifning af dessa, så att en af
denna sjukdom angripen fot får ett utseende, som något
påminner om en elefantfot. Det är om denna sjukdom,
som benämningen elephantiasis l. elephantiasis
arabum nu mest brukas. Ifrågavarande sjukdom, för
hvilken flere olika patologiska processer ligga till
grund, har olika freqvens på olika trakter af jorden
Särskildt är den vanlig i den engelska kolonien
Barbados och kallas derför äfven "Barbadossjuka",
"Barbadosleg" och "jambe des Barbades".
P. W.
Elephantine, ö i Nilen. Se Elefantine.
Elers, Johan, ämbetsman, vitterhetsidkare
och topograf, f. i Karlskrona d. 8 Juni 1729,
blef student i Lund 1745 och ingick vid tjugo
års ålder som e. o. kanslist uti Inrikes
civilexpeditionen, der han tio år senare blef
kopist och 1766 protokollssekreterare. Efter
det att Sekreta utskottet, af hvilket han 1771
kallades till sekreterare, blifvit genom 1772
års statshvälfning upphäfdt, befordrades han
s. å. till förste expeditionssekreterare i förstnämnda
ämbetsverk. Dittills hade E. varit en ifrig medlem
af mösspartiet och kunde följaktligen icke med
blida ögon se revolutionen; men han förblef städse,
jämväl under de nya förhållandena, en pligttrogen
ämbetsman. 1787 fick han kansliråds titel, och
1789–92 var han ledamot af Rikets allmänna ärendens
beredning. Under senare delen af sin lefnad var han
bosatt dels i Göteborg och dels i sin födelsestad,
hvarest han afled d. 20 Nov. 1813. – E:s ungdom
inföll samtidigt med uppkomsten af Sveriges
första s. k. vittra gillen, hvilka uppmuntrade
rimkonsten, och E. rimmade så flitigt, att han 1755
–59 kunde utgifva fyra dikthäften, kallade Mina
försök. Antagligen var det dessa i den tidens smak
hållna poem, som orsakade hans inkallande i "Utile
dulci" och sedermera (1773) i Vitterhetsakademien,
der han 1774 vann ett pris för elegien Mina tårar
(hvilken troligen gaf anledning till J. H. Kellgrens
satiriska dikt "Mina löjen"). 1792 utgaf E. Glada
qväden (med musik af Frigel, Kraus, Stenborg,
Naumann och Åhlström m. fl.), i hvilka dock den
muntra stämningen förefaller tämligen tvungen och
konstlad. Jämväl sedermera fortfor E. att rimma. När
han på ålderdomen vistades i Göteborg, deltog han
flitigt i Vetenskaps- och vitterhetssamhällets
arbeten och föredrog der flere stycken i bunden
form. Af vida större värde och betydelse än de nu
nämnda vittra alstren är det historisk-topografiska
arbetet Stockholm (4 band, 1800–01), hvilket E.,
sedan han erhållit afsked ur statens tjenst, med nit
och flit utarbetade och som, fastän det ej kan sägas
motsvara strängare fordringar, alltid skall hedra
sin författare. K. F. W.
Elettaria, bot. farmak. Se Kardemumma.
Elettorali, Ital. (af elettore, valman; jfr elektor),
ättlingarna af den gamla venezianska adeln,
särskildt afkomlingarna af de tolf familjer, som
709 e. Kr. deltogo i det första påfvevalet.
Eleusinska mysterierna, Grek. reilgionshist.,
en fordom i Eleusis (nu Lefsina), i det grekiska
landskapet Attika, firad hemlighetsfull gudstjenst,
egnad åt Demeter och Persefone samt den med dem
förenade Iacchos (Dionysos). Från början torde
dessa mysterier – hvilkas inrättning af sagan
tillskrifves gudinnan Demeter sjelf – endast hafva
varit en Eleusis tillhörig lokalkult, en landtlig
skördefest, hvarvid man hembar tackoffer åt Demeter,
sädesväxtens gifvarinna. Genom sammansmältning med
vissa element ur den hemlighetsfulla s. k. orfiska
religionsläran fick emellertid denna kult en djupare
betydelse, och efter Eleusis’ politiska förening
med Athen upptogs densamma af den attiska staten
såsom ett bland dess förnämsta religionsbruk samt
ställdes, liksom hela religionsväsendet, under
uppsigt af den andre arkonten, den s. k. "basilevs"
(konungen). Till grund för denna gudstjenst låg en med
de ofvan nämnda (chthoniska) gudomligheternas hela
väsende öfverensstämmande symbolisk uppfattning
af växtlifvets hvarje år förnyade uppblomstring
och aftynande, hvari man såg en mystisk sinnebild
af menniskosjälens odödlighet och öfvergång till
nya lifsformer. Mysterierna firades årligen i två
hufvudperioder: en förberedande, de s. k. "små
eleusiinerna", om våren, i Agrai (en bland
Athens förstäder), samt de "stora eleusinierna",
om hösten, dels i Athen och dels i Eleusis. Denna
fest, hvilken efter långvariga förberedelser tog sin
egentliga början den 15 eller 16 dagen af månaden
Boedromion och räckte i 9 eller 10 dagar, sönderföll
nämligen i två afdelningar, af hvilka den förra
upptogs af åtskilliga i Athen eller dess granskap
företagna lustrationer och offer, hvarefter,
på festens femte eller sjette dag, den stora,
af tusentals invigde (s. k. "myster", mystai)
sammansatta Iacchos-processionen, medförande en
bild af Iacchos-barnet och andra heliga föremål,
tågade på den s. k. heliga vägen från Athen till
Eleusis. Deltagarna buro kransar af myrten, och
under hela färden rådde en larmande, orgiastisk
festglädje, hvilken äfven kryddades med hvarjehanda
skämtsamma upptåg. Först efter mörkrets inbrott och
vid fackelsken framkom man till Eleusis, i hvars
vidsträckta inhägnader och tempel denna och följande
nätter de heliga ceremonierna begingos, under ledning
af presterliga funktionärer, som voro valda ur vissa
attiska adelsslägter. Denna hemlighetsfulla gudstjenst,
hvilken – under anslutning till myterna om Demeter,
Persefone, Iacchos, Elysion och Tartaros – syftade
att på symbolisk väg gifva en föreställning om
själens odödlighet och de i ett annat lif väntande
belöningarna och straffen, synes hafva nått sin
höjdpunkt i ett s. k. "mystiskt drama", med en mängd
på stämningens renande och höjande beräknade effekter,
bland hvilka nämnas öfvergången från ängsligt och
mödosamt sökande till ett gladt återseende (med
anspelning på myten om huru Demeter sökte och återfann
sin förlorade dotter),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
