Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elio, François Xavier, spansk general - Eliot - Eliot, John, missionär bland indianerna i Nord-Amerika - Eliot, Samuel, amerikansk historieskrifvare - Eliot, George (George Eliot), pseudonym för den engelska författarinnan M. Evans. - Elipandus, ärkebiskop af Toledo - Elis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elio, François Xavier, spansk general, f. den 4 Mars
1767, tillhörde en gammal adlig familj i Navarra, blef
1785 löjtnant och utmärkte sig mot morerna vid Oran
(1785) samt vid försvaret af Ceuta (s. å.). Utnämnd
till adjutant hos general Diego Godoï, som i
Roussillon förde befälet mot fransmännen, sårades han
tvänne gånger i detta krig (1793–1795), avancerade
emellertid hastigt och sändes 1805 såsom öfverste till
Montevideo, der han genom sitt kraftiga uppträdande
lyckades qväfva de frihetssträfvanden, som
fransmännens infall i Spanien framkallat. Sedermera
utnämndes han af juntan till öfverbefälhafvare öfver
spanska hären i Katalonien och Valencia samt bekämpade
fransmännen med mycken framgång under året 1812. I
förening med engelsmännen lyckades han under 1813
års fälttåg kasta franska hären under Suchet tillbaka
öfver Pyrenéerna. Efter Ferdinand VII:s restauration
(1814) utnämndes han till generalkapten öfver Valencia
och Murcia samt visade sig i denna egenskap som
en oblidkelig fiende till revolutionspartiet och
såsom en trogen anhängare af konungen och dennes
absoluta makt. Såsom provinsernas styresman ådagalade
E. stor duglighet: han höjde åkerbruket, förskönade
staden Valencia med nya byggnader och öfvervann
allmogens obenägenhet för vaccinering. När i Mars
1820 konstitutionen af år 1812 återinfördes, lät
E., då såsom alltid lydig konungens befallningar,
genast kungöra den. De liberales hat lyckades det
honom dock ej dermed blidka: han hotades med döden
och kastades i fängelse. Ehuru domstolen befallde
hans försättande i frihet, förklarade E., att han ej,
förrän han fått fullständig upprättelse, ämnade lemna
det slott, der han satt fängslad. Ett olyckligt försök
till kontrarevolution af artilleristerna i Valencia
(d. 30 Maj 1822) föranledde hans ställande inför en
krigsrätt, som dömde honom till strypning, derför
att han gynnat denna uppresning. E. aflifvades d. 4
Sept. 1822 och mötte döden med krigarens fasthet och
martyrens undergifvenhet. Konungen tog vård om hans
enka och barn. A. B. B.
Eliot [äljåt]. 1. John E., engelsk politiker, f. 1590,
stod såsom medlem af parlamentet i spetsen för
oppositionen mot Karl I:s regering, var en af dem som
framlemnade "the petition of right" (1628) samt blef
derför af konungen fängslad och qvarhölls i Towern
till sin död, d. 27 Nov. 1632. – 2. Edward Granville
E., lord, engelsk statsman, f. 1798, invaldes 1824
i parlamentet, var 1827–28 skattkammarlord, blef i
Dec. 1834 understatssekreterare för utrikes ärendena
och sändes 1835 till Spanien, der han åvägabragte
en konvention mellan carlister och cristinos
rörande en mildare behandling af krigsfångar. 1841
utnämndes han till öfversekreterare för Irland,
hvilket ämbete han 1846, sedan han genom sin
faders död blifvit earl of S:t Germans, utbytte
mot generalpostmästaresysslan. 1852–55 var han
lordlöjtnant af Irland, och 1857–58 samt 1859–65
drottningens lord steward (öfverhofmästare). Död d. 7
Okt. 1877.
Eliot [äljåt], John, missionär bland indianerna i
Nord-Amerika, f. 1604 i England, begaf sig
1631 till Nya England och blef der predikant för en
independentförsamling i Roxbury. Gripen af önskan att
förkunna evangelium för de kringboende indianerna,
lärde han sig deras svåra språk och gick 1646 till den
närmaste stammen, på hvilken han genom sin predikan
gjorde ett mäktigt intryck. Han undervisade barnen
samt förmådde innebyggarna att inrätta fasta bostäder
och bilda församlingar, som redan 1670 räknade 5,000
döpta indianer. E. utgaf bl. a. en öfversättning af
bibeln på mohikanspråket. Död 1690.
Eliot [äljåt], Samuel, amerikansk historieskrifvare,
f. 1821 i Boston, blef 1856 professor i historia och
statskunskap vid Trinity college i Hartford och var
1860–66 president vid samma college. Redan 1845,
under en resa i Europa, beslöt han att skrifva en
frihetens historia, och 1847 utgaf han ett prof på
densamma: Passages from the history of liberty, hvari
han skildrar Arnolds af Brescia, Savonarolas och andra
italienska reformatorers lif. 1849 utkom The liberty
of Rome, an historical account of the liberty of the
ancient nations, som 1853 utgafs i ny upplaga under
titeln History of liberty: I. "The ancient romans",
II. "History of the early Christians". Ett verk af
djup lärdom är Manual of the United states history
between the years 1492 and 1850 (1856).
Eliot [äljåt], George (George Eliot), pseudonym
för den engelska författarinnan M. Evans.
Elipandus, ärkebiskop af Toledo, i 8:de årh., en af
adoptianismens upphofsmän.
Elis, grekiskt kustlandskap i vestra delen af
Peloponnesos (nuv. Morea), begränsadt i n. af Achaia,
i ö. af Arkadien och i s. af Messenien. Landet
är af naturen fördeladt i skilda områden, af
hvilka det i n. belägna Eliska dal-landet
("Koile E."), E. i inskränktare bemärkelse, till
större delen utgöres af vidsträckta och bördiga
slätter. Der låg, vid floden Peneios, äfven staden
Elis, hvilken, sedan den år 471 f. Kr. vunnit
en ansenlig utvidgning genom sammanflyttning af
innebyggarna i kringliggande orter, betraktades
såsom hela landets hufvudstad. Landets mellersta
del, Pisatis, så kalladt efter den urgamla, men
redan tidigt (572 f. Kr.) förstörda staden Pisa,
genomströmmas af Alpheios och bildar i ö. ett
skogbevuxet terrassland, i v. ett lågland och en
bördig slättmark. I söder vidtager det berguppfyllda
Triphylia. Såsom urinnevånare i E. omnämnas kaukoner,
epeier och minyer m. fl., men i samband med den
s. k. doriska vandringen inträngde etoler, hvilka
underlade sig åtminstone den norra och fruktbarare
delen, der de sedermera utgjorde den herskande
befolkningen. – Elierna uppnådde aldrig någon högre
kulturgrad. Hos de gamle voro de illa beryktade
för oredlighet och rå sinlighet. En stor betydelse
för hela Greklands nationala lif hade dock E. genom
den i Pisatis belägna, åt Zeus helgade tempelorten
Olympia (se d. o. samt Olympiska spelen), hvilken
åt hela landet förlänade en viss religiös helgd och
okränkbarhet. – Tillsammans med Achaia bildar E. ett
förvaltningsområde (nomarki) i nuv. konungariket
Grekland. A. M. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
