Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisa, en folkstam - Elisa, en landtman - Elisabet - Elisabet, engelska drottningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elisa, en folkstam, som i folktaflan i 1 Mose b. 10
kap. nämnes bland Javans afkomlingar (grekerna)
och enligt Hesek. 27: 7 bebodde ett kustland vid
Medelhafvet, hvarifrån purpurtyger utfördes till
Tyrus.
Elisa (Hebr. Elischa, "hvilkens frälsning Gud är"),
en landtman i Israel, hvilken af Elia kallades till
profet och som blef dennes efterträdare såsom
profetskolornas föreståndare. Han verkade i riket
Israel under konungarna Joram, Jehu, Joahas och
Joas. Under den senares regering dog han vid mycket
hög ålder (omkr. 840 f. Kr.). Vanligen vistades E. i
Samaria, då han ej uppehöll sig såsom eremit på
berget Karmel eller såsom profetskolornas föreståndare
i Gilgal. – Genom sitt heliga och af kraftiga,
stundom förfärliga under beledsagade uppträdande hade
Elia skaffat profetämbetet aktning, och i det yttre
böjde sig till och med Ahabsättlingen Joram för hans
efterträdare. E. hade en obegränsad lit till Herren,
och hans tro kom icke på skam. Under ett krigståg
emot moabiterna räddade han krigshären undan faran
att förgås af törst i det främmande landet, och vann
derigenom så stort anseende, att Joram sedermera tog
honom till sin främste rådgifvare. I ett följande krig
med Syrien lyckades profeten en gång bemäktiga sig en
hel härafdelning, som var utsänd att tillfångataga
honom, och när derefter Samaria inneslöts af den
syriska hufvudhären och en förfärlig hungersnöd
utbröt i staden, manade han, under löfte om hjelp från
Herren, konungen och folket till ståndaktighet. Då
nöden stigit till sin höjd, upphäfde syrerna plötsligt
belägringen, uppskrämda af någon inbillad fara, och
flydde hals öfver hufvud från sitt läger, som föll i
israeliternas våld. Emellertid hade Joram icke låtit
sig röras af de tydliga bevisen på Herrens hjelp, och
derför uttalade E. Herrens dom öfver honom och hela
Ahabs hus, som likt en kräftskada tärde på folkets
lif. På uppmaning af profeten började Jorams fältherre
Jehu ett uppror, som slutade med hela Ahabsättens
undergång. De följande, ofvan nämnde konungarna
synas hafva med vördnad lyssnat till E:s råd, och
på sin dödsbädd utstakade denne den yttre politik,
som närmast borde följas. Bredvid denna offentliga
verksamhet löper en rad af enskilda handlingar,
i hvilka E:s tro och andekraft på det härligaste
uppenbarade sig. Bland de många underverk af E.,
som förtäljas i 2:dra Konungaboken, påminna vi om
undret med enkans oljekruka, uppväckandet af en
död gosse, hvilkens moder visat profeten vördnad
och tillgifvenhet (kap. 4), samt botandet af syrern
Naaman (kap. 5). – Så uppträdde E. både offentligt
och enskildt uti Elie anda och kraft. G. O. L.
Elisabet, grekisk ombildning af ett hebreiskt ord
(Eliseba), som betyder "gudsdyrkerska". Det förekommer
i Gamla testamentet (2 Moseb. 6: 23) som namn på
Arons hustru ("Eliseba") och i Nya testamentet på en
ättling af henne, presten Zakarias hustru och Johannes
döparens moder, som var befryndad med Jungfru Maria.
Elisabet, engelska drottningar. – 1) E., dotter till
grefve Aimar I af Angoulême, var först gift med
Hugo af La Marche, men enleverades
från honom af den engelske konungen Johan utan
land. Efter Johans död (1216) återförenades hon med
sin första make. För uppror och intriger mot Ludvig
d. helige nödgades hon slutligen draga sig undan till
abbotstiftet Fontevrault. Död 1245.
2) E. Woodville, dotter af Richard Woodville
(lord Rivers) och, sedan 1461, enka efter John Gray,
blef 1464 gift med Edvard IV. Detta giftermål väckte
den mäktige Warwicks harm. Han stötte Edvard från
tronen (1470) samt lät afrätta drottning E:s fader
och bröder. Drottningen sjelf fann en tillflykt i
Westminsters asyl, der hon födde sonen Edvard (V).
Sedan hennes gemål, som 1471 återvunnit kronan,
1483 aflidit, måste hon åter fly, och hennes bägge
små söner mördades på hennes svåger Richard III:s
anstiftan. Efter Richards fall (1485) råkade hon i
tvistigheter med sin måg Henrik VII Tudor, inspärrades
(1486) i kloster och dog der 1488.
3) E. Tudor, Englands ryktbaraste drottning, föddes i
Greenwich d. 7 Sept. 1533. Föräldrarna voro konung
Henrik VIII [1]
och dennes gemål i andra giftet,
Anna Boleyn. Hennes barndom och första ungdomsår
förflöto i ostördt lugn, medan Henrik VIII och hans
son, Edvard VI, innehade Englands tron. Denna tid
egnade E. åt allvarliga studier, och emedan hon var af
naturen utrustad med synnerligen god fattningsgåfva
och starkt minne, förvärfvade hon kunskaper, hvilka
kunde anses ovanligt omfattande äfven under en tid,
som var så ryktbar för sina lärde män och qvinnor.
Men efter konung Edvards död kommo för E. hårda
pröfningsår. Hennes fader hade ryckt den engelska
kyrkan undan påfvens välde, förklarat sig sjelf för
dennas öfverhufvud och sålunda i England grundlagt
reformationen, hvilken derefter under Edvard VI
gjort snabba framsteg i landet. Men Edvards
syster och efterträdarinna, Maria, som var en
fanatisk katolik, lade England åter under påfvens
myndighet och förföljde med eld och svärd den nya
lärans anhängare. Denna grymma förföljelse alstrade
hos landets protestanter ett djupt missnöje, som der
och hvar gaf sig luft i uppror. Dessa protestanter
satte sitt hopp till E., hvilken ansågs vara
deras tro tillgifven. Maria, som misstänkte, att
systern stode i hemlig förbindelse med de upproriske,
höll henne en tid fången i Towern och lät, sedan hon
återskänkt henne friheten, omgifva henne med spejare,
som lurade på hvarje hennes ord och handling.
Den hårda skola E. sålunda måste genomgå var i hög
grad egnad att utveckla hennes förstånd och öfva henne
i sjelfbeherskningens konst, men äfven att alstra och
utveckla slughet och förställning, hvari hon ock kom
så långt, att hon haft få sina likar.
Vid Marias död uppsteg den då tjugofemåriga E. på
Englands tron (Nov. 1558). Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
