Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet, engelska drottningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första regeringshandling blef att ordna de kyrkliga
förhållandena. Uppfostrad i sin fars halfkatolska
protestantism och skäligen indifferent i trosfrågor,
intog hon att börja med en obestämd ståndpunkt i
tidens brinnande spörsmål, ja hon var t. o. m. ej
obenägen att sluta sig till katolicismen; men då
påfven, oklokt nog, bestred hennes rätt till kronan –
på den grund att Henrik VIII:s giftermål med E:s
moder skulle hafva varit ogiltigt –, ställde hon
sig afgjordt på protestanternas sida. I förening
med parlamentet upphäfde hon allt hvad Maria gjort
till katolicismens fromma samt fastställde (1562)
den engelska trosbekännelsen och gudstjensten, på
den under Edvards regering lagda grundvalen, genom
"de 39 artiklarna", hvilka ännu äro i det väsentliga
gällande. Bekännelsen blef nära öfverensstämmande
med den reformerta läran, men kyrkostyrelsen en
helt annan, i det att statens öfverhufvud äfven blef
kyrkans. (Se Episkopalkyrkan.) Mot dem, som ej ville
"konformera sig" med den fastställda kyrkoordningen –
katolikerna och de strängt calvinistiske puritanerna
–, förforo drottningen och hennes kyrkliga domstol,
"Höga kommissionen", med stor hårdhet, mindre dock
för deras religiösa öfvertygelses skull, än derför
att de vägrade erkänna hennes konungsliga myndighet
i kyrkliga frågor.
Snart togs E:s uppmärksamhet i anspråk af svåra yttre
och inre förvecklingar. Skotlands dåvarande drottning,
Maria Stuart, ådrog sig de presbyterianske skottarnas
ovilja genom sin tillgifvenhet för den katolska läran,
en ovilja, soia bröt ut i uppror, sedan hennes make
Henry Darnley blifvit mördad och man börjat misstänka,
att hon hade medskuld i detta brott. Maria, som tvangs
att afsäga sig tronen, flydde till England (1568)
och begärde af E. hjelp att återtaga den förlorade
kronan. Detta var dock en begäran, som Englands
drottning svårligen kunde eller borde uppfylla. Tiden
var på det djupaste upprörd af religiösa strider. Mot
reformationen, hvilken med underbar hastighet utbredt
sig till nästan alla Europas land, reste sig vid
denna tid en kraftig katolsk reaktion, som med alla
medel sökte tillbakatränga och tillintetgöra den nya
läran. Maria var en bland reaktionens hufvudledare;
E. var och visste sig vara reformationens säkraste
stödjepelare. Redan i egenskap af representanter
för tidens fientliga religiösa riktningar måste
de två drottningarna träda i en oförsonlig motsats
till hvarandra, och dertill kom, att Maria, såsom
på qvinnolinien härstammande från konung Henrik
VII, gjorde anspråk på den engelska tronen, hvilka
anspråk af Englands många katoliker erkändes och
förfäktades. E. lät för den skull, långt ifrån
att återförhjelpa flyktingen till Skotlands tron,
ställa Maria under bevakning, och hon sökte derjämte
– mera slugt än högsinnadt – öfverbevisa henne om
delaktighet i Darnleys mord, i akt och mening att
sålunda nedsätta henne i de engelske katolikernas
ögon. Förbittrad deröfver, satte Maria sig i allt
närmare förbindelse med Filip II i Spanien samt påfven
och andra reaktionens ledare, och i förening med dem
omspann hon England och dess drottning med ett helt
nät af
ränker, allt i syfte att sjelf blifva herskarinna
i England och kunna återinföra den katolska läran
i detta protestantismens hufvudland. Det upptäcktes
mer än en sammansvärjning, som hade detta ändamål och
hvari Maria befans vara invecklad, om hon ock ej kunde
of verbevisas om meddelaktighet i de planer, som voro
riktade mot E:s lif. Englands drottning drefs sålunda
till nödvärn, och då hon hade den lyckan att förfäkta
landets sak, på samma gång hon värnade sin egen krona,
fick hon på sin sida nationens stora flertal, som
högljudt fordrade Marias död. Den fångna drottningen
ställdes slutligen inför en särskild domstol, hvilken
dömde henne till döden, hvarpå hon blef afrättad
(1587). Dröjande och tveksamt hade E. undertecknat
dödsdomen, sannolikt af fruktan för verldens dom. Det
var helt visst af en sådan hänsyn, som hon vältrade
ansvaret för Marias död på sina rådgifvare, sökande
på detta fega och ovärdiga sätt göra troligt, att
afgörandet ej utgått från henne.
Men faran for E. och England var ingalunda afvärjd
genom Maria Stuarts död. Filip II hatade E. såsom
protestantismens stöd och derför att hon understödt
hans upproriska undersåtar i Nederländerna. Marias
aflifvande bräddade hans vredes mått, och han
utsände 1588 "den oöfvervinneliga armadan" för
att med ett väldigt dråpslag krossa England (se
Armadan). E. var ej rustad att möta anfallet. Till
följd af en oklok sparsamhet och emedan Filips
ståthållare i Nederländerna, Alexander af Parma,
lyckats genom sluga underhandlingar insöfva henne
i säkerhet, hade hon försummat att sätta hären och
flottan i stridbart skick. Men i farans stund gaf hon
sitt folk ett värdigt föredöme af mod, själsnärvaro
och fosterlandskärlek samt förvärfvade derigenom en
ärofull andel i afvärjandet af ett anfall, som med
förderf hotat ej endast Englands, utan, menskligt
att se, hela Europas religiösa och borgerliga
frihet. Den lysande framgången mot tidens mäktigaste
herskare väckte hos den engelska nationen en djerf
handlingskraft och framkallade en rik utveckling på
alla områden af mensklig verksamhet. Uppmuntrande
och lifvande gick E. i spetsen för sitt folk. Hon
uppträdde allt eftertryckligare mot Filip II och
reaktionens öfrige handtlangare, öfver allt korsande
deras frihetsfientliga planer. Så i Nederländerna
och i Frankrike (se Hugenottkrigen). Englands
handel växte med förvånande fart och utbreddes
till alla verldsdelar. År 1600 gaf drottningen
ett sällskap London-köpmän uteslutande rätt att
handla på Ostindien och lade sålunda grunden till
det längre fram så mäktiga Ostindiska kompaniet. Hon
främjade näringsfliten derigenom att hon vidmakthöll
fred och borgerlig ordning i landet och genom att
uppmuntra invandringen af idoga nederländare, som
flytt från sitt förtryckta fädernesland. E. ådagalade
äfvenledes ett varmt och upplyst intresse för den
andliga odlingen, hvilken på hennes tid hade att
uppvisa sådana skriftställarenamn som Shakspeare,
Spenser och Bacon. Hennes sista storverk var Irlands
fullständiga underkufvande (1603). Hon afled, 70 år
gammal, i Richmond d. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
