- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
421-422

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet, engelska drottningar - Elisabet, franska drottningar och furstinnor - Elisabet Petrovna, kejsarinna af Ryssland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mars 1603, och med henne utslocknade Tudorernas
ryktbara konungaslägt.

Hos drottning E. såsom politisk personlighet
framträda ljus ock skugga skarpare än hos de fleste
dödlige. Hon var en natur af kraftiga anlag och
egde en maktlystnad, som alltför ofta urartade till
hårdhet och despotism, t. ex. i förhållandet till
parlamentet och till hennes förträfflige rådgifvare,
Burleigh, Walsingham m. fl., och stundom lät hon
bestämma sig af nyck och egensinne; men hon offrade
ej åt sina personliga tycken fosterlandets väl,
ty för Englands ära och välgång hade hon en öppen
blick, ett varmt hjerta. I sin yttre statskonst
misstog hon sig ej ofta om målen, men hon sökte
dem gerna på listens och ränkernas krokvägar. – I
sitt enskilda lif skattade E. mycket åt den menskliga
svagheten. Hon hade en öfverdrifven smak för yttre
prål och grann utstyrsel – hennes garderob innehöll mer
än 2,000 dyrbara drägter –, och hon kunde knappast
blifva mätt på dans och ystra nöjen. Ända in i sena
ålderdomen visade hon en förunderlig behagsjuka,
och intet smicker var så starkt tilltaget, att hon
ej mottog det med välbehag. I sin svaghet för vackra
och artiga beundrare öfverskred hon ofta värdighetens
råmärken, såsom i förhållandet till grefve Leicester,
hvilket gaf anledning till för henne menliga rykten,
hvilka säkerligen ej saknade all sanning. Att träda
i gifte torde hon aldrig på allvar hafva tänkt,
men sina ej få friare, bland dem Filip II och Erik
XIV, uppehöll hon, än af behagsjuka, än af politisk
beräkning, med fagra löften. Qvinlig försynthet hörde
ej till hennes egenskaper. När det heta tudorska
blodet kom i svallning, kunde hon bryta ut i "äkta
manliga" svordomar, och omgifningen fick då ej sällan
känna den kungliga handens tyngd. Till sitt yttre
var E. väl ej vacker, men hon hade en ståtlig växt
och själfulla anletsdrag.

Om drottning E. såsom enskild person var behäftad
med mångahanda fel och svagheter, var hon deremot
i herskaregåfvor en bland de allra främsta i det
på stora politiska personligheter så rika 16:de
århundradet, och ingen bland dessa har verkat
mera betydelsefullt än hon för den historiska
utvecklingen. England upphöjde hon till en af
tidens protestantiska hufvudmakter och visade
engelsmännen det element, på hvilket de skulle
bygga sin framtida storhet. För Europa var hon det
kraftigaste skyddsvärnet mot katolskt trostvång och
spanskt öfvervälde.

Bland senare tiders författare, som tecknat E:s person
och hennes regeringshistoria, må särskildt nämnas
Macaulay, Ranke, Mignet, Froude, Motley och Green.
J. R. P.

Elisabet, franska drottningar och furstinnor.

1) E. af Aragonien, Filip III:s gemål, Jakob I:s
af Aragonien dotter, f. 1247, följde sin man i
Ludvig d. heliges korståg till Tunis (1270)
och dog på återvägen, i Cosenza i Italien, 1271.

2) E. af Österrike, franske konungen Karl
IX:s gemål, kejsar Maximilian II:s dotter,
f. 1534, förmäld 1570, enka 1574, drog sig efter sin
enda dotters död (1578) undan till S:t Klara kloster
i Wien, der hon afled 1592.

3) E. Charlotta af Orléans, kallad Mademoiselle
de Chartres,
var dotter till Filip af Orléans,
Ludvig XIV:s broder, och förmäldes 1698 med hertig
Leopold af Lothringen. Sedan detta land blifvit
afträdt till Stanislaus Leczinski (1738), antog
hon titeln "prinsessa af Commercy". Död 1744. –
Det äldsta af hennes tretton barn, sonen Frans,
blef gift med Maria Teresia och tysk kejsare.

4) E. Philippine Marie Hélène ("Madame E."), Ludvig
XVI:s syster, född d. 3 Maj 1764, fick en omsorgsfull
uppfostran och lefde i Montreuil, fjärran från
hofvet, ända till 1789, då hon uppsökte sin
familj för att med denna dela de faror, med hvilka
revolutionen hotade, och hon stannade ensam qvar
hos konungen och drottningen, när alla deras öfriga
slägtingar begåfvo sig bort. I Juni 1791 deltog
hon i den kongl. familjens misslyckade rymningsförsök
och insattes d. 13 Aug. 1792 (dagen efter sedan
konungamakten suspenderats), jämte Ludvig XVI och
Marie Antoinette samt deras barn, i Tempeltornet. I
fängelset sökte hon på allt sätt vara de sina
till tröst och uppmuntran. Efter konungens och
drottningens afrättning (1793) egnade prinsessan
E. sig uteslutande åt sin brorsdotter hertiginnans
af Angoulême uppfostran och tycktes alldeles
hafva blifvit förgäten af skräckregeringens bödlar.
Men d. 9 Maj 1794 drogs hon af Fouquier-Tinville inför
revolutionsdomstolen och anklagades för delaktighet i
"Louis Capets" sammansvärjning mot folket samt för
stöld af kronjuveler. Dagen derpå dömdes hon till
döden och afrättades.

Elisabet Petrovna, kejsarinna af Ryssland. Peter
den stores och Katarina I:s dotter, föddes d. 18
Dec. 1709. Då efter kejsarinnan Annas död, 1740,
den späde Ivan VI under sin moders förmynderskap
besteg tronen, greps E. af begär efter kronan och
eggades af sin franske läkare, Lestocq, och franska
sändebudet, markis de la Chetardie, att bemäktiga sig
densamma. För att lyckas i sin plan inlät hon sig med
svenska ministern i Petersburg i underhandlingar,
som gingo ut på att svenskarna skulle från Finland
göra en diversion mot Petersburg och att E. skulle
under den förvirring, som deraf framkallades, störta
den bestående regeringen. Muntligen lofvade hon
Sverige betydande landafträdelser för hjelpen, men
band sig försigtigtvis icke genom några skriftliga
öfverenskommelser. Det krigslystna hattpartiet
begagnade sig med glädje af tillfället att, såsom det
trodde, taga hämd för Pultava och angrep Ryssland
(1741). Svenskarnas nederlag vid Villmanstrand
(d. 23 Aug. 1741) hejdade för tillfället marschen
på Petersburg; men utan deras bistånd, med Lestocqs
och Chetardies hjelp, lyckades E. natten till d. 6
Dec. 1741 fängsla regentinnan och skicka Ivan till
Schlüsselburg. Derefter sändes Ivans anhängare
till Sibirien; men 20,000 personer, som under Annas
regering landsförvisats, fingo återvända hem. Sedan
E. kommit på tronen, ville hon icke höra talas om
några förpligtelser mot svenskarna, utan lät sina
trupper inrycka i Finland och vann genom freden i
Åbo (1743) ytterligare en del af detta land. Efter
statskuppen var Lestocq till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free