- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
423-424

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elisabet Petrovna, kejsarinna af Ryssland - Elisabet, spanska drottningar och furstinnor - Elisabet, tyska furstinnor - Elisabet, Gustaf Vasas yngsta dotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en början allsmäktig minister, men sedan denne
störtats, föll styrelsens ledning i händerna
på Rumjanzov, Bestusjev och Voronzov. Sjelf
saknade E. kraft och lust att styra; ända in i
ålderdomen följde hon sina böjelser och lät sina
gunstlingar regera. Med grefve Rasumovskij – som
först var hennes lakej, sedan hennes kammarherre
och slutligen hennes gemål – hade hon en dotter och
två söner. Hon var likväl ej känslolös för tadel:
Fredrik II:s bitande skämt öfver sedeslösheten vid
hennes hof gjorde henne till hans hätske fiende och
dref henne att i det sjuåriga kriget (1756–63) sälla
sig till hans fiender. Hon iakttog med stränghet de
religiösa bruken. Hennes regering, mycket uppburen
af det gammalryska partiet, var en olyckans tid
för Rysslands folk. E. undertecknade visserligen
ingen dödsdom, men de grymmaste kroppsstraff
användes, och tusentals personer drefvos i
landsflykt eller höllos i tvångsarbete. Inom
lagskipningen och finansförvaltningen herskade
oreda och bestickning. Till hennes regerings bättre
åtgärder äro att räkna stiftandet af universitetet i
Moskva och de fria konsternas akademi i Petersburg
samt upphäfvandet af inrikes tullarna (1753 och
1758). E. dog d. 5 Januari 1762 och efterträddes af
sin systerson Peter III.

Elisabet, spanska drottningar och furstinnor.
– 1) E., Filip II:s gemål, franske konungen Henrik II:s
och Katarinas af Medici dotter, f. 1545, var till en
början förlofvad med den engelske konungen Edvard
VI, hvilken emellertid dog 1553, och ämnades derefter
till gemål åt den olycklige Don Carlos, Filip II:s
son, men blef 1559 gift med Filip sjelf. Hon förde
ett ytterst sorgligt lif i den dystre konungens hof
och dog redan 1568. Hennes samtida låta påskina,
att hennes förtidiga död var följden af ett brott
(jfr Carlos, I).

2) E. Klara Eugenia, regentinna af Nederländerna,
den förras och Filip II:s dotter, f. 1566, förmäldes
1597 med ärkehertig Albrekt af Österrike och fick
då Spanska Nederländerna jämte Franche-Comté i
hemgift, mot vilkor att dessa land skulle återfalla
till Spanien, om äktenskapet blefve barnlöst.
Detta inträffade. Efter sin gemåls frånfälle,
1622, förde E. styrelsen öfver Nederländerna till
sin död, 1633.

3) E., Filip IV:s gemål, franske konungen Henrik
IV:s och Marias af Medici dotter, f. 1592, förmäldes
1615 och dog 1644.

4) E. Farnese, Filip V:s gemål, prins Odoardos
af Parma dotter, f. 1692, blef förmäld 1714.
I förening med Alberoni beherskade den snillrika
och energiska E. helt och hållet sin gemål.
Emedan Filips söner af hans föregående gifte stängde
all utsigt för hans barn med E. att erhålla Spanien,
gick hela hennes sträfvan ut på att skaffa sina söner
"brödstycken" på annat håll. Hon framkastade derför
planen att åt spanska kronan återvinna de italienska
biland, som gått förlorade genom freden i Utrecht
(1713). Spaniens plötsliga angrepp på Sicilien
och Sardinien (1717) gaf emellertid ej direkt hennes
hopp fullbordan; men hon vann sedermera sitt mål.
Hennes ene son, Karl, blef 1738 konung öfver Bägge
Sicilierna samt 1759 äfven i Spanien, och

hennes andre son, Filip, vardt 1748 hertig af Parma,
Piacenza och Guastalla. E. dog 1766. Jfr Alberoni.

Elisabet, tyska furstinnor, 1) E., kurfurstinna
af Pfalz, dotter af den engelske konungen Jakob
I, förmäldes 1613 med den sedermera så olycklige
Fredrik V. När denne 1619 valdes till Böhmens konung,
betraktade hon denna händelse som en Guds skickelse
och förklarade sig färdig att med honom lida allt,
som kunde blifva en följd af hans mottagande af
den böhmiska kronan. Olyckorna kommo snart. Slaget
på Hvita berget (1620) beröfvade Fredrik hans nya
tron, och E. måste med sina barn söka sin räddning
genom en äfventyrlig flykt. Kort derefter miste
Fredrik äfven sitt arfland, Pfalz, och E. fick med
de sina smaka landsflyktens bitterhet. 1632 blef hon
enka. 1649 slutade hennes broder Karl I af England
sitt lif på schavotten. Efter sin brorson Karl II:s
tronbestigning (1660) återvände hon till England
och dog der 1662. Hennes dotterson kurfursten Georg
af Hannover uppsteg 1714 på Englands tron och blef
stamfader för det i Storbritannien och Irland ännu
regerande hannoverska huset.

2) E. Kristina, preussiske konungen
Fredrik II:s gemål, var född prinsessa af
Braunschweig-Wolfenbüttel, 1715. Hon förmäldes 1733
i Salzdahlen med Fredrik, som af sin fader tvangs
till detta äktenskap och derför icke fann någon
lycka i detsamma. E. dog 1797. Hon författade
flere arbeten på franska och gjorde åtskilliga
öfversättningar till detta språk.

3) E., preussiske konungen Fredrik Vilhelm IV:s
gemål, dotter till konung Max I af Bajern, föddes
1801 och förmäldes 1823. Sedan hennes gemål
1840 uppstigit på tronen, utöfvade hon ett ganska
betydligt inflytande på den preussiska politiken.
Hon blef enka 1861 och afled 1873 i Dresden.

Elisabet, Gustaf Vasas yngsta dotter med Margareta
Leijonhufvud, föddes i Mars 1549. Hon erhöll en väl
vårdad uppfostran, lärde sig att spela både spinett
och luta samt vann derjämte allas hjertan genom sin
älskvärdhet och sina dygder. Af det samtida franska
sändebudet i Danmark, Dançay, berömmes hon såsom
en af Europas fullkomligaste prinsessor. Under
sådana förhållanden var det icke underligt,
att många giftermålsplaner voro å bane i fråga om
henne. Särskildt synes hertig Karl, hvars bref till
henne andas en varm tillgifvenhet, hafva intresserat
sig för dessa planer. Redan 1562 förlofvades E. med
dåv. koadjutorn i Riga, Kristoffer af Mecklenburg;
men när denne sedermera flere år blef qvarhållen
såsom fånge i Polen, afbröts förbindelsen. Åren
1573 och 1574 ämnade man förmäla henne först med
en pommersk furste, sedan med "hertigens af Cleves
son". Mot slutet af sistnämnda år skickades från
Frankrike ett Henrik III:s sändebud, Claude Pinart,
i statsangelägenheter till Sverige. Pinart hade
äfven i uppdrag att, om också icke för sin konungs
räkning fria till E., likväl känna sig för, och han
medförde i sådant syfte Henriks porträtt. Planen
gick emellertid om intet – såsom det säges för det
missnöje katolikerna visade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free