Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elsass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straxt ofvanför Strassburg, söderut till Doubs
biflod Allaine, vid staden Montbeliard, och
Marne-kanalen går från Ill, straxt nedanför
Strassburg, först åt n. och derefter åt ö. till
Marne. Den förstnämnda kanalen förmedlar förbindelsen
mellan Rhen och Rhône, den senare mellan Rhen och
Seine. Rhône-kanalen har bikanalerna Hüningen-,
Vauban- och Kolmar-kanalerna. E. är rikt på spanmål,
frukt, vin och skog. Industrien och handeln äro
särdeles betydande. Omkr. 40 proc. af ytinnehållet
upptages af åkerjord, 12% proc. af ängsmarker,
3 proc. af vingårdar och 34 proc. af skog. – 1875
hade E. 1,051,554 innevånare, hvaraf 507,348 mankön
och 544,206 qvinkön. Flertalet är tysktalande,
men der finnas äfven många fransmän. Vid gränsens
uppgörande 1871 läto nämligen tyskarna af flere
skäl icke nöja sig med att sätta språkgränsen
som landgräns, utan framsköto den senare icke
så obetydligt på den förras bekostnad. Endast i
s. v. sammanfalla språk- och landgräns, men endast
på en kortare sträcka. Vogesernas bergdalar bebos
nästan uteslutande af en fransktalande befolkning, och
kretsarna Molsheim, Schlettstadt, Rappoltsweiler samt
Altkirch ligga till större eller mindre del på franskt
språkområde. Antalet fransktalande elsassare uppgifves
till 60,000 – en antagligen för låg siffra. Med
afseende på religionen voro 762,427 katoliker,
255,809 protestanter, 30,949 judar, o. s. v. –
I administrativt afseende är. E. deladt i två
"regierungs-bezirke": Unter-E. l. Nedre E. (4,774
qv.-kilom., 598,180 innev.) och Ober-E. l. Öfre
E. (3,512 qv.-kilom.. 453,374 innev.).
E:s äldste kände innebyggare voro af keltisk
stam. Under sitt galliska fälttåg (58–50
f. Kr.) införlifvade Caesar landet med Romerska
riket, och eröfringen tryggades genom en mängd
militärstationer och kolonier: Augusta Rauracorum
(Augst, vid Basel), Tabernce (Saverne l. Zabern),
Mons Brisiacus (Alt-Breisach) och Argentoratum
(Strassburg) m. fl. Under 3:dje årh. började de
germanske alemannerna att infalla i E., der de
inom kort gjorde sig till herrar; men 496 besegrades
de vid Zülpich af frankerna. Dessas eröfring af
E. främjade kristendomens införande. Namnet Elsass
(af oviss härledning) framträder först under
600-talet, och vid samma tid lemnades E. såsom
hertigdöme åt etichonernas mäktiga slägt, hvilken
innehade hertigvärdigheten, till dess den upphäfdes
(i midten af 700-talet). Genom fördraget i Verdun
(843) blef E. en del af Lothars rike, men genom
fördraget i Mersen (870) lades det till Östfrankiska
riket (Tyskland) och räknades derefter såsom en del
af hertigdömet Schwaben. De schwabiske hertigarna
buro likväl oftast särskildt titeln hertig af
E. Så var förhållandet med hohenstauferna, ända
tills deras ätt utgick (1268). Efter denna tid
sönderföll E. i ett stort antal riksomedelbara
verldsliga och andliga (biskopsstiftet Strassburg)
herrskap samt fria städer. Den vigtigaste af dessa
var Strassburg. Främsta rummet bland adelsslägterna
intogo grefvarna af Habsburg, som voro ärftliga
landtgrefvar af Ober-E. l. Sundgau, såsom södra
E. kallades i äldre tider. Nieder-E. l. Nordgau
bildade ett annat ärftligt
landtgrefskap, som 1362 såldes till biskopen af
Strassburg. I sjelfva verket saknade Nedre E. politisk
enhet och sammanhang; men under medeltidens sista
århundraden nådde tysk vetenskap och konst der en
hög grad af blomstring, hvarom bl. a. namnen Otfrid,
Joh. Tauler, Erwin von Steinbach, Gutenberg och
Sebastian Brant vittna. Öfre E. deremot var, under
habsburgarnas ledning, ända till Westfaliska freden
(1648) och den stora franska revolutionen (1789)
ett tämligen afslutadt helt för sig. Redan under
1300-talets senare hälft började fransmännen hemsöka
E. 1439 och 1444 skedde nya angrepp. Sistnämnda år
leddes anfallet af dauphin Ludvig (sedermera Ludvig
XI), hvilken var den förste, som proklamerade Rhen
såsom Frankrikes naturliga gräns. 1469–74 var Öfre
E. förpantadt till Karl den djerfve af Burgund,
och under den följande tiden innehades större eller
mindre delar af detsamma af habsburgarna såsom hypotek
för lån. Reformationen fick ganska snart inträde i
E. (1529 afskaffades messan i Strassburg). Under
reformationstidehvarfvet fylldes landet af
krigslarm och oroligheter (bondekriget, deltagandet
i schmalkaldiska kriget, Henrik II:s infall, tvister
om Strassburgs biskopsstol) och blef slutligen en af
30-åriga krigets hufvudskådeplatser. Efter slaget
vid Nördlingen (1634) flyttade nämligen Bernhard
af Weimar kriget till E., eröfrade detsamma och
bragte det i fransmännens händer. I westfaliska
freden (1648) afträdde ärkehertig Ferdinand Karl,
den siste habsburgske innehafvaren af Öfre E.,
sina besittningar till Frankrike, mot en godtgörelse
af 3 mill. livres. Ej långt derefter "reunierade"
Ludvig XIV återstoden af E. (Strassburg och dess
område 1681), på några obetydliga territorier när –
en under freden gjord eröfring, som sanktionerades
genom freden i Rijswijk (1697). Fransmännen ockuperade
1793 de sista styckena af landet och fingo behålla
dem vid fredsslutet i Lunéville (1801). Under det
franska väldet var E. (efter 1790) deladt i tvänne
departement: Bas-Rhin (med fyra arrondissement)
och Haut-Rhin (med tre arrondissement), som ungefär
motsvarade Nedre och Öfre E. Under den jämförelsevis
korta tid, som E. var införlifvadt med Frankrike,
sköt förfranskningen stark fart och innevånarna närde
verklig tillgifvenhet för detta rike, som skänkt dem
frihet, ordning, jämnlikhet och välstånd. Franska
språket utträngde det tyska ur de bildade kretsarna
(städerna och förvaltningen), men den stora massan
på landsbygden fortfor att tala sin tyska munart. I
synnerhet sistnämnda omständighet gaf de tyske
enhetsifrarna anledning att – till föga glädje
för elsassarna – yrka på det "gamla tyska landets"
återförening med moderlandet. Redan efter Napoleon I:s
fall (1815) framställde Preussen förslag derom, men
då utan framgång. Tyskarnas segrar under kriget 1870–
71 lössleto E. från Frankrike. Genom
Versaillespreliminärerna d. 26 Febr. 1871 och fredsslutet i
Frankfurt s. å. afträdde fransmännen hela E., så när
som Belforts fästning och dess närmaste omgifning,
hvarefter E. och det af fransmännen likaledes afträdda
östra Lothringen förenades till ett "riksland",
Elsass-Lothringen. Flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
