Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska folksången - Engelska högkyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska - Engelska kyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska - Engelska kyrkans trettionio artiklar - Engelska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
save our noble queen), sjöngs första gången vid en
middag 1740 (för att fira Portobellos intagande af
amiral Vernon) och uppgifves då hafva föredragits af
Henry Carey såsom dennes eget verk både i fråga om
ord och musik. I hvad mån melodien kan vara kompilerad
ur äldre visor, skall sannolikt aldrig kunna afgöras;
flere sådana visor finnas, mer eller mindre liknande
denna. Den blef sedermera antagen till folksång både
i Preussen ("Heil dir im siegeskranz") och i Sverige
("Bevare Gud vår kung"). I Sverige är den dock numera
alldeles undanträngd af C. V. A. Strandbergs "Ur
svenska hjertans djup" (med musik af Otto Lindblad).
A. L.
Engelska högkyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska.
Engelska kyrkan. Se Episkopalkyrkan, den engelska.
Engelska kyrkans trettionio artiklar, hvilka utgöra
hennes trosbekännelse, antogos på ett kyrkomöte i
London 1562 och stadfästes genom en parlamentsakt
1571. De äro en omarbetning af de "fyrtiotvå
artiklar", som uppsattes 1551–52 under ledning
af ärkebiskop Cranmer och biskop Ridley och hvilka
åter grunda sig på ett af Cranmer 1538, efter samråd
med några lutherska teologer, gjordt utkast. Den
lära de trettionio artiklarna i sitt närvarande
skick innehålla närmar sig, i synnerhet i fråga om
nattvarden, den reformerta kyrkans. Katoliserande
är deremot påståendet om biskopsämbetets gudomliga
ursprung och om den väsentliga skilnaden mellan
biskop och prest. Det samma är förhållandet med den
stora vigt, som fästes vid kyrkofädernas utsagor.
Engelska literaturen. Denna literaturs historia
kan lämpligen indelas i fyra perioder, af hvilka
den första sträcker sig till början af 16:de årh.,
den andra in uti senare hälften af 17:de årh., den
tredje till slutet af 18:de årh., och den fjerde till
närvarande tid.
Första perioden (intill början af 1500-talet). Redan
förr än någon engelsk literatur i egentlig
mening uppstod, fanns en ganska rik folkpoesi
hos de folkstammar, af hvilka den engelska
nationaliteten småningom uppväxte. Kelterna egde
i de s. k. "barderna" ett slags skalder, hvilka – i
likhet med de forne skandinaviske skalderna – genom
sång och harpspel förhärligade höfdingarnas fester
samt eldade krigarna till mannamod i striden. Prof
på äkta bardsånger finnas i Walkers "Historical
memoirs of the irish bards" och miss Brookes
"Reliques of irish poetry". De cimbriske barderna,
bland hvilka Aneurin, Myrddin Wyllt, Paliesin och
Llywarch Hên må nämnas, besjöngo företrädesvis
konung Artur och hans riddare samt utmärkte sig för
en glödande patriotism och stark frihetskänsla. Bland
diktverk, som härröra från den angelsachsiska tiden,
äro en af munken Caedmon (d. 680) författad
lofsång till Gud, några af abbot Cynewulf (i förra
hälften af 8:de årh.) skrifna helgonlegender och
den berömda episka dikten om Beowulf de märkligaste
qvarlefvorna. Efter normandernas eröfring blef det
de s. k. "minstrelerna", som ombesörjde det poetiska
utsmyckandet af hjeltarnas bedrifter. Med
normanderna inkommo till England jämväl åtskilliga
nordfranska "trouvèrer", genom hvilka en
högre kultur spred sig öfver landet. Emellertid
sammansmälte småningom de många dialekterna till
ett enda språk. De äldsta literära minnesmärkena
från den tid, då det engelska språket bildades,
äro de af Percy m. fl. utgifna folkballaderna,
en af Layamon 1185 gjord öfversättning af R. Waces
"Brut d’Angleterre", den af af Robert af Gloucester
sannolikt vid midten af 1200-talet skrifna engelska
rimkrönikan, den sannolikt af W. Langland 1370
författade mystisk-satiriska dikten "Visions of Pierce
Ploughman" och en af J. Gower (omkr. 1325–1408)
skrifven moralisk-allegorisk dikt med den latinska
titeln "Confessio amantis", utan något högre poetiskt
värde. Med Geoffrey Chaucer (1340–1400) börjar den
engelska literaturens egentliga historia. I likhet
med sina företrädare var Chaucer i alla sina verk
efterhärmare af utländska mönster, först af franska
och sedan af italienska. Men han var sjelfständig
i sin efterlikning, omarbetade sina utifrån hemtade
ämnen efter sitt eget hufvud och efter en bestämd plan
samt förstod att karakterisera sina personligheter
med stor realistisk kraft. Dessutom gaf han det från
många håll sammanplockade engelska språket en bestämd
karakter och höjde det till umgängesspråk i de högre
samhällskretsarna. Hans bästa och mest sjelfständiga
arbete, nämligen hans "Canterbury tales", hvilka
utgöra endast ett fragment, öfverträffa i omvexling,
komposition och intresse Boccaccios "Decameron",
som tjenade dem till mönster. Efter Chaucers tid
var den engelska literaturen under mer än hundra
år hämmad i sin utveckling. (J. Lydgate var den
ende bland hans efterföljare, hvars namn förtjenar
nämnas.) Orsakerna till denna missväxt på literaturens
fält voro många: de bägge Rosornas krig med hvarandra,
kampen mellan den aftynande feodalismen och den till
makt sig höjande medelklassen, de af reformationens
införande framkallade striderna m. m. – I Skotland,
hvilket land var mindre berördt af nämnda oroligheter
och hvarest folkpoesien bibehållit sig kraftigare än
i det egentliga England, funnos deremot åtskilliga
sångare af ganska stor betydenhet. Redan på
Chaucers tid lefde J. Barbour (d. 1396), som
i en dikt om Robert Bruce gaf sitt fosterland ett
nationalepos. De förnämste bland hans efterföljare
voro: Harry den blinde (d. omkr. 1446), konung Jakob I
(1394–1437), som på vacker engelska utgaf en samling
kärleksdikter, kallad "The king’s quhair", samt
R. Henryson (d. omkr. 1506) och den originelle,
kraftige William Dunbar (omkr. 1460–omkr. 1520),
hvars allegoriska dikter på många ställen utmärka
sig för goda naturskildringar och träffande satir.
Andra perioden (intill slutet af 1600-talet). Under
16:de årh., då England höjde sig till
politisk storhet, inträdde en glansperiod i
literaturen. Orsakerna dertill lågo i flere
omständigheter: reformationens genomförande, segern
öfver Spanien (hvilken höjde national-andan), handelns
och sjöväsendets utveckling (hvarigenom beröringen
med främmande bildade folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
