- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
519-520

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska literaturen - Engelska sjukan - Engelska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Historieskrifningen har på de sista årtiondena haft
utmärkta representanter i J. Malcolm, J. Mill,
W. F. P. Napier, A. Alison, G. Grote
(1794–1871,
"History of Greece"), den skarpsinnige P. F. Tytler
("History of Scotland"), S. Turner, J. Lingard,
J. Mackintosh, H. Hallam
(hvars "History of England"
anses för ett klassiskt arbete), Th. Keightley,
miss Martineau, J. Mitchell Kemble, den alla
sina medtäflare vida öfverglänsande skotten Thomas
Babington Macaulay
(1800–59, "Essays" och "History of
England from the accession of James the second"),
E. A. Freemann (f. 1823), J. A. Froude (f. 1818) samt
kulturhistorikern Henry Thomas Buckle (1822–1862,
"History of civilisation in England") och dennes
efterföljare W. E. H. Lecky. Inom biografien hafva
Lockhart, Forster m. fl. lemnat ypperliga verk. Bland
filosoferna äro den skotska skolans representanter
T. Reid, D. Stewart, T. Brown och W. Hamilton samt
deras motståndare Herbert Spencer och Stuart Mill
de förnämste. W. Smith införde Fichte i England,
och W. Hamilton sökte kombinera kantianismen med den
skotska skolans åsigter. Nationalekonomien har haft
förträffliga bearbetare i Whateley, D. Riccardo (1772–
1823), J. R. Mac Culloch, T. R. Malthus (1766–1836,
hvars "On the principle of population" varit af en
genomgripande betydelse), J. Bentham, J. Herschel,
D. Brewster
m. fl. Inom andra vetenskaper märkas:
juristerna Wheaton, Brougham, Porter och Maine;
zoologerna Darwin och Huxley; botanikern Hooker;
geologen Lyell; fysikerna Faraday, Brewster och
Tyndall; kemikerna Wheatstone och Black; astronomerna
Herschel och Airy; matematikerna Boole och Cayley;
filologerna Bentley, Max Müller, H. H. Wilson,
Colebrooke
m. fl.; arkeologen J. S:t John; samt
teologerna W. Paley, Th. Chalmers och E. Hall. Bland
essayisterna, de s. k. "miscellaneous writers",
äro många mycket berömda: humoristen Sidney Smith,
satirikern W. Cobbett, bibliografen Brydges,
kritikern Hazlitt, biografen och historikern
Th. Carlyle, literaturhistorikern I. Disraeli och
den redan nämnde historikern Macaulay, hvars essays
utan tvifvel äro de mest fulländade i den engelska
literaturen.

Pressen har spelat en stor rol i England. Bland de
stora tidskrifterna märkas: "Edinburgh review"
(stiftad 1802), "Quarterley review" (från
1809) och "Westminster review" (från 1825).
B. M.

Engelska sjukan, med., en barnsjukdom, som
genom felaktig utveckling af bensystemet medförer
missbildning af skelettet. Sitt namn, morbus anglicus,
har sjukdomen fått derigenom att den, ehuru känd
af äldre läkare, dock först i den förra hälften af
17:de årh. närmare studerades och beskrefs af engelska
läkare, i synnerhet af Glisson, som dels för likheten
med det engelska folknamnet å sjukdomen, the rickets,
dels för dennas egenskap att missgestalta ryggraden
(Grek. rachis) kallade den rachitis, ett namn,
hvilket sedermera blifvit allmänt antaget.

Man har påstått, att det lyte, som framställes å en
antik bildstod af fabeldiktaren AEsopus, skulle bero
på en i barndomen överstånden rachitis. Sjukdomen,
som småningom utvecklar sig, vanligen under den
första tandsättningsperioden, beror hufvudsakligen
på otjenlig (för svag eller för stark) föda och på
dåliga hygieniska förhållanden i öfrigt samt består
i en felaktig utbildning af kroppens benbyggnad, som
ej erhåller sin normala fasthet. Emedan kalksalter
icke afsätta sig i benen i tillräcklig mängd, blifva
dessa sköra och mjuka. Derjämte växer brosket, i
synnerhet i benändarna och vid ledgångarna, till
stora knölar, så att lederna stundom förefalla
dubbla, hvaraf de tyska namnen på sjukdomen:
zwiewuchs och doppelte glieder. – Mjukheten i
skelettet gifver småningom upphof åt missbildningar
och deformiteter af detsamma. När barnen börja
stödja på sina ben, blifva dessa snart bågformigt
böjda utåt (barnen blifva "hjulbenta"); stundom
uppstå ett slags vinkelböjningar (infraktioner),
som likna benbrott. Ryggraden sjunker ihop, så att
en bågformig puckel eller snedvridning, skolios,
förr eller senare utbildar sig; refbenen sjunka
in, och de uppsvällda främre ändarna kännas som en
rosenkransformig rad af knölar; bröstbenet tränges
ut ("gåsbröst"); bäckenbenen blifva hopträngda och
sneda. Sjukdomen föregås och efterföljes oftast
af mag- och tarmkatarr, med diarré, syre- och
gasbildning, stor buk o. d. – Den engelska sjukan
kan lättare förekommas än botas. Förekommas kan den
genom ett noggrant iakttagande af alla dietetiska och
hygieniska regler för vården af späda barn (se
Barndiet). F. B.

Engelska språket. Som bekant är, voro Englands
äldsta innebyggare kelter, hvilka under nära fyra
århundraden (omkr. 40–410) lydde under romerskt
herravälde. I midten af det 5:te årh. började
angelsachserna intränga och fördrefvo kelterna till
rikets utkanter. Det engelska språket härstammar
från angelsachsiskan eller "fornengelskan". Denna
tillhörde den lågtyska grenen af de germaniska
språken och var närmast beslägtad med fornsachsiskan
och frisiskan. Det var ett flekterande språk med
många ändelser, t. ex. nama, namn, gifan, gifva,
caru, sorg; dessa ändelser utjämnades sedermera
derigenom att de olika vokalerna liksom försvagades
till dunkelt e: t. ex. namë, givën, carë; slutligen
bortföll ändelsen till största delen, så att e
blef stumt, och de anförda orden, hvilka skrefvos
name, give, care, uttalades nem, ghiv, kähr.
Efter denna tid kan språket indelas i trenne stora
perioder: fornengelskans, medelengelskans och
nyengelskans. Fornengelskan hade upptagit ytterst
få ord från keltiskan, men deremot åtskilliga från
latinet, i synnerhet från kyrkospråket. Fornengelskan
delade sig i olika dialekter, af hvilka än den ena,
än den andra under olika tider var herskande.

1. Den sachsiska dialekten, vanligen kallad
vestsachsiska, talades i den del af landet, som låg
söder om Themsen, samt i Essex och Middlesex och
hade sin medelpunkt i Wessex. Denna dialekt, som
mest liknade kontinentens lågtyska (fornsachsiska),
egde sin blomstringstid under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 15:57:08 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free