- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
521-522

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den sachsiska dynastiens välde till någon tid efter
normandernas eröfring (800–1100). På detta språk äro
den angelsachsiska literaturens klassiska arbeten
skrifna. Vestsachsiskan var ett rikt utbildadt
literaturspråk; i synnerhet var dess poesi, liksom
den nordiska och keltiska, full af djerfva bilder
(fornn. hendingar) och fornord, hvilka inom prosan
kommit ur bruk.

2. Den angliska dialekten, norr om Themsen och Essex,
närmade sig något mera frisiskan och visade i enstaka
fall frändskap med språket i Skandinavien. Under
anglernas herravälde (600–800) var nordangliskan
det herskande språket i England, och det egde en
blomstrande literatur, af hvilken nästan intet
finnes bevaradt, annat än uti sachsiska afskrifter
eller omarbetningar från en senare tid. Vikingarnas
härjningar i det 8:de och sachsarnas öfvervälde
i det 9:de årh. gjorde ett slut på dess literära
lif. Angliskan delade sig i tvänne grenar.

a) Den northumbriska eller nordangliska dialekten,
norr om Humber, hvilken munart mest afviker från
vestsachsiskan; endast obetydliga fragment återstå
från dess blomstringstid. Efter det angliska
rikets förfall företer detta språk, redan i
"The Lindisfarne Gospels" (från 10:de årh.),
ett tillstånd af uppblandning och förvirring och
står i sjelfva verket på det öfvergångsstadium, i
hvilket sydengelskan inträdde först i det 12:te och
13:de årh. Northumbriskan har med nordiskan gemensam
verbaländelsen s, som motsvarar det nordiska r (förut
s) t. ex. he gefes, Fornn. hann gefr, Sv. han gifver,
ger; he hafis,
Fornn. hann hefir, Sv. han hafver,
har,
samt infinitivändelsen a, t. ex. fara, Fornn. och
Sv. fara.

b) Den merciska eller sydangliska dialekten, mellan
Humber och Themsen, är centraldialekten och bildar
öfvergången till sachsiskan. Ur denna dialekt har
det nyare engelska språket utvecklat sig. Som ett
gammalt minnesmärke af denna språkgren kan man anse
"The Rushworth Gloss" till Mattei evangelium, hvilket
arbete förskrifver sig från slutet af det 10:de årh.,
och hvars språk hör till språkområdets nordligaste del
samt närmar sig northumbriskan, men skiljes bestämdt
från denna genom flere utmärkande kännetecken, t.
ex., derigenom att det har ð, aldrig s, i tredje
pers. sing., hvilket ð har sin motsvarighet uti
den senare engelskans he hath, giveth o. s. v.
Der denna dialekt afviker från vestsachsiskan,
öfverensstämmer den med den nyare engelskan.

År 1066 blef England, såsom bekant, eröfradt af
de franske normanderna. Sedan den generation,
som lefde under den normandiska inkräktningen,
var utdöd, började det fornengelska språket under
det 12:te årh. att förfalla. Franskan blef kultur-
och officielt språk, engelskan skrefs föga, och
nyttjades mest af de lägre klasserna. Angelsachsiskans
formrikedom och invecklade vokalism förenklades,
och böjningsändelserna ersattes till stor del med
prepositioner, hjelpverb o. s. v. I stafningen
sammanblandade man allmänt nytt och gammalt, hvarpå
exempel förekomma hos Layamon (omkr. 1203), som skref
på den sydengelska dialekten. Språket

under öfvergångstiden (omkr. 1100–1200) kallas
vanligen Semi-Saxon eller yngre angelsachsiska. Den
märkliga dikten "Ormulum" (omkr. 1200) gifver oss
genom sin noggranna ljudbeteckning den tydligaste
föreställning om det dåvarande språkets verkliga
utseende. Denna dikt är skrifven på en nordlig munart
utaf angliskan och är den första angliska skrift,
som framvisar nordiska ord i betydligare mängd,
t. ex. ille = Eng. ill, same, rejjsenn = Eng. raise
(Fornn. reisa), dejenn = Eng. to die (Fornn. deyja)
o. s. v. Äfven senare framträda åtskilliga nordiska
ord, t. ex. hos Chaucer felawe = Eng. fellow, af
Fornn. félagi m. fl. I allmänhet börja äfven de få
keltiska elementen i engelskan först då framträda,
när det angelsachsiska skriftspråket, som icke
användt dem, hade blifvit utträngdt af det franska,
och detta i sin ordning började utträngas af ett nytt
nationalspråk, i hvilket allt, som icke var franska,
ansågs för engelska.

Språket under perioden 1200–1500 sammanfattas
under benämningen medelengelskan. Språket under
det 13:de årh., periodens första skede, kallades
äfven gammalengelska. Normander och engelsmän
började sammansluta sig och bilda ett helt gent
emot fransmännen på kontinenten. I midten af det
13:de årh. var det engelska elementet så starkt, att
engelskan användes som officielt språk jämte franskan
och latinet, hvilket är förhållandet i Henrik III:s
kungörelse af 1258, som är skrifven på sydengelska,
förmodligen på den dåvarande londondialekten. I
midten af det 14:de årh. undanträngdes franskan
som kulturspråk fullständigt af engelskan. De
högre klasserna, hvilka förut varit fransk-talande,
hade nu öfvergått till engelskan och medförde till
detta språk en mängd franska ord, som icke kunde
undvaras för att beteckna de högre begrepp, som den
i lägervall stadda engelskan hade förlorat. Före
Chaucer skref hvar och en sin egen dialekt. Det mest
kännetecknande för medelengelskans norra dialekt
var ändelsen s i verben, t. ex. he singes, plur. we,
ye, they singes.
Centraldialekten hade he singeth,
plur. i alla pers. singe(n) och sydengelskan he
singeth,
plur. singeth. Emellertid hade i London
dialekten genom beröringen med och under inflytandet
af de mäktiga centraldistrikten blifvit nästan helt
och hållet "midtländsk". På denna dialekt skref
Chaucer (d. 1400) sina ryktbara "Canterbury Tales",
och Wicliffe (d. 1387) afvek icke mycket derifrån uti
sin bibelöfversättning. Dessa båda mäns inflytande
jämte hufvudstadens växande betydelse gjorde, att
denna dialekt blef herskande. Redan Chaucers språk
liknar mycket det nuvarande och ser närmast ut som
nyengelska med mycket föråldradt stafsätt. Under det
att angelsachsiskan för en engelsman är ett främmande
språk, kan deremot den, som förstår engelska, utan
synnerlig svårighet läsa Chaucer, sedan han vant sitt
öga vid stafningen.

I Skotland, med undantag af Höglanden, hvarest
keltiskan har bibehållit sig intill våra dagar, var
språket väsentligen det samma som nordengelskan. I
detta land uppstod och utvecklade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:31:44 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free