Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelska språket - Engelska svetten - Engelska systrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig från det 14:de till det 16:de årh. en blomstrande
literatur.
Efter Chaucer inträdde en stagnation i den engelska
literaturen. Landet var upptaget af krigen med
Frankrike och de blodiga inbördesfejderna under
15:de årh. Man fortfor länge att efterbilda Chaucer,
men under loppet af 15:de årh. förlorade språket de
flesta af sina äldre böjningsformer och närmade sig
det nya stadium, som inträdde i det 16:de årh.
Med renaissancen uppstår en ny tid och ett nytt
lif, som nådde sin höjdpunkt med Shakspeare
(1564–1616). Språket hade i hufvudsak blifvit
nyengelska; hos Shakspeare hade t. ex. det nordangliska
s i tredje pers. redan ingått i hvardagsspråket,
under det att det äldre th uteslutande användes
i den högre stilen. Eljest hade i många fall
skriftspråket ännu icke stadgat sig; först med
den auktoriserade bibelöfversättningen (1611)
och Miltons uppträdande (1608–1684) inträdde det
nya stadiet fullständigt. På denna grund är det
engelska språket bygdt; i grammatiskt afseende är
det en förenklad angelsaxiska, i lexikaliskt är det
till sina väsentliga beståndsdelar af angelsachsiskt
ursprung. Den stora mängden af franska ord betecknar
i synnerhet högre, mera speciella eller abstrakta
kulturbegrepp, medan deremot de ädlaste och högsta
poetiska uttryck äro af engelskt ursprung. Till hela
sin byggnad är språket engelskt, i trots af den starka
uppblandningen med franska ord. Många lärda uttryck
äro här, liksom i andra språk, hemtade från latinet
och grekiskan.
I 17:de och 18:de årh. uppstod en lärd reaktion
mot den shakspeareska friheten. Språket blef af
grammatici underkastadt stränga, stundom småaktiga
regler; det nådde under Addison och Pope en stor
formfulländning, men blef tillika af sådana män
som d:r Johnson belastadt med många latinismer,
från hvilka det dock sedermera delvis frigjort
sig. Swifts och Goldsmiths mera naturliga stil
bildar öfvergången till nutidsengelskan, som tager
sin början med Walter Scott och Byron. Hvad den
grammatiska formen beträffar, stod redan Shakspeare i
hufvudsak på nutidens ståndpunkt. Det fraseologiska
språkbruket deremot förändrades allt framgent för
hvarje nytt århundrade; många uttryck uti Goldsmiths
"Vicar of Wakefield" äro nu obrukliga. Engelskan
förändrar sig med en sådan snabbhet, att redan Walter
Scotts språk nu börjar förefalla litet gammalmodigt
i jämförelse med nyare författares, såsom Dickens’
och Macaulays. – Det engelska språket intager,
med afseende på uttryckets kraft och kärnfullhet,
ett af de främsta rummen bland nutidens språk, och
det har efter den lärda, klassiska perioden i 18:de
årh. återvunnit en större frihet och naturlighet. Det
engelska språket talas väsentligen lika af alla
bildade öfver hela riket, med någon olikhet i de
engelska kolonierna och lydlanden samt i Nord-Amerikas
förenta stater. Det har af alla europeiska kulturspråk
den största utbredningen, och det eger i sin enkla
böjning och sin blandning af germanska och romanska
element flere förutsättningar än något annat tungomål
för att blifva ett verldsspråk. Joh. Storm.
Engelska svetten, med., var medeltidens sista stora
epidemi. Den uppträdde fem särskilda gånger: 1486,
1507, 1518, 1529 och 1551, hvarefter han icke vidare
försports. De förnämsta symptomen voro en ymnig svett
och ett oemotståndligt begär till sömn. Det var i
synnerhet kraftfulla och unga personer som angrepos,
och inom dygnet, ofta efter blott 2–3 timmar,
följde döden. De, som tillfrisknade, voro icke säkra
för recidiv flere gånger. Under de tre första åren
farsoten uppträdde, liksom ock under det femte, höll
hon sig egentligen inom England. (Icke ens Skotland
eller Irland blefvo hemsökta.) Till och med när hon
visade sig i Calais 1518, var det endast de der boende
engelsmännen hon angrep, ej fransmännen. Det var blott
under sitt fjerde uppträdande, Maj–Dec. 1529, som
hon ej tyckes hafva fäst sig vid nationaliteten. Hon
drog då såsom en svedjebrand genom England, Tyskland,
Polen, de skandinaviska landen och Schweiz, föregången
och åtföljd af en särdeles fuktig väderlek och
svår hungersnöd. Den uppskakade sinnesstämning,
som reformationsstridigheterna och partihatet
alstrat, underlättade hennes förödelser. Till och
med ryktet om henne medförde för mången döden. –
Om hennes härjning i Sverige skrifter Tegel i sin
Gustaf I:s historia följande: "Thetta året [1529] om
Hösten Michilsmesse tijdh [d. 29 Sept.] wankade här
i Rijket then gruffuesamma swette Soot och Siukdom,
som kallades then Engelske Swett, förthenskuld at
then först uthi Engeland begyntes, och tå regerade
mast uthöffuer alt Tydskland, Engeland och andre
Landskap fleere, och war thet en slijk förfärligh
och besmitteligh Siuka, at ther en Man eller Qwinna
bedst gick karsk och helbregdh, kom honom uppå en
kall Swett, såsom en Wäderflaga, och hwar then
samma icke strax togh sigh til wara, lade sigh nidh
i Sängen och swettedes under kläderne uthi fyre och
tiugu tijmar, och höide sigh wäl til, så att platt
intet wäder kunde komma til hans Lekamen, tå blef
han strax dödh, innan twå eller tree tijmar, och
motte han slätt intet soffua uthi the fyre och tiugu
tijmar, så frampt han wille bliffua widh Lijffuet."
Äfven i Sverige gjorde sig alltså gällande den
gamla tron på nödvändigheten af svettning vid alla
feberaktiga sjukdomar, och ju starkare den var,
dess bättre. I Tyskland gick man så långt, att man
till och med fastsydde täcken och bolstrar kring
de sjuka. Der insåg man dock snart nog skadligheten
af denna behandling, i synnerhet sedan erfarenheten
i England under de föregående epidemierna blifvit
bekant, hvarför man redan i Aug. 1529 började nöja
sig med några timmars lindrig svettning. Man afstod
till och med från de då så brukliga "hjertstärkande"
medlen, och allt allmännare blef talet att
"svettsjukan ej ville hafva några medikamenter". Bg.
Engelska systrar, nunneorden, som stiftades af
Maria Ward i York 1609 och erhöll påflig sanktion
1703. Orden eger kloster i Frankrike, Sydtyskland
och Italien, och hans verksamhet består i sjukvård
samt ungdomens undervisning. Medlemmarna utgöras af
adliga "fröknar", borgerliga "jungfrur" och tjenande
"systrar".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
