Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engerth, Eduard von - Engeräkmung. Se Botokuder - Engeström, von Engeström - Engeström, Johan - Engeström, Jakob von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engerth, Eduard von, österrikisk historiemålare,
f. 1818, gjorde sina grundläggande studier
vid Wiens konstakademi, vid hvilken han 1865
blef professor. I Rom, der han länge vistades
såsom kejserlig pensionär, utförde han flere af
sina förnämsta taflor, bl. a. Konung Manfreds
familj efter slaget vid Benevento (i Wiens
Belvedere). Andra berömda arbeten af E. äro freskerna
i Altlerchenfeldkyrkan i Wien (dels efter egna, dels
efter Fuhrichs kompositioner), freskcykler ur Figaros
bröllop och Orfeussagan (i Wiens nya operahus) och
Prins Eugén efter slaget vid Zenta (i kongl. slottet
i Budapest).
Engeräkmung. Se Botokuder.
Engeström, von Engeström. Denna ätt, af hvilken
en gren erhållit friherrlig och greflig samt andra
grenar adlig värdighet, härstammar från Skåne. Namnet
torde vara taget af staden Engelholm, hvarest
Åke Jönsson, fader till den förste med namnet
Engeström (kronobefallningsmannen Jonas Åkesson
E.), var klockare. Den icke adliga Engeströmska
slägten har varit vidt utgrenad, i synnerhet i
södra Sverige. Flere af dess medlemmar hafva varit
prester och civile ämbetsmän. En medlem, Jonas
Albin E. (f. 1787, d. 1846), var professor i kemi
vid Lunds universitet. Så väl de oadliga, som de
adliga grenarna fortlefva ännu; af de sistnämnda är
den grefliga bosatt i preussiska Polen. Sedan 1879
bär hufvudmannen för denna gren namnet Benzelstierna
von E. T.
1. Engeström, Johan, son af den ofvannämnde Jonas
Åkesson E., biskop, föddes d. 21 Nov. 1699 i Lilla
Slågarps socken i Malmöhus län, blef student
i Lund 1715 och promoverades 1723 till filos.
magister. Med ifver hade han tidigt egnat sig åt
studiet af orientaliska språken och någon tid,
innan han promoverades, för detta studium vistats i
Nord-Tyskland, hvarest han af rabbiner vid synagogan i
Hamburg erhållit undervisning i hebreiska. Känd såsom
skicklig orientalist, fästes han vid universitetet
1729 såsom adjunkt i filosofiska fakulteten och
befordrades (efter H. Benzelius) till professor i
österländska och grekiska språk 1732. Såsom akademisk
lärare utgaf han en mängd filologiska disputationer,
bland hvilka Grammatica hebraea biblica (utgifven i
8 disputat, 1731–33) är hans mest betydande arbete,
länge användt vid det akademiska studiet i Sverige och
vid sitt första framträdande fördelaktigt vitsordadt
äfven i utlandet. Han sökte i detta arbete ytterligare
fullfölja och utveckla C. Neurnanns och Loeschers
på sin tid berömda grammatiska teorier, hvilka
dock snart föllo för Göttingenskolans (C. B. och
J. D. Michaelis’) sundare kritik. Bland E:s öfriga
disputationer, enligt tidens sed mest afhandlande
ordförklaringar af ställen i Gamla testamentet,
finnas åtskilliga, hvilkas egendomliga ämnen –
sådana som "de loquela serpentis paradisiaci",
"de Mose per errorem cornuto", "parallelismus
inter Herculem et Josuam" – äro betecknande för så
väl tidehvarfvets som författarens vetenskapliga
ståndpunkt. – E. förflyttades 1742 till en teologisk
professur och prestvigdes kort derefter samt blef
följande året förste teologie professor och domprost
i Lund. 1746 blef han teologie doktor.
Teologen E. har efterlemnat ett namn såsom "uppriktig
förföljare af alla novatorer". Han hade också,
sedan han 1748 efterträdt Benzelius äfven såsom biskop
öfver Lunds stift och prokansler vid universitetet,
tillfälle att i vidsträckt mån verka för bekämpandet
af alla irrläror och friare rörelser inom kyrkan. Med
stränghet beifrade han pietistiska och herrnhutiska
villfarelser och vakade öfver att prester från
främmande stift icke fingo draga till sig åhörare
från Lunds stift. – Såsom universitetets prokansler
var E. ett villigt redskap åt den stränge kansleren
Palmstierna, den bekante hattchefen, hvars politiska
åsigter han delade, och han förvaltade under ett år
efter dennes afgång sjelf kanslersämbetet. – En lärd
man efter tidehvarfvets fordringar, kan E. dock genom
sin vetenskapliga verksamhet knappast sägas hafva
höjt sig öfver sin tids trånga, auktoritetsbundna
uppfattning, och från hans stiftsstyrelse torde
kunna uppvisas flere prof af hämmande ofördragsamhet,
än af lifgifvande väckelser. Såsom biskop bevistade
E. riksdagarna 1751, 1755–56 och 1760–62, men deltog
icke på ett mera bemärkt sätt i partistriderna. Död
d. 16 Maj 1777. Med sin maka, ärkebiskop J. Benzelii
dotter Margareta Benzelstierna, hade han 15 barn, af
hvilka sex dogo unga. De öfriga erhöllo, "för faderns
förtjenster", vid kröningen 1751 adlig värdighet och
antogo namnet von Engeström. T.
2. Engeström, Jakob von, den föregåendes son,
kansliråd, historiskt bekant såsom misstänkt
för delaktighet i sammansvärjningen mot Gustaf
III, föddes i Lund d. 1 Nov. 1735. Efter att
hafva studerat vid Lunds universitet inskrefs
han 1755 vid Kanslikollegii expedition, hvarest
han 1756 antogs till kanslijunkare. Såsom
ambassadsekreterare och ambassadkavaljer var han
närvarande vid kejsarvalet och kröningen i Frankfurt
1764, hvarefter han företog resor i utlandet till
1766. Efter hemkomsten befordrades han (s. å.) till
presidents-sekreterare (kabinetts-sekreterare),
ett ämbete, som han redan förut såsom tillförordnad
länge förvaltat. Vid riksdagen 1769 var E. sekreterare
i sekreta utskottet, och 1776 befordrades han till
kansliråd. Vid flere tillfällen var han föreslagen
till utländska ministerposter (i Dresden, Varsjav
och Konstantinopel), men erhöll aldrig någon
beskickning. 1783–84 var E. t. f. landshöfding i
Upsala län, hvilken syssla han icke utan utmärkelse
förvaltade. När detta landshöfdingeämbete 1786
ånyo blef ledigt, anmälde han sig såsom sökande,
dock utan framgång, hvilket äfven var fallet,
då han 1787 sökte landshöfdingeplatsen i
Åbo. 1779–89 var han. bankofullmäktig och innehade
detta förtroendeuppdrag äfven 1792, då han, såsom
misstänkt för delaktighet i konungamordet, dömdes sina
ämbeten förlustig. – E. var en skicklig ämbetsman
och hade ärft sin möderneslägts, Benzeliernas,
intresse för vetenskapliga sysselsättningar och
literära samlingar. Vid Vitterhetsakademiens
återupplifvande 1786 var han en af de förste,
som valdes till ledamöter, och han var invald i
Vetenskapsakademien 1792, ehuru valet, med anledning
af hans förmenta delaktighet i det kort derefter
inträffade konungamordet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
