Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engeström, Jakob von - Engeström, Gustaf von - Engeström, Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarades ogiltigt. Det förstnämnda samfundets handlingar
innehålla åtskilliga af honom författade uppsatser af
historiskt och antiqvariskt innehåll (bl. a. ett tal
Om framfarna åldrars vittre landsmän), hvarjämte han
i handskrift efterlemnat icke obetydliga samlingar i
historia (särskildt till Skånes historia), numismatik,
genealogi m. m. (Hans handskrifter, bland hvilka
finnes en mindre brefsamling, öfvergingo efter hans
död till brodern grefve L. v. E., med hvars bibliotek
de kommo till K. Bibl.). Någon synnerligen framstående
politisk rol kan han icke sägas hafva spelat, allra
minst i jämförelse med de yngre bröderna J. och
L. v. E. Med sitt försigtiga och tillbakadragna
väsende var han ingalunda lämpad till partiman,
och således ännu mindre till revolutionsman. Han
hörde emellertid mot slutet af Gustaf III:s regering
till de missnöjde och talade vid 1789 års riksdag
emot säkerhetsakten. Tanken på en statskupp var
honom icke främmande; och bland hans efterlemnade
papper finnes ett utkast till en i frihetstidens anda
affattad ny regeringsform, med en skarpt begränsad
konungamakt och styrelsens tyngdpunkt förlagd till
"svenska folkets fullmäktige", hvilka klassvis
borde väljas till representanter för en tid af tre
år. Detta förslag, som eger en viss märkvärdighet,
ehuru det föreligger i ett föga utarbetadt skick, var
(enligt en å handskriften gjord anteckning af brodern
L. v. E.) föranledt af en 1791 tilltänkt plan till
en "civil revolution", som skulle hafva egt rum,
om Gustaf III:s planer till ett krig mot Franska
republiken blifvit förverkligade. – Efter konungamordet
1792 var E. en af de misstänkte. Hans åsigter voro
kända; ryktet visste berätta om hans förslag till en
ny regeringsform, samt att de missnöjde, i händelse
statshvälfningen lyckats, ärnat använda honom i
regeringen; det var äfven kändt, att han underhållit
förbindelse med Pechlin. Alldeles ogrundade voro icke
misstankarna. Det är visserligen hvarken bevisadt
eller sannolikt, att mordplanen gillats af honom,
eller att han tagit del i sammansvärjningen mot
konungens lif, men väl att denna varit honom bekant,
samt att han varit betänkt på åtskilliga åtgärder,
som borde vidtagas i händelse af konungens död. Vid
ransakningen efter mordet röjde Liljehorns bekännelse
E:s medvetenhet om mordplanen och hans förslag till
regementsförändring samt planer till regeringsåtgärder
efter konungens död. Han erkände sjelf, att han ej
varit okunnig om mordanslaget, ehuru han hoppats,
att det skulle kunnat hindras, men han nekade till
det mesta af de öfriga, anklagelserna. Egendomligt
nog, anträffades under ransakningen icke det
ofvan omförmälda, ännu bevarade utkastet till en ny
grundlag, hvars upptäckt borde hafva varit i hög grad
komprometterande. Dess tillvaro var ryktesvis känd af
samtiden; men sedan dess har det obeaktadt förvarats
bland Engeströmska papperen. – Hofrätten dömde
E. till lifstids fängelse samt förlust af adelskap
och riddareorden, men domen mildrades till tjenstens
förlust och tre års fästning på Vaxholm. Han flyttades
dock redan 1792 till Upsala och fick efter någon tid
frihet att besöka sin egendom Kipplingeberg. Död i
Upsala d. 14 Nov. 1802. T.
3. Engeström, Gustaf von, den föregåendes broder,
mineralog, f. i Lund d. 1 Aug. 1738, inskrefs 1756
såsom auskultant i Bergskollegium. Under ledning
af Brandt och den berömde Cronstedt studerade
han ifrigt kemi och mineralogi, inhemtade hos
den sistnämnde det praktiska af bergshandteringen
och företog studiiresor till Norge (1760) samt
England, Holland och Preussen (1764). I London
utgaf han på engelska en, sedermera till svenska
öfversatt, afhandling: Nyttan af blåsröret i
mineralogien. Han anställdes som proberare 1764,
befordrades 1768 till myntgardien, blef 1774
assessor i Bergskollegium och 1781 bergsråd.
Vetenskapsakademien kallade honom till ledamot 1770.
I dess handlingar finnas af honom 10 mindre uppsatser,
alla i kemi och mineralogi, hvarjämte han efterlemnade
ett par presidiital. 1781–84 utgaf han första delen
af ett större arbete, Laboratorium chemicum: Om guld
och silfverfinering. – E. var i hög grad intresserad
af sin vetenskap och ansågs af samtiden såsom en
skicklig mineralog. Han erhöll ett hedrande anbud
att träda i rysk tjenst, hvilket han dock afböjde
af kärlek till fäderneslandet. I det offentliga
lifvet tog han, i motsats till sina bröder, föga del,
och i allmänhet var han mera en lärd än en praktisk
man. Sedan han 1794 erhållit afsked från befattningen
såsom myntgardien, lefde han i tillbakadragenhet
på sin egendom Vrå i Upland. Död i Upsala d. 12
Aug. 1813. T.
4. Engeström, Johan von, den föregåendes broder,
politiker och partiman, föddes i Lund d. 13 Okt.
1743 och studerade vid universitetet i sin
födelsestad. 1760 inskrefs han såsom auskultant
i Svea hofrätt och 1762 såsom e. o. kanslist
i Krigs-expeditionen, hvarest han s. å. blef
ordinarie kanslist, samt befordrades 1773 till
protokollssekreterare. Vid 1792 års riksdag
valdes han till fullmäktig i riksgäldskontoret,
hvilken befattning han innehade till 1800 års
riksdag. Död på sin egendom Lina i Södermanland
d. 30 Dec. 1807. – Sin riksdagsmannabana
började han vid 1769 års riksdag, då han valdes
till ledamot af tulldeputationen. Med undantag af
riksdagen i Gefle 1792 bevistade han sedermera alla
följande riksdagar och var vid riksdagen 1771–72
ledamot af protokolls-deputationen samt 1786
af statsutskottet. Öfver sin verksamhet vid de
båda sistnämnda riksdagarna har han efterlemnat
anteckningar, som ega betydande historiskt
intresse. Genom sin slägts traditioner och
till följd af personlig öfvertygelse tillhörde
E. under frihetstiden hattpartiet samt gjorde sig
känd såsom en ifrig och oförskräckt anhängare af
det fria statsskicket. Vid revolutionen 1772 slöt
han sig till de missnöjde, och förblef under hela
Gustaf III:s regering en afgjord motståndare till
hvarje konungens ingrepp i ständernas rättigheter.
1778 var han den förste, som – i fråga om instruktion
för bankoutskottet – framträdde med öppen opposition
mot hofvet. Vid riksdagarna 1786 och 1789 slöt
han sig afgjordt till den stora riddarhus-majoritet,
som under namn af "patrioter" bekämpade Gustaf III:s
envåldspolitik under dennes sista regeringsår. Han
stod i nära förhållande till oppositionsledarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
