Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som företrädarnes. Henrik hade fått sin dotter
Matilda erkänd som sin efterträderska, men hans syster
Adelas son, Stefan (1135–54), blef efter Henriks död
vald till konung. Matilda, som var gift med grefve
Gottfrid af Anjou eller Plantagenet, afstod emellertid
ej från sin rätt. Hon landsteg 1139 i E. och valdes
1141 till "lady" (titeln "queen", drottning, användes
ej). E. blef rof för ett långvarigt inbördeskrig med
deraf härflytande anarki. 1153 slutades striden genom
en öfverenskommelse, enligt hvilken Matildas son,
Henrik, skulle blifva Stefans efterträdare.
Huset Plantagenet (1154–1485). Efter Stefans död
bestegs tronen af den kraftige och regeringsduglige
Henrik II Plantagenet (1154–89), som redan förut
var herre öfver en ansenlig del, tredjedelen, af
Frankrike, nämligen Normandie, Maine, Anjou och
Touraine, som han ärft efter sina föräldrar, samt
Poitou, Gascogne och Guienne, som han fått genom gifte
med Eleonora af Guienne (1152). Han herskade således
från Skotlands berg till Pyreneerna och var vida
mäktigare än sin länsherre, den franske konungen. Han
ökade sitt välde ytterligare med Bretagne
och åtminstone till namnet, med Irland (1171). Det
blef Henriks första uppgift att höja konungamakten,
som sjunkit under anarkiens tid, gent emot länsadelns
makt, som stigit, och emot kyrkan, hvars särskilda
domsrätt och kanoniska val vid biskopstillsättningar
gjorde den verldsliga myndigheten afbräck. Genom
de ryktbara 16 konstitutionerna i Clarendon (1164)
lyckades Henrik få det engelska presterskapet att
medgifva inskränkningar i kyrkans makt i de bägge
ofvannämnda fallen. Men när påfven Alexander III
förkastade konstitutionerna, framträdde ärkebiskopen
af Canterbury, Thomas Becket, Henriks forne vän och
minister, såsom försvarare af Roms anspråk mot det
engelska nationella konungadömets. Becket mördades
(1170), Henrik gjorde skenbara eftergifter åt Rom,
men behöll i sjelfva verket en på hans tid ojämförligt
stor myndighet i förhållande till kyrkan. Henrik
skaffade kronan ett betydande öfvertag öfver
vasallerna, då han beviljade dem rätt att, i stället
för personlig inställelse till krigstjenst, erlägga
en bestämd afgift, scutagium l. escuage. Ty medelst
scutagium kunde konungen underhålla legotrupper,
och dessa gåfvo honom en snabb och säker hjelp, icke
minst mot upproriske vasaller. Genom Assize of arms
(1181) infördes en ny förändring i krigsväsendet,
i det nationalhären rekryterades genom allmän värnepligt.
Rättskipningen förbättrades genom rikets
indelning i sex distrikt (circuits), der assiserna
(assizes) eller kringresande öfverdomare på bestämda
tider höllo ting, och genom förordningarna om edsvurne
mäns utslag vid rättegångar lades fröet till den
för E. så karakteristiska juryn. Henriks sista
regeringstid oroades af krig mot Frankrike och af
hans söners uppror. Han efterträddes af sin andre
son, Richard I Lejonhjerta (1189–99), folksagornas
hjelte. Medan denne kämpade i det heliga landet såsom
deltagare i tredje korståget (1189–92), begagnade hans
yngre broder Johan tillfället att göra uppror mot den
af Richard tillsatte riksföreståndaren, William
Longchamp, och ingick förbindelse med Frankrike
samt bemäktigade sig, vid ryktet om Richards död,
regeringen. Vid Richards återkomst till E. (1194)
– det var andra och sista gången han besökte denna
del af sitt rike – måste Johan träda tillbaka. Trots
sitt lömska beteende fick Johan utan land (1199–1216)
sedermera efterträda sin broder på Englands tron,
enligt dennes eget förordnande. Men i Anjou,
der strängare begrepp om arfsrätt gjort sig
gällande, erkändes Artur, son af Johans äldre
broder Gottfrid. Af fientlighet mot Johan tog
franske konungen Filip August Arturs hyllning för
samtliga engelska besittningarna i Frankrike. När
Artur mördades (1203), såsom det ovederlagda ryktet
förkunnade, genom Johans åtgärd, bemäktigade sig
Filip August, stödd på pärernas dom, mördarens franska
län, så när som på Aquitanien. Kort derefter råkade
Johan i förvecklingar med påfven Innocentius III,
hvilka ledde till den engelska konungamaktens djupaste
förnedring. Johan vägrade att erkänna den af påfven
tillsatte ärkebiskopen i Canterbury, Langton, och
förgrep sig derjämte på kyrkans egendom, hvilket hade
till följd att Innocentius förklarade Johan afsatt och
inbjöd franske konungen till E:s eröfring (1212). Då
Filip August redde sig dertill, skyndade Johan att
afvärja faran genom att förklara E. och Irland vara
den romerska stolens egendom och hylla påfven såsom
sin länsherre för dessa länder (1213). I förening med
kejsar Otto IV och andra kontinentens furstar angrep
Johan sedermera Filip August, men led ett förkrossande
nederlag vid Bouvines (1214). Vid hemkomsten möttes
han af uppror och tvangs medelst vapenmakt af sina
förbittrade undersåtar, mot hvilkas lif, rätt och
frihet den fege tyrannen oupphörligt våldfört sig,
att den 15 Juni 1215 (på ängen Runingmed l. Runnymede,
mellan Windsor och Stan) underteckna Magna charta
l. det stora frihetsbrefvet. Detta satte en dam för
kungligt godtycke, framför allt genom att stadga alla
frie mäns säkerhet till lif, frihet och egendom samt
genom att legalisera väpnadt motstånd mot kronan,
om hon bröte mot kartans bestämmelser. Magna charta,
på hvilken engelsmännen med stolthet peka tillbaka
såsom sin frihets grundval, var Johan ett olidligt
tvång; han lyckades få henne upphäfd af påfven
(s. å.), hvarpå han skoningslöst rasade mot hennes
upphofsmän, som blifvit bannlyste. Endast hans död
förekom, att Englands krona öfvergick till hans
gamle fiende Filip Augusts son, Ludvig, hvilken på de
förtviflade engelsmännens begäran landstigit i
E. för att bemäktiga sig tronen. Kronan bevarades
åt Johans minderårige son Henrik III (1216–72), af
grefven af Pembroke, rikets "protektor" (1216–19),
som slog Ludvig vid Lincoln (1217). Henriks
regeringstid bildar, liksom hans faders, epok i
engelska statsförfattningens historia genom följderna
af den på nytt uppflammande striden mellan kronan
och nationen. Henriks motgångar i krig mot Frankrike
(1242–43), den gunst han visade utländingar, de
oerhörda utpressningar påfvestolen tillät sig mot sitt
"län" E. och slutligen en fruktansvärd hungersnöd
(1257) satte folket i jäsning. På en herredag eller,
såsom rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
