Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synpunkt den intressantaste delen af E:s äldre
historia". Sedan Richards gunstlingar (en Michael
de la Pole, en Robert Vere) störtats (1386),
antvardade parlamentet rikets styrelse åt ett
råd eller en komité med hertigen af Gloucester,
konungens farbroder, i spetsen. 1380 lyckades Richard
genom en statskupp återvinna makten och regerade
tämligen konstitutionell till 1397, då han störtade
Gloucester, bragte en mängd af sina öfriga politiska
motståndare om lifvet och började föra ett fullkomligt
despotiskt regemente. Hans kusin Henrik Bolingbroke,
Johans af Lancaster son, som (1398) landsförvisats
och hindrades taga arf efter sin (1399 aflidne)
fader, höjde 1399, jämte flere medlemmar af högadeln
upprorsfanan, medan Richard var i Irland. Konungen
öfvergafs af sitt folk, hvars alla rättigheter han
trampat under fötterna, tillfångatogs och tvangs att
afsäga sig kronan (Sept. 1399), hvarefter Bolingbroke
under namnet Henrik IV (1399–1413) af parlamentet
erkändes såsom konung. Med Henriks val, hvarigenom
huset Lancaster besteg tronen, lades fröet till det
vilda arfföljdskrig, som under 1400-talet skulle skaka
E. Genom Henriks val kränktes arfsrätten till kronan,
hvilken alltifrån Edvard II:s tid betraktats såsom
oinskränkt ärftlig enligt landets allmänna lag. När
med Richard II Edvard III:s äldste sons linie gick
tronen förlustig, hade alltså närmaste ättling af
denne Edvards andre son, Lionel, bort komma i fråga,
men ingalunda Henrik, sonen af hans tredje son. Så
starkt var föreställningen om arfsrättens nödvändighet
utvecklad, att Henrik IV sjelf stödde sin rätt till
kronan mindre på parlamentets val än på några grumliga
arfsanspråk såsom den äldste i rätt nedstigande linie
härstammande ättlingen af "den gode herren, konung
Henrik III". Henrik IV hade att bekämpa en mängd
uppror, dels af walesarna (som för en tid gjorde sig
sjelfständige under Owen Glyndwr, d. 1415), dels af
slägten Percy. Han sökte sitt stöd hos presterskapet
och anställde på dess begäran grymma förföljelser
(de första kättarebålen i E.) mot Lollarderna,
Wicliffes anhängare. Hans son Henrik V (1413–22),
en af E:s störste statsmän och krigare, återupptog
1415 med energi kampen mot Frankrike, som vid denna
tid sönderslets af inbördeskrig (strider mellan det
burgundiska och det orleanska partiet). Det tyckes
hafva varit Henriks föresats att, om icke alla de
områden kunde återvinnas, som Henrik II Plantagenet
egt och Bretigny-freden gifvit E., till hvad pris som
helst söka återeröfra åtminstone Normandie. Efter
engelsmännens intagande af Harfleur och strålande
seger vid Azincourt (1415) följde också detta lands
fullständiga eröfring (1419). Det burgundiska partiet
och Karl VI:s gemål, Isabella, slöto sig derefter
till Henrik och erkände honom, genom fördraget i
Troyes (1420), i den svagsinte Karl VI:s namn för
denne konungs arfvinge till franska kronan. Henrik V
dog redan 1422 under kampen mot Frankrikes verklige
dauphin l. kronprins, sedan han från denne eröfrat
nästan hela Frankrike norr om Loire. Samma år dog
äfven Karl VI. Henriks knappt årsgamle son, Henrik
VI (1422–61), förenade E:s och Frankrikes kronor
på sitt hufvud, men engelsmännen måste kämpa mot Karl
VI:s son, Karl VII, som orleanska partiet utropat
till konung. Efter jungfruns af Orléans uppträdande
(1429) gick det ohjelpligt bakut för engelsmännen,
och till deras motgångar bidrog ytterligare att deras
allians med burgundiska partiet upphörde (1435),
och att den ene af Henriks förmyndare, den utmärkte
hertigen af Bedford, afled (s. å.). När krigslågan
slocknade (1453), voro Calais med dess område och
de Normandiska öarna allt hvad Henrik, "Frankrikes
konung", egde qvar af Frankrike. Snart rycktes äfven
E. ur hans händer. Förlusterna i Frankrike och det
inflytande Henriks gemål, den till börden franska,
maktlystna Margareta utöfvade, gjorde regeringen
impopulär. Deraf begagnade sig den duglige och
folkkäre hertig Richard af York, som 1454, under
konungens sinnessjukdom, varit rikets protektor,
för att med vapen göra sina anspråk på kronan
gällande. Han härstammade nämligen på mödernet från
Edvard III:s andre son. Dessutom ledde han på fädernet
sina anor upp till samme konungs fjerde son, Edmund
af York. I förbindelse med grefven af Warwick
började Richard huset Yorks strid mot huset Lancaster,
eller, såsom den vanligen kallas, "Rosornas krig"
l. "Krigen mellan Röda och Hvita rosen" (1455–85),
emedan den lancasterska slägten förde en röd ros
i sitt vapen, den yorkska en hvit. Efter Warwicks
seger vid Northampton, 1460, blef Richard af Henrik
erkänd för tronarfvinge, men blef s. å. slagen
och afrättad vid Wakefield. I Mars 1461 utropade
yorkska partiet hans son till konung, Edvard IV
(1461–83), och striden fortsattes. Edvard segrade
vid Towton (1461) och Hexham (1464) samt tog Henrik
till fånga. Edvards giftermål dref Warwick till
affall från honom. Denne försonade sig med Röda rosen,
landsteg 1470 i E. med en utländsk här och lät utropa
Henrik VI till konung. Edvard måste lemna landet, men
återkom i Mars 1471, fick London i sina händer, slog
"konungamakaren" Warwick vid Barnet (d. 14 April) och
lancasterska partiets sista här vid Tewkesbury (d. 4
Maj), der drottning Margareta blef fången, och hennes
son, prins Edvard af Wales, mördades. Samma år dog
Henrik VI såsom fånge i Towern. Lancasterska huset var
nu utgånget på svärdssidan, och dess anhängare föllo
offer för en blodig förföljelse. Huset York tycktes
tryggadt i sin besittning af makten, och det började
rasa mot sig sjelf. Edvards trettonårige son och
efterträdare, Edvard V (April–Juni 1483), förklarades
af parlamentet för illegitim, och hans misskapade,
men högt begåfvade och ärelystne farbroder, Richard
af Gloucester, utropades till konung. Richard III
(1483–85), som redan förut stått i dåligt rop såsom
misstänkt för mord på Edvard af Wales, dennes fader,
Henrik VI, och sin egen broder Georg af Clarence
(1478),ökade afskyn för sig genom att, såsom allmänt
troddes, bringa Edvard V och dennes broder om
lifvet. Nationen vände sig ifrån honom, hur duglig
han än visade sig som regent, och hur konstitutionelt
han än styrde. Både Röda och Hvita rosens anhängare
vände sina blickar till den landsflyktige Henrik
Tudor, grefve af Richmond, en man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
