- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
551-552

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1541), och hvilket han efter Jakob V Stuarts död
(1542) hoppats kunna fästa vid E. genom ett framtida
giftermål mellan sin son, Edvard, och Skotlands späda
drottning, Maria Stuart. Kriget mot de bägge makterna
fördes icke utan militära framgångar för engelsmännen
(Edinburghs eröfring, 1542; Boulognes intagande,
1544). Under Henriks sista år svängde makten mellan
ett antiprotestantiskt parti, med biskop Gardiner
och hertigen af Norfolk i spetsen, och reformpartiet,
ledt af Cranmer och earlen af Hertford. Vid Henriks
död (1547) hade det senare öfvervigten. Medlemmar
af detta parti förordnades till förmyndare för
Henriks son, Edvard VI (1547–53), och genomdrefvo en
kyrkoförändring i protestantisk riktning, närmare
bestämd genom de af Cranmer utarbetade "Fyrtiotvå
artiklarna" (1551). Earlen af Hertford, sedermera
hertig af Somerset, var 1547–49 styrelsens ledare,
men störtades af den äregirige John Dudley, hertig
af Northumberland. Denne förmådde Edvard att,
med förbigående af sina halfsystrar Maria och
Elisabet, utse till sin efterträderska Jane Grey,
Northumberlands sonhustru. Hon blef äfven utropad
till drottning ("niodagars-drottningen"), men måste
genast vika för Henrik VIII:s och Katarinas dotter
Maria (1553–58). Med henne kom en våldsam katolsk
reaktion. Den reformerta kulten afskaffades genast,
och Henrik VIII:s kyrka återställdes. Det stannade icke
dervid. Knappt hade Maria (1554) gift sig med konung
Filip af Neapel (efter 1556 Filip II af Spanien),
förrän äfven det kungliga suprematet afskaffades,
och engelska kyrkan – enligt ett parlamentsbeslut
– lades under påfvens lydno. Från 1555 till
Marias död pågick en fruktansvärd förföljelse mot
protestanterna (Ridley, Latimer, Cranmer dödades),
hvilken förskaffade Maria namnet "den blodiga". Genom
sin gemål indrogs hon i ett krig med Frankrike (1557),
under hvilket engelsmännens sista fastlandsbesittning,
Calais, gick förlorad (1558). Efter Marias död intogs
tronen af hennes halfsyster Elisabet (1558–1603),
Anna Boleyns dotter. I katolikernas ögon var
Elisabet illegitim och följaktligen oberättigad
till kronan, men deremot Maria Stuart af Skotland,
såsom Henrik VII:s dottersons dotter, den närmaste
tronarfvingen. Maria och hennes dåvarande gemål, Frans
(sedermera Frans II af Frankrike), antogo också genast
titeln drottning och konung af E. Så framträdde Maria
redan från början såsom Elisahets vedersakare. "Vid
Frankrikes hof, på Skotlands tron, eller i sitt
fängelse var Maria medelpunkten för det romerska
partiets alla förhoppningar och konspirationer." För
Elisabet återstod ingenting annat än att fast sluta
sig till protestantismen. Förbindelsen med Rom bröts
genast, suprematet återgick till kronan, och kyrkan
ställdes, genom Common prayer och de "Trettionio
artiklarna" (1562), på den protestantiska grund, som
lagts under Edvard VI:s regering. Denna af parlament
och konungamakt skapade statskyrka, Episkopalkyrkan
(se d. o.), fick, genom sin calvinska bekännelse,
katolikerna och, genom sin mycket katolska
liturgi samt monarkiska författning, de rena, i

kyrkoförfattningsväg republikanske calvinisterna l. puritanerna
till sina fiender. E:s historia under 1500-
och 1600-talen karakteriseras af dessa religiösa
fraktioners strid med hvarandra. Katoliker och
puritaner sökte hvar på sitt håll komma först till
frihet, sedan till herravälde, ty fördragsamhet kände
ingen. Episkopalkyrkan sökte häfda sin maktställning
och förtryckte dem, som icke ville foga sig i hennes
form, non-konformisterna. Hon fick ett verksamt
förföljelsemedel i den under Elisabets regering
inrättade "Höga kommissionen" (Court of high
commission
). Det var i synnerhet katolikerna, som
vunno martyrkronan. De voro också de farligaste
genom sina förbindelser med främmande katolska
makter. Sedan Maria blifvit engelsk statsfånge
(1569), arbetade de genom öppet uppror (1569) och
i flere sammansvärjningar (t. ex. Norfolks 1569,
1572 och Babingtons 1586) på att mörda Elisabet,
bereda protestantismens undergång och sätta Maria
på tronen. Maria Stuart fick med sitt lif plikta
för dessa syften (1587). Religiösa, politiska och
personliga skäl drefvo Elisabet till en oförsonlig
strid med katolicismen och framför allt mot den
katolska fanatismens inkarnation, Filip II af
Spanien. E. blef den protestantiska sakens stöd i
Europa, det hjelpte Frankrikes hugenotter mot Guiserna
och nederländarna i dessas frihetskrig mot Spanien
samt besegrade Filips "oöfvervinneliga armada"
(1588). På samma gång E., under ledning af sin "stora
drottning" och hennes utmärkte ministrar (en Cecil, en
Walsingham) intog en bestämd och betydande politisk
ställning i Europa, började det äfven grundlägga
sin makt på hafvet (genom Drake, Cavendish, Raleigh)
och i främmande verldsdelar samt sin verldshandel
(kolonien Virginias anläggning; Ostindiska kompaniets
uppkomst, 1600). E. närmade sig derjämte det mål flere
af dess konungar eftersträfvat: de britiska öarnas
enhet. Irland, der Hugh O’Neil framkallat ett farligt
uppror, som Elisabets gunstling Essex icke lyckades
nedslå (1599), lades af Mountjoy fullkomligt under E:s
välde (1603). Och Skotland förenades i personalunion
med E., då efter Elisabets död

Huset Stuart (1603–49) med Marias och Darnleys son
Jakob I (1603–25) besteg E:s tron. Regenterna af
denna ätt pockade mera på makt än Tudorerna, men
saknade desses snille och kraft; de läto predika
om konungadömets gudomliga ursprung och konungens
nåd såsom källan till folkets friheter på en tid,
då engelska folket mer än förut var känsligt för
rättskränkningar och mer än förut i stånd att hämnas
dem. För att enväldigt kunna beherska sina undersåtar
tvekade de ej att sälja sig åt utlandet och förspilla
E:s stora uppgift i Europa, sådan Elisabet fattat
den. De förtryckte non-konformisterna, framför
allt de protestantiske, genom statskyrkan (Jakob I,
Karl I) och förrådde slutligen statskyrkan åt
non-konformisterna, det vill här säga katolikerna
(Karl II, Jakob II). Genom allt detta sårade de sitt
folks religiösa, politiska och nationella känslor: de
lekte med revolutioner och förgingos i dem. – Jakob,
som i början mildrat strafflagarna mot katolikerna,
skärpte dem åter efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:23:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfad/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free