Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enharmonisk - Enhet - Enhetspatron - Enhofvade - Enholmens batteri - Enhuber, Karl von, tysk genremålare - Enhydra l. Enhydris - Enhärjar - Enhörna - Enhörning, ett fabelaktigt djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess f ass. Enharmonisk skala är c ciss dess d
diss ess .... o. s. v. – Enharmoniskt tetrakord
kallades i den forngrekiska musiken det tetrakord,
som bestod af två fjerdedels tonsteg och en stor
ters, t. ex. (ungefärligt uttryckt) e eiss f a.
A. L.
Enhet, taktisk, krigsv., inom hvarje vapenslag den
minsta underafdelning, som kan användas till ett
någorlunda sjelfständigt genomförande af särskilda
stridsuppgifter och som icke är större, än att
den under strid kan af en befälhafvare direkt ledas
och i vissa fall med rösten kommenderas. Infanteriets
taktiska enhet är bataljonen, kavalleriets
sqvadronen och artilleriets batteriet.
G. U.
Enhetspatron, krigsv., består af en metallhylsa,
som innesluter antändningsmedlet, krutet och en del
af kulan. Antändningen sker genom slag på patronens
bakplan, antingen i kanten, kantantändning, eller
ock i midten, centralantändning. Jfr Eldhandvapen,
sp. 348. W. G. B.
Enhofvade, Solidungula, zool., kallas djur, som än
föras till en afdelning under de uddatåigas ordning
(Perissodactyla), än bilda en särskild ordning för
sig. De igenkännas utan svårighet på en ensam, af
en stor hof omsluten tå, hvilken berör marken. Jämte
denna tå, som motsvarar den tredje tån hos andra djur,
sitta stundom rudiment till den andra och fjerde tån;
mellanhanden och mellanfoten utgöras hvardera af ett
mycket förlängdt ben. Hörntänder, som i allmänhet
saknas, komma hos hannen understundom, hos honan i
regeln icke till utveckling. Hufvudet är utdraget,
halsen försedd med man och svansen måttligt lång, med
långa hår (tagel) öfverallt eller blott i spetsen. De
äro prydliga djur, hvilka i hjordar bebo trädlösa
slätter, stepper och ödemarker i gamla verlden samt
lefva af gräs och örter. Under nuvarande skapelseskede
finnes blott ett enda hithörande slägte: hästslägtet
(Equus). J. G. T.
Enholmens batteri, ett vid Slite hamn på Gotland på
1850-talet anlagdt litet kasematteradt verk, som
i krigstid utgör en någorlunda tryggad tillflyktsort
för svenska fartyg på Östersjön.
Enhuber, Karl von, tysk genremålare, f. 1811, d. 1867
såsom hedersledamot af Münchens konstakademi,
egnade sig först åt djurmåleri och romantisk genre
(Tjufskyttar, Tyrolare i bergpass, m. m.), men vände
sig 1837 till det humoristiska området, inom hvilket
han sedan, med ovanlig kompositionstalang, målade en
mängd taflor, utmärkta af älskvärd godmodighet och fin
humor samt frånvaro af manér och karrikering (Rökande
pojke, Det afbrutna kortspelet, Rättegångsdagen
m. m.). 1860 började han sitt förnämsta arbete:
de tretton, grått i grått målade scenerna ur
Melch. Meyrs "Erzählungen aus dem Ries", i hvilka
E. lika förträffligt som diktaren skildrar det
schwabiska folklifvet.
Enhydra l. Enhydris, Hafsutterslägtet, zool., hör
till uttrarnas afdelning (Lutrina) och mårddjurens
familj (Mustelida) bland rofdjuren (Carnivora). Det
igenkännes på den långsträckta, säl-lika kroppen med
den korta svansen och på de korta, fenlika benen,
med tårna förenade af en
hud. De främre benen hafva korta tår, med naken
tramp-yta; hos de bakre tilltaga tårna i storlek
utifrån inåt och hafva hårig fotsula. Kalanen eller
hafsuttern, E. marina, uppnår en längd af något
öfver 1 m., hvaraf 33 cm. komma på svansen. Han
har en sammetssvart pels, ofta silfvergrått
hufvud och långa hvita morrhår. Han uppehåller
sig vid de nordliga kusterna af Stilla oceanen,
vid Aleuterna m. fl. ögrupper. Lika skickliga att
simma som att dyka, tillbringa dessa djur sin mesta
tid i vattnet, der de till och med sofva simmande på
rygg. Icke dess mindre röra de sig tämligen snabbt
på land. För öfrigt äro de muntra och sluga djur,
som gerna leka i vattnet. Hafsuttern lefver af fisk,
kräftor och allahanda blötdjur. Honan föder blott
en unge, hvilken hon visar den ömmaste kärlek (vid
minsta fara förer hon ungen i land, bärande honom i
sin mun). Den lifligt sammetsglänsande pelsen anses
såsom det dyrbaraste af alla pelsverk och skattas
högre än zobel och hermelin. De flesta skinnen säljas
till Kina och Japan, der man icke sällan betalar ett
belopp, motsvarande ända till 400 kronor, för ett enda
skinn. Köttet säges vara ätbart. J. G. T.
Enhärjar (Fornnord, einherjar), nord. mytol.,
benämning på de hjeltar, som stupat i ärofull
kamp och derför blifvit af Oden upptagna i Valhall
eller af Fröja i hennes borg, Folkvang. Enhärjarna
samlas i gudaborgen Valhall till åsarnas skydd och
till strid mot Muspels söner, hvilka vid verldens
undergång storma in med eld och svärd. Hvarje dag
tåga enharjarna ut för att kämpa med hvarandra på lif
och död, men så snart striden är slut, stå alla upp
friska och återställda från sina sår och deltaga i
den gemensamma måltiden vid Odens bord, der galten
Sæhrimnes kött och geten Heidruns mjöd gifva dem
nya krafter till den följande dagens strider.
Enhörna. 1. Ytter-E., socken i Södermanland,
Södermanlands län, Selebo härad. Arealen 7,000 har
(14,181 tnld). 985 innev. (1879). Annex till Öfver-E.,
Strengnäs stift, Södertelge kontrakt. – 2. Öfver-E.,
socken i Södermanland, Södermanlands län,
Selebo härad. Arealen 6,168 har (12,495 tnld). 618
innev. (1879). Öfver-E. bildar med Ytter-E. ett
konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Strengnäs stift,
Södertelge kontrakt.
Enhörning (T. einhorn; Fr. licorne, af Lat. unicornis),
ett fabelaktigt djur, liknande hästen, men med ett
rakt, spetsigt och oftast spiralvridet horn midt i
pannan. Det nämnes redan hos Aristoteles, Plinius
och AElianus. Såsom dess fädernesland uppgifves än
Indien, än Afrika. I nyare tid hafva röster höjts för
att vetenskapligt bevisa dess verkliga tillvaro (jfr
J. W. v. Müller "Das einhorn vom geschichtlichen und
naturwissenschaftlichen standpunkt", 1853), men de
lärde betvifla den på anatomiska grunder. Enhörningen
torde väl vara en produkt af fantasien, likasom
gripen, basilisken, draken, sfinxen o. s. v. Den
uppträder i den österländska mytologien samt behölls
af de kristna såsom en symbol för renhet, kyskhet
och styrka (Job: 39, 12 o. f.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
