Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enhörning, krigsv. - Enhörning, Karl, medaljör - Enhörningen l. Indiska noshörningen - Enigma - Enipeus - Enjambement - Enka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enhörning, krigsv., ett slags kanon, till hvars
konstruktion idén hemtades från Ryssland, och med
hvilken försök gjordes i Sverige omkring år 1830,
utan att dessa dock ledde till vapnets antagande.
W. G. B.
Enhörning, Karl, medaljör, f. 1745 i Bälinge socken i
Södermanlands län, blef tidigt lärjunge i sin konst,
förmodligen hos Ljungberger, och utvecklade sig sedan
i Köpenhamn, der han uppehöll sig åren 1780–86 och
utförde några smärre jettoner. Efter återkomsten till
fäderneslandet började han 1788 utarbeta medaljer
öfver märkvärdiga samtida tilldragelser och egnade
sig äfven åt arbeten för enskilda beställare. Efier
Fehrmans död, 1798, hade han under en följd af
år endast Grandel till medtäflare i fråga om
de kungliga medaljerna och utförde så godt som
ensam de många, som slogos öfver enskilda. Bland
de senare träffas ock hans bästa arbeten, såsom
medaljerna öfver Dubb, Hermelin, Ribbing och
Segerström. Bildsidorna å hans medaljer äro vanligen
ganska goda, ibland utmärkta; de äro i lagom hög
relief och smakfullt modellerade samt rätt lifligt
individualiserade. Äfven frånsidorna äro lyckade,
då E. nöjde sig med emblem; men hans figurer taga
sig ej väl ut, vare sig i fråga om komposition eller
modellering, särdeles om de jämföras med Fehrmans
och Grandels. E. var ledamot af konstakademien och
fortfor att arbeta med mycken flit nästan ända
till sin död, som inträffade i Stockholm 1821.
-rn.
Enhörningen l. Indiska noshörningen (Rhinoceros
indicus), zool., hör till de uddatåiga hofdjurens
ordning (Perissodactyla) samt noshörningarnas slägte
(Rhinoceros) och skiljes från sina samslägtingar
bl. a. derigenom att nosen bär ett enda horn,
att huden är indelad i oregelbundet rundade små
plåtar o. s. v. Hornet håller vid roten 15 cm. (5
t.) i genomskärning och är 0,7 m. (23,6 t.) långt Den
flata, breda nosen förlänger sig vid midten till en 15
cm. (5 t.) lång, trynartad öfverläpp, som efter behag
kan indragas. De små rörliga öronen äro uppstående och
ögonen mycket små. Den nakna, 4 cm. (1,3 t.) tjocka,
gråbruna huden bildar på skuldrorna och låren mycket
djupa, nedhängande veck. I längd mäter djuret 3
m. (10 f.) och derutöfver samt i höjd 1,6 m. (5,4
f.): vigten uppgår icke sällan till 60 ctr (2,550
kg.). Till försvarsvapen använder enhörningen sitt
starkt byggda horn, med hvars tillhjelp han säges
kunna kasta en oxe i höjden. Också angripes han
sällan af andra djur; till och med den roflystne
kungstigern upptager hällre en strid med elefanten
än med enhörningen. Af naturen fredlig och stillsam,
gör han ostörd ingen något för när. Om han angripes,
blir han deremot ytterst våldsam och farlig. Han
tillhör Indiens fastland, der han lefver ensam
i täta, skuggrika skogar, i synnerhet i närheten
af träsk och floder, i hvilka han gerna vältrar
sig. Alla slags växter, men i synnerhet trädens
blad och grenar, utgöra hans föda. Köttet ätes; af
huden förfärdigas sköldar och af hornet dryckeskärl.
J. G. T.
Enigma, Med. Lat. (Grek. ainigma), gåta. –
Enigmatisk, gåtlik, oförklarlig.
Enipeus, Grek. mytol., namn på en flod och flodgud
dels i Thessalicn, dels i Elis. Under denne flodguds
gestalt aflade Poseidon med Tyro, Salmoneus’
dotter, tvillingsönerna Pelias och Neleus.
A. M. A.
Enjambement [angsjansbömang], Fr. (af enjamber,
öfverskrida), öfvergång; versk., meningens
fortsättande från en versrad in i den följande.
Enka är, intill dess hon ingår nytt äktenskap, den
qvinna, som varit gift, men som genom döden förlorat
sin man. Denna hennes ställning kallas enkostånd. –
Enkling är en man under liknande förhållanden. –
Enka bibehåller den aflidne mannens namn, stånd och
värdighet. Hon är myndig, äfven om hon ej uppnått den
för qvinnan i allmänhet stadgade myndighetsåldern
(25 år), och hon har således rådighet öfver sitt
gods med de af sådan rätt följande fördelar och
olägenheter. Hon är jämväl sin egen giftoman, ehuru
med den inskränkningen att, om hon, under det hon
vistas i sina föräldrars hus och äter deras bröd,
mot föräldrarnas vilja gifter sig, af förakt och
sid vördnad, eller med den, som ej har godt namn
och rykte, föräldrarna hafva makt att göra henne
arflös – en rätt, som, under samma förutsättningar,
tillkommer föräldrar mot son, som är enkling (1734
års lag G. B. 6: 2). Enka eller enkling må ej träda
i nytt gifte, förr än hon ett år enka och han ett
halft år enkling varit (G. B. 12: 3). Ej häller får
någondera gå i annat gifte, förr än barn eller andra
arfvingar äro afvittrade (G. B. 12: 1). Se Afvittra. –
Enligt svensk lagstiftning ega äkta makar ingen
arfsrätt efter hvarandra, såvida sådan ej blifvit den
efterlefvande tillerkänd genom testamente. Deremot
njuter den efterlefvande sin andel i boet, giftorätt,
hvilken i regeln utgör hälften af den gemensamma
egendomen (den, som återstår, efter det hvarderas
enskilda egendom blifvit undantagen), sedan dock först
till den efterlefvande utgått fördel af oskiftadt
bo till belopp, som i allmänhet ej får öfverstiga en
tjugondedel af boets lösören. I fråga om giftorätten
kommer enka en förmån till godo framför enkling. Hon
eger nämligen att af mannens enskilda egendom utfå
morgongåfva, som i regeln skall vara utfäst före
vigseln och består antingen i nyttjanderätt till
fastighet eller i lösören till evärdelig egendom,
och får morgongåfvan utgöra af mannens behållna
lott i boet högst en tredjedel, om den är bestämd i
fastighet, högst en tiondedel, om lösören gifvits. Är
morgongåfvan ej utfäst före vigseln, skall dock vid
afvittringen åt enkan tilldelas hälften af hvad
mannen, enligt hvad nu sagts, kunnat högst gifva
i morgongåfva, stående det då arfvingarna fritt att
lemna den i löst eller i fast (G. B. 9). Liksom enkan
således vid delning af den gemensamma egendomen har
en förmån framför mannen, så åtnjuter hon äfven en
sådan i fråga om betalning af den gemensamma gälden,
d. v. s. den, som blifvit gjord under äktenskapet
eller till fästnings- och bröllopskostnad. Denna
gäld skall i allmänhet betalas af den gemensamma
egendomen. Men om denna ej räcker till, slipper
qvinnan utgöra af sin enskilda egendom mer än
hälften af bristen, äfven om hon eger ytterligare
tillgångar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
