Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 589-590 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eosander, Johan Fredrik, friherre Göthe, svensk militär och arkitekt - Eozoon - Ep- - Epaerideæ - Epafos - Epafroditos. Se Epaphroditus. - Epagoge - Epagomener - Epakter - Epaminondas, grekisk fältherre och statsman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kriegsschule oder der teutsche soldat (1744). Dessutom
finnas flere af hans festdekorationer m. m. stuckna
i koppar. -rn.

Eozoon (af Grek. eos, morgonrodnad, och zoon, djur),
paleont., en förmodad djurförstening, som träffats
i Amerikas och åtskilliga andra lands urberg. Den
uppmärksammades först i Canada, i en serpentinförande
kalksten, som är inlagrad i den der förekommande
mäktiga s. k. laurentinska gneisbildningen. 1865
beskrefs den af Dawson som en jättestor foraminifer
under namnet Eozoon canadense, och sedermera hafva
en mängd nya beskrifningar lemnats, dels af honom,
dels af åtskilliga andra författare. En genomskärning
af E., sådan den vanligen förekommer,



utgöres af vexlande hvitaktiga och grönaktiga band; de
förra bestå af kalk, de senare, som här och der visa
insnörningar, af serpentin. I det hela äro dessa band
tämligen parallella hos den typiska formen; här och
der äro de klufna eller afbrutna. Enligt Dawson och
Carpenter äro kalkbanden lemningar af det gemensamma
skelett, som sammanband foraminiferens kamrar;
serpentinbanden åter motsvara sjelfva kamrarna. Under
djurets lifstid voro dessa fyllda af dess kroppsmassa
(sarkod); då denna efter döden blifvit upplöst,
uppstodo tomrum, som sedan fylldes med serpentin. Den
uppfattning i afseende på detaljerna af föremålets
byggnad, till hvilken Dawson och Carpenter kommit
genom sina mikroskopiska undersökningar, tydliggöres
af följande förstorade och skematiserade bild. A¹
och A₂ äro två rader med serpentin fyllda kamrar,
som stå i förbindelse med hvarandra vid a.



De omgifvas närmast af en vägg, B, som utgöres af
tradig serpentin eller något annat liknande mineral. C
är det kalkskelett som

sammanbinder kamrarna. D och E äro kanaler, som under
djurets lifstid voro fyllda med sarkod, men nu
med serpentin. På grund af åtskilliga skäl hafva
emellertid många forskare uttalat starka tvifvelsmål
rörande den ofvan anförda tolkningen, eller rent af
förklarat föremålet som en oorganisk produkt. Dawsons
och Carpenters åsigt har vunnit anhängare i Parker,
Jones, Gümbel, Max Schultze, Reuss m. fl. Å andra
sidan hafva King och Rowney, Carter och senast Möbius
anfört kraftiga skäl mot att betrakta E. som lemning
af en organism. Ett sådant skäl är i främsta rummet
frånvaron af en verklig lagbundenhet i byggnaden. Den
stora och berättigade auktoritet, som flere af den
motsatta åsigtens anhängare åtnjuta, torde vålla, att
striden ännu länge kommer att fortgå. Vore ej denna
auktoritet, skulle det antagligen ej falla mången
in att se en organisk bildning i de serpentinförande
kalkmassor, som betecknats med namnet E. Utom i Canada
har E. träffats i Böhmen, Bajern, Pyreneerna, Irland,
Finland o. s. v. Den svenska Kolmårdsmarmorn är äfven
en eozoonkalksten. Redan dess uppträdande i så många
vidt skilda bildningar – nästan i hvarje bergart,
som har en viss mineralogisk sammansättning – synes
egnadt att göra E:s organiska ursprung misstänkt.
G. L.

Ep-, den framför vokal brukliga formen af det grekiska
prefixet epi- (se d. o.).

Epacrideae, bot., växtfamilj af dikotyledonernas
afdelning, närslägtad med Ericaceae, från
hvilka den afviker i synnerhet derigenom att
ståndarknapparna öppna sig med en enda längdspringa
(hos Ericaceae utkommer frömjölet vanligen genom
flere porer). Arterna äro buskar eller mindre träd;
de uppgå till mer än 300, fördelade i 26 slägten, och
förekomma på Nya Holland och Söderhafsöarna, der de
företräda ericacéerna, som i nämnda trakter nästan
helt och hållet saknas. Flere arter (i synnerhet
af slägtena Epacris, Leucopogon, Styphelia) odlas
som prydnadsväxter i växthus och boningsrum. Ldt.

Epafos, Grek. sagohist., son af Zevs och Io. Se Io.

Epafroditos. Se Epaphroditus.

Epagoge, Grek. (af epagein, tillföra), hos de gamle
grekerna den formel, hvarmed de underjordiske gudarna
eller de onde andarna frambesvuros. I log. och retor.
detsamma som induktion.

Epagomener (se Epagoge), de fem dagar, som
omkring år 3282 f. Kr. infördes i den egyptiska
tidräkningen och tillades efter hvarje års
sista månad för att i stället för det dittills
använda borgerliga året af 12 månader om 30 dagar
hvardera, erhålla ett år af 365 dagars längd.
E. J.

Epakter (af Grek. epaktai, tillagda, näml. hemerai,
dagar) äro i kronologien de tal, som för hvarje år
angifva månens ålder den 1 Januari, d. v. s. det
antal dagar, som denna dag förflutit efter senaste
nymåne. Se Gyllental. E. J.

Epaminondas (Grek. Epameinondas), grekisk fältherre
och statsman, föddes omkr. 418 f. Kr. i Thebe af
en ädel, men föga bemedlad slägt. Han erhöll en
förträfflig uppfostran, och i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>