Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epaminondas, grekisk fältherre och statsman - Epannalepsis - Epanchement - Epaphroditus, en Pauli medhjelpare - Epaphroditus, gunstling hos kejsar Nero - Epark - Epaulement - Epaulette. Se Epålett. - Epée, Charles Michel, abbé de l'E, grundläggare af döfstumundervisningen i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerhet hade pytagoréern Lysis stor inverkan på
utbildandet af hans för allt godt och ädelt öppna
sinne. Eldad af den renaste fosterlandskärlek och
tidigt genomträngd af den lagbundna frihetens idé,
förberedde sig E. i stillhet till den politiska rol,
som han en gång skulle komma att öfvertaga, dervid
samvetsgrant undvikande att genom våldsamma och
olagliga handlingar ingripa i händelsernas gång. Af
sådan orsak afhöll han sig från allt deltagande i
den blodiga revolution, medelst hvilken Pelopidas
och några andra fosterlandsvänner 379 störtade det
fåmannavälde, som med tillhjelp af en i Thebes borg,
Kadmeia, inlagd spartansk besättning förtryckte
samhället. Men efter fullbordad omstörtning blef
han ett troget stöd för den unga friheten och egnade
sig äfven med ifver åt krigsväsendets fullkomnande,
för att derigenom sätta sitt fädernesland i stånd
att trygga sitt oberoende och häfda sin plats såsom
en bland Greklands stormakter. På den allmänna
fredskongressen i Sparta (371) vidhöll E. med
fasthet, gent emot spartanernas yrkande på alla
ej till deras eget välde hörande staters oberoende
och likställighet, sin fädernestads anspråk på att
vara och erkännas såsom det beotiska förbundets
hufvudort. Detta föranledde en ögonblicklig
krigsförklaring och afsändandet af en stark krigshär
under konung Kleombrotos. Vid Leuktra i Beotien kom
det s. å. till drabbning, hvarvid de till antal vida
underlägsne thebanerna genom E:s fältherreskicklighet
och nyuppfunna taktik (den s. k. skefva linien)
vunno en afgörande seger. Följande året gjorde E.,
i egenskap af boiotark (förman för det beotiska
förbundet), ett infall i Lakonien och väckte
oerhörd bestörtning i sjelfva Sparta, hvilket på
500 år ej skådat någon fiende. Betydelsefullt blef
detta fälttåg i synnerhet genom stiftandet i Spartas
omedelbara närhet af två nya, mot detsamma fientliga
förbundsstater i Arkadien och Messenien. För att
kunna genomföra dessa anordningar måste E. på
eget ansvar behålla sitt anförareskap fyra månader
utöfver den lagliga tiden och blef med anledning
deraf vid återkomsten af sina vedersakare anklagad
till lifvet; men med rättvist erkännande af hans
utomordentliga förtjenster vägrade domstolen att
upptaga klagomålet. Nya härnadståg mot Sparta
företogos 369 och 368, och samtidigt med dessa
krigsoperationer sökte E. att genom skickligt
bedrifna underhandlingar främja Thebes maktställning
och genom skapandet af en sjömakt öppna nya banor
för dess framåtskridande. På sådant sätt kom Thebe,
lyft af E:s höga hjeltekraft och politiska snille,
att uppstiga till en förut icke anad höjd af politisk
storhet och kunde för en kort tid efterträda Sparta
och Athen såsom den ledande staten i Grekland. En
splittring inom det arkadiska förbundet och flere
bundsförvandters affall förmådde E. att 362 företaga
ett fjerde krigståg till Peloponnesus. Föga fattades
att han denna gång lyckats öfverrumpla och intaga
sjelfva Sparta. Vid Mantinea i Arkadien sammandrabbade
han slutligen med spartanernas hufvudstyrka under
Agesilaus. Redan i början af drabbningen dödligt
sårad, måste E. bäras ur striden, i
men följde fortfarande med uppmärksamhet slagtningens
gång och dog nöjd, sedan man underrättat honom,
att slaget var vunnet, och att hans sköld blifvit
återfunnen.
E. är obestridligen en bland verldshistoriens
mest framstående gestalter, ej blott genom
snillegåfvor och handlingskraft, utan äfven genom
högheten i tänkesätt och karakterens fläckfria
ädelhet. Knappast torde man kunna uppsöka ett
liknande exempel på att en stor man genom sin
personliga öfverlägsenhet mäktat lyfta en hel
nation. Thebanerna voro nämligen af naturen ett
trögt, föga begåfvadt och hufvudsakligen på sinliga
njutningar begifvet folk. Att de plötsligen höjde
sig till ställningen af en bland hufvudstaterna
i Grekland, derför hade de hufvudsakligen
E. att tacka. – En af Cornelius Nepos författad
lefnadsteckning öfver E. finnes ännu i behåll.
A. M. A.
Epanalepsis, Grek; (af epi och amlambanein,
upprepa), retor., återupptagande, en retorisk figur,
bestående i ett ords eller en menings upprepande efter
en längre mellansats, stundom med ökadt eftertryck;
äfven anbringande af samma ord, som slutat en sats
eller versrad, i början af den följande.
Epanchement [epangsjömang], Fr. (af épancher,
öppna sitt hjerta, Med. Lat. expandicare, af
expandere, utbreda), hjerteutgjutelse,
oförbehållsamhet.
Epaphroditus (Grek. Epafroditos), en Pauli
medhjelpare, hvilken af församlingen i Filippi, der
han var lärare, sändes till den i Rom fångne Paulus
för att lemna denne ett penningunderstöd. Af sjukdom
qvarhölls han någon tid i Rom, och vid hans återresa
skickade Paulus med honom brefvet till filipperna.
Epaphroditus, gunstling hos kejsar Nero, vid hvars
sjelfmord han var behjelplig, afrättades under kejsar
Domitianus (81–96).
Epark (Grek. eparchos, af epi, vid, öfver, och archos,
herskare), i allmänhet anförare eller befälhafvare,
särskildt befälhafvaren eller ståthållaren öfver
en provins. Dennes ämbete, likasom äfven det
förvaltningsområde, öfver hvilket han herskade,
kallades eparki (Grek. eparchia). I det bysantinska
riket funnos i äldre tid 64 sådana eparkier. Denna
benämning nyttjades och nyttjas (i Ryssland) ännu i
dag äfven om biskopsstiften i den grekiska kyrkan. –
I det nuvarande konungariket Grekland är eparki ett
mindre förvaltningsområde, och flere sådana bilda en
nomarki. A. M. A.
Epaulement [epålömang], Fr., l. Skuldervärn,
befästningsk., en jordvall, som icke är inrättad
till försvar, utan endast är afsedd att skydda bakom
densamma uppställda trupper (reserver) eller hästar
och fordon (artilleriets anspann och föreställare).
G. U.
Epaulette. Se Epålett.
Epée [epe], Charles Michel, abbé de l’E., grundläggare
af döfstumundervisningen i Frankrike, föddes i
Versailles d. 25 Nov. 1712. Han egnade sig först åt
det andliga ståndet, men erhöll till följd af sina
jansenistiska åsigter ej något andligt ämbete. Sedan
han en kort tid tjenstgjort som parlamentsadvokat,
blef han af Bossuet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
