- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
599-600

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epidermis - Epidiorit - Epidot - Epifys - Epifyter - Epigastrium - Epiglottis - Epigoner - Epigraf - Epigramm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Epidermis. 1. Anat., det yttersta cellulära lagret
af huden. Se Hud. – 2. Bot. Se Öfverhudsväfnad.

Epidiorit, petrogr., en blekgrön, med diorit
närbeslägtad och förr till densamma hänförd bergart,
som enligt Gümbel karakteriseras genom att i
den samma hornblendet är trådigt utbildadt samt
derigenom att den, jämte plagioklas, innehåller
en kloritisk beståndsdel och något augit. Den
förekommer hufvudsakligen i Fichtelgebirge, men har
blifvit anträffad äfven i Sverige, t. ex. vid Gökum.
E. E.

Epidot (af Grek. epidotos, något som fått en
tillväxt), miner., ett allmänt, ofta kristalliseradt,
grönt silikat af jern, aluminium och kalcium. Vackra
kristaller af E. anträffas vid Arendal i Norge
och vid de Värmländska grufvorna i Sverige.
P. T. C.

Epifys (af Grek. epiphysis, tillväxt), anat.,
vissa å sin yta i större eller mindre utsträckning
broskklädda delar af ben, hvilka delar utgå ur
egna förbeningspunkter – särskilda från det öfriga
benets – och hvilka sedan sammanväxa med benet, så
att de slutligen utgöra ett dermed sammanhängande
helt. Vanligen af större omfång än den öfriga delen
af det ben de tillhöra, bilda epifyserna på de
cylindriska benen yttersta betäckningen på dessas
svällda ledändar. Ofta räknar man äfven angränsande
svällda del af det egentliga hufvudstycket af
benet till epifysen. Det mellan benets båda ändar
(epifyser) belägna stycket (eller "skaftet") kallas
diafys. G. v. D.

Epifyter (af Grek. epi, på, och fyton, växt),
bot., sådana växter, som växa på andra växter,
utan att (till skilnad från parasiterna) af dessas
näringssafter hemta sin föda. E. finnas inom
alla växtrikets hufvudafdelningar. De fanerogama
epifyterna äro ej synnerligen talrika. Mest bekanta
äro de på trädstammarna i de tropiska skogarna
växande, för sina sköna blommor så utmärkta (och
derför i våra växthus odlade) orchidéerna. De
epifytiska ormbunkarna äro ej häller särdeles
mångtaliga. En ormbunk-familj, Hymenophylleae, finnes
dock, hvars flesta former äro epifyter. Af mossor
och lafvar är en mycket stor del epifyter. Äfven
Sveriges flora innesluter många sådana växtformer,
under det att epifytiska fanerogamer och ormbunkar
saknas. Bland algerna äro E. ej så talrika som
bland mossor och lafvar, men förekomma dock i ej
obetydlig mängd. Exempel på alggrupper, inom hvilka
epifytism är regel, lemna familjerna Coleochaeteae
och Chroolepideae. Jfr Parasit och Saprofyt.
V. W.

Epigastrium, anat., den öfre, i vinkeln mellan
refbenen belägna delen af buken, "mag-", "bröst"-
l. "hjert-gropen". Se Abdomen.

Epiglottis, anat., "struplocket", en vinklig,
bladformig skifva af trådbrosk, klädd med slemhinna
och fäst framåt vid tungans bas, med sin spets
ned- och bak-åt vid sköldbrosket. Den står vid
andning mera upprätt, lägges vid sväljning
bak- och ned-åt öfver luftstrupens öppning och
hindrar således ämnen att intränga i denna.
G. v. D.

Epigoner (Grek. epigonoi, eg. "senare födde", af epi,
efter, och gonos, härkomst eller födelse)

benämnas i den grekiska sagan sönerna af de sju
furstar, hvilka under ledning af Adrastos och
Polyneikes drogo i härnad mot det beotiska Thebe,
hvarvid alla, med undantag af Adrastos, omkommo. Tio
år senare företogo deras söner, för att hämnas sina
fäders nederlag, ett nytt fälttåg, hvilket slutade
med stadens förstörande. Dessa E. voro: Alkmaion och
Amphilochos, söner af Amphiaraos, Aigialeus, son
af Adrastos, Diomedes, son af Tydeus, Promachos,
son af Parthenopaios, Sthenelos, son af Kaponeus,
Thersandros, son af Polyneikes, och Euryalos,
son af Mekisteus. Epigonernas krigståg gjordes redan
tidigt till föremål för grekernas episka diktning
och behandlades sedermera äfven af den tragiska
skaldekonsten. Deras bildstoder voro uppställda i
det delfiska templet. – Inom vetenskap, konst och
literatur nyttjas namnet E. om dem, hvilka, i saknad
af mera framstående originalitet, fullfölja den
riktning, som angifvits af stora föregångare. A. M. A.

Epigraf (af Grek. epigrafe, inskrift), inskrift,
påskrift; tänkespråk. – Epigrafik, inskriftkännedom,
den gren af fornkunskapen, som sysselsätter sig med
tolkningen af de inskrifter, hvilka äro i behåll från
forntidens särskilda folk, samt med deras bearbetande
för fornforskningens ändamål. Se Inskrifter. A. M. A.

Epigramm (Grek. epigramma, påskrift, inskrift), hos
forntidens greker ursprungligen en inskrift af det
slag, som brukade anbringas på gudabilder, byggnader,
minnesmärken m. m. för att upplysa om dessas betydelse
och upphof eller om de händelser, hvilkas minne de
voro afsedda att bevara. Då epigrammen ofta voro
affattade på vers (vanligen ett eller några få
distika), utvecklade sig snart epigrammet till
en egen diktart, hvars väsentligaste egenskap är
den strängaste begränsning så väl till innehåll
som form, i det att åt en enda tanke gifves ett
i möjligaste mån sammanträngdt och tillspetsadt,
men på samma gång fulländadt och poetiskt afrundadt
uttryck. Innehållet och riktningen af denna tanke
vexlar för öfrigt i oändlighet, och man kan från
denna synpunkt skilja mellan flere olika arter
af epigramm, t. ex. gnomiska, satiriska, lyriska
o. s. v. Mästare i detta slags miniatur-diktning och
den egentlige grundläggaren af densamma var Simonides
från Keos (omkr. 500 f. Kr.). Epigramm författades
sedermera i stor mängd, framför allt under den
alexandrinska literaturperioden, och samlades längre
fram af bysantinske lärde till s. k. antologier,
af hvilka några kommit till vår tid. Bland romerska
epigrammatister intager Martialis det främsta rummet
genom sina många qvicka och bitande, men ofta tillika
oanständiga epigramm. Catullus författade likaledes
åtskilliga små dikter i epigrammatisk stil. Äfven
de s. k. priapeiska qvädena kunna räknas till
denna klass. Epigrammdiktning idkades sedermera
så väl af renaissancetidens latinskrifvande
humanister som under den äldre franska och tyska
literaturperioden. Såsom alstringsrika författare
på detta område må nämnas fransmannen Marot (i
16:de årh.) samt tyskarna Logau (i 17:de årh.),
Wernike och Kästner (i 18:de årh.). Slutligen riktade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free