Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epimetheus - Epinac - Epinal - Epinay, Louise Florence Pétronille de la Live, markisinna d'E, fransk skriftställarinna - Epinikion - Epiphanes, gnostiker - Epiphanes, tillnamn - Epiphania - Epiphanius, österländsk kyrkofader - Epipoliseradt ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han visade prof på dessa, i synnerhet då han mottog
den af Zeus i förderflig afsigt utskickade Pandora.
A. M. A.
Epinac, stad i franska depart. Saône-et-Loire, vid
Drée. Omkr. 1,800 innev. Stenkolsgrufvor. Glasbruk.
Epinal, hufvudstad i franska depart. Vosges, vid
Moselle. 13,827 innev. (1876). Slottsruiner. Gammal
kyrka (påbörjad 960). Tillverkning af stärkelse,
papper, spetsar, linne- och yllevaror.
Epinay [-nä], Louise Florence Pétronille de la
Live, markisinna d’E, fransk skriftställarinna,
f. omkr. 1725 i Flandern, blef gift med sin kusin,
generalförpaktaren markis d’E., som snart öfvergaf
henne. Hon började sedermera flitigt umgås i Paris’
literära kretsar och gjorde sina salonger till en
samlingsplats för tidens förnämsta skriftställare. För
Rousseau, hvilken fängslats af hennes behag
och snille, uppbyggde hon i Montmorency-dalen en
paviljong, det sedermera så berömda "Eremitaget", der
filosofen bodde 1756–57. När fru d’E. sedermera egnade
sin ynnest åt baron Grimm, blef Rousseau fördrifven
från "Eremitaget" – en "grymhet", för hvilken han
längre fram tog hämd i "Les confessions". Hon afled
1783. Fru d’E:s barnbok Les conversations d’Emilie
(1774; 5:te uppl. 1785) har blifvit öfversatt på flere
språk. Mindre spridda äro hennes Lettres à mon fils
(1758), hvilket arbete af några frånkännes henne,
samt Mes moments heureux (1758; bägge utgifna
tillsammans 1869). Hennes Mémoires offentliggjordes
1818 (senaste uppl. 1863). – Jfr Saint Beuve:
"Causeries du lundi", 2:dra delen.
Epinikion, pl. Epinikier (af Grek. epi, vid, och nike,
seger), hos de gamle grekerna dels de glädjefester,
hvilka firades med anledning af segrar vid de
stora täflingsspelen, dels de vid dessa fester
utförda chorsångerna. Dessa chorsånger, som höllos i
högstämd lyrisk ton, förhärligade ej blott segraren
och hans bragd, utan ofta äfven hans ätt och hela
hans nation. Epinikierna innehöllo derjämte ofta
etiska, historiska och mytologiska betraktelser af
mångfaldiga slag. Berömda äro framför andra Pindaros’
ännu bibehållna epinikier. Dessa äro fördelade i
fyra samlingar – den olympiska, pythiska, nemeiska
och isthmiska –, uppkallade efter hufvudorterna för
de internationella täflingsspelen. A. M. A.
Epiphanes, gnostiker i 2:dra årh. och son af
Karpokrates, hvilkens läror han mäktigt bidrog att
sprida. I sin bok om Rättvisan betonade han motsatsen
mellan den gudomliga rättvisan, som bestämt alla
naturens gåfvor i lika mån för alla menniskor, och
de menskliga lagarna, som infört en skilnad mellan
"mitt och ditt" samt derigenom främjat sjelfviskhet,
afund och alla onda lidelser. E. yrkar derför
den längst gående kommunism, både egendoms- och
qvinnogemensamhet. Flere förnäma qvinnor omfattade
hans lära och anslöto sig till det kommunistiska
samfund, för hvilket han stod i spetsen. E. dog
vid sjutton års ålder och dyrkades efter sin död af
innevånarna på Kefalonia såsom en gud. Ett tempel
byggdes der åt honom. – Epiphanianer, anhängare af
E:s lära.
Epiphanes (Grek. epifanes, lysande), tillnamn för
Antiochus IV af Syrien och Ptolemaeus V af Egypten.
Epiphania (Grek. epifaneia, synligblifvande
uppenbarelse), i det gamla Grekland hvarje
fest, som firades till åminnelse af en guds
uppenbarelse. Kristna kyrkan begagnade ordet i samma
betydelse. Inom den österländska kyrkan firades
tidigt under detta namn d. 6 Januari till minne af
Jesu döpelse, såsom tidpunkten för hans uppenbarelse
för verlden såsom Guds son. Sedermera hölls äfven
samma dag i helgd såsom hans födelsedag, hvilken (på
grund af en tvungen tolkning af Luk. 3: 23) ansågs
hafva infallit på samma årsdag som hans dop. Inom
den vesterländska kyrkan firades E., under namn af
Heliga tre konungars dag (Lat. Festum trium regum),
till minne af de tre vise männens besök, hvilket
betraktades såsom början till Kristi uppenbarelse för
hednaverlden. Hans födelsehögtid förlades deremot till
d. 25 December (juldagen), ett bruk, som slutligen
blef allmänt inom kristenheten. Epiphaniafesten blef
trettondedag jul.
Epiphanius. 1. E. den helige, österländsk kyrkofader,
föddes 310 i Palestina, uppfostrades i Egypten,
grundlade i sin fädernebygd ett kloster, blef 367
biskop i Constantia (Salamis) på Cypern och dog
402. Nitisk försvarare af ortodoxien, spårade han
kätteri öfverallt, der en friare uppfattning af
kyrkans läror gjorde sig gällande. Under en resa
till Palestina, 394, angrep han på det våldsammaste
Origenes’ lärjungar och uppfordrade biskopen
i Jerusalem att fördöma dennes skrifter. Samma
uppfordran ställde han på en synod på Cypern till
öns biskopar. Icke ens patriarken i Konstantinopel,
den ädle Chrysostomus, gick fri för hans af ett
blindt renlärighetsnit ledda förföljelselystnad. –
E. egde stor språkkunskap. Han kunde hebreiska,
syriska, egyptiska, grekiska och latin. Hans förnämsta
arbete är Panarion ("apotekslåda"), en redogörelse
för och vederläggning af åttio särskilda arter af
kätteri. Han anses sjelf hafva uppfunnit några af
dessa arter blott för att få tillfälle att vederlägga
dem. Hans skrifter röja ett varmt religiöst nit,
men tillika ofördragsamhet och frånvaro af all
kritik. De orimligaste legender från den äldsta
kristna kyrkans tid antager han på god tro såsom
historiska fakta. Dock äro hans skrifter af stor vigt
för den äldsta kristna kyrkans historia genom den i
dem förekommande mängden af citat ur arbeten, som gått
förlorade. – 2. E., katolsk prelat, föddes i Pavia
439, blef 466 biskop i Pisa och dog omkr. 496. Han
hade stort inflytande på de uti Italien infallande
germanerna och brukades af bl. a. Teoderik den
store i vigtiga diplomatiska och andra uppdrag. –
3. E. scholasticus, romersk rättslärd, lefde i 6:te
århundradet. Jämte sin vän Cassiodorus kompilerade
han ur kyrkohistorikerna Sokrates’, Sozomenos’ och
Theodoretos’ skrifter Historia ecclesiae tripartita,
medeltidens kyrkohistoriska handbok.
Epipoliseradt ljus, fys., en af Herschel använd,
mindre vanlig benämning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
