Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Episkopalkyrkan - Episkopat - Episk poesi. Se Epos. - Episod - Epispastica, Epispastiska medel. Se Dragmedel. - Epistel - Epistolæ canonicæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1660 återställdes den senare så väl som den
förra. Sedan försöket till en ny katolsk och
absolutistisk reaktion framkallat 1688 års
statshvälfning, bibehöll episkopalkyrkan sin
privilegierade ställning såsom statskyrka, ehuru
religionsfrihet tillförsäkrades sekterna. –
Episkopalkyrkans författning är rent
hierarkisk. Under ärkebiskoparna i Canterbury
och York lyda trettiosex biskopar i England och
kolonierna. Under ärkebiskoparna i Dublin och Armagh
lydde till 1866 tolf irländska biskopar. Kyrkans
inre förvaltning utöfvas af biskoparna. Hvar och en
af dem har vid sin sida ett domkapitel (chapter), med
en domprost (dean) i spetsen. Biskopsstiften indelas
i ärkediakonater (archdeaconries). Biskoparna allena
kunna förrätta prestvigning och konfirmation. De
öfriga presterna indelas i kapitel-presterskapet och
församlings-presterskapet (clergy). I spetsen för det
förra, som besörjer gudstjensten vid katedralkyrkorna,
står inom hvarje stift domprosten. Närmast under denne
lyder ärkediakonen. Inom församlings-presterskapet
skiljas, i fråga om invigningen, de egentlige
presterna och diakonerna. De senare kunna
blott utöfva själavården och enskilda presterliga
förrättningar. Med afseende på sin anställning indelas
samma presterskap i pastorer (rectors, vicars och
curates) och hjelpprester, hvilka sistnämnda till
större delen blott äro tillsatte på förordnande
af biskopen. Af en stor del pastorat tillfaller
inkomsten antingen en lekman eller en prest, hvilken
innehar platsen utan tjänstgöringsskyldighet,
under det de presterliga göromålen förrättas
mot en jämförelsevis ringa aflöning af en vicar
eller curate. Detta bruk härrör derifrån att under
medeltiden de flesta pastorat stodo i
vasallförhållande till något kloster eller abbotstift, som
lät förvalta dem genom vikarier och sjelf uppbar
inkomsten. Vid klostrens indragande öfverflyttades
dessa feodalrättigheter antingen på kronan eller på
enskilda personer eller också på korporationer. Vidare
finnas kyrkor, som lyda under en annan kyrka,
men hafva egen själavård och kapell, i hvilka
blott predikas. Presterna uppsättas på förslag af
kyrkopatroner och admitteras af biskopen, hvarpå följa
utnämning och installering. Före utnämningen måste
de underskrifva de trettionio artiklarna och förbinda
sig att vid gudstjensten hålla sig till den engelska
episkopalkyrkans ritual, den allmänna bönboken (Common
prayer. Se d. o.). – Trosbekännelsen (engelska kyrkans
trettionio artiklar) öfverensstämmer i det närmaste
med de andra reformerta kyrkosamfundens. Emellertid
skiljer hon sig från dessa genom erkännandet af
biskoparnas apostoliska succession såsom nödvändig. –
Inom episkopalkyrkan förekomma: 1. det högkyrkliga
partiet (high church party), som håller strängt på
den hierarkiska kyrkoförfattningen och liturgien;
2. det lågkyrkliga eller evangeliska partiet (low
church party eller evangelical party), hvilket
håller mindre på författningen och ritualen än på
det kristliga lifvet, fattadt i pietistisk anda;
och 3. det kyrkligt liberala partiet (broad church
party), som sträfvar till en friare, med den nyare
vetenskapliga
forskningen öfverensstämmande uppfattning af
kristendomen. Ur den förstnämnda af dessa riktningar
har framgått ritualismen, som närmar sig katolicismen
och som i många fall förmedlat öfvergången till
densamma. Ur det lågkyrkliga partiet har framgått den
evangeliska alliansen. Medlemmar af andra kyrkosamfund
än episkopalkyrkan ega numera samma medborgerliga
rättigheter som dennas. Episkopalkyrkan har blott
det företrädet att hon är doterad af staten, under
det de andra få sjelfva bestrida utgifterna för sina
kyrkliga angelägenheter. I Skotland, der de engelske
konungarna af stuartska huset gjorde episkopalkyrkan
till statskyrka, återställdes den presbyterianska
kyrkans privilegier efter 1689 års revolution. På
Irland, der mer än tre fjerdedelar af befolkningen
äro katoliker, upphörde episkopalkyrkan genom en lag
af d. 26 Juli 1869 att vara statskyrka.
Episkopat (Lat. episcopatus. Se Episcopus),
biskopsdöme, en biskops ämbete.
Episk poesi. Se Epos.
Episod (Grek. epeisodion, egentl. utifrån inkommande),
hos grekerna benämning på den mellan chorsångerna
inskjutna handlingen eller dialogen, hvilken från
början endast var en bisak i dramat. Numera betyder
episod hvarje i ett drama, i ett epos eller i en roman
inflätad bihandling, vanligen utgörande ett litet
helt för sig; i allmänhet bihandling, tillfälligt
inskjuten dikt, afvikelse från ämnet i en berättelse
(jfr Digression). – Episodisk, inskjuten, inflätad,
afvikande från hufvudämnet.
Epispastica, Epispastiska medel (af Grek. epispaein,
draga). Se Dragmedel.
Epistel (Lat. epistola, Grek. epistole, af
epistellein, afsända), bref i allmänhet. Särskildt
betecknas med ordet epistel Kristi apostlars bref
till de kristna församlingarna eller till enskilda
personer (se Epistolae canonicae) samt, i ännu
inskränktare bemärkelse, de ur dessa bref gjorda
utdrag, som begagnas till predikotexter. – Inom
poesien förekommer detta ord (Fr. epître) som namn på
en i brefform skrifven dikt af lyriskt, episkt eller
(som vanligast är händelsen) didaktiskt innehåll. De
versslag, som oftast användts till dylika epistlar,
äro hexametern och alexandrinen. Bland författare af
poetiska epistlar må nämnas Horatius, Ovidius; Marot,
Scarron, Boileau, Voltaire; Pope, Young; Wieland,
Jacobi, Schmidt; Bellman ("Fredmans epistlar").
Epistolae canonicae, Lat., "kanoniska bref"; de i
brefform affattade läro- och uppbyggelseskrifter
i Nya testamentet, hvilka härröra från eller
tillskrifvas apostlar. De utgöras af tretton bref
af Paulus (nio till sju församlingar och fyra till
enskilda personer), ett namnlöst till hebréerna samt
de sju s. k. katolska (allmänna) brefven, nämligen två
af Petrus, tre af Johannes, ett af Jakob och ett af
Judas. I likhet med öfriga delar af Nya testamentets
kanon har äfven denna del först småningom fått sin
nuvarande gestalt. Den uppstod i 2:dra årh. genom
sammanförande af de tretton paulinska brefven samt
Petri första och Johannes första. Slutligen räknades
dit icke blott de förut nämnda brefven, utan äfven
andra, som nu alls icke höra till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
