- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
617-618

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epos - Epping - Epreuve d'artiste, Fr. kopparsticksk. Se Aftryck. - Epsom - Epsomsalt. Se Engelskt salt. - Epte - Epulæ - Epulis - Epålett - Equabilmente - Eques. Se Equites. - Equipage. Se Ekipage. - Equipera. Se Ekipera. - Equiseteceæ, bot. Se Fräkenväxter. - Equisetum, bot. Se Fräkenslägtet. - Equites

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom det första allvarliga försöket att i svensk
poesi begagna den klassiska hexametern. Inom de olika
arterna af episk skaldekonst hafva sedermera med
större och mindre framgång uppträdt Dalin (Svenska
friheten
), Creutz (Atis och Camilla), Gyllenborg
(Tåget öfver Bält), Ling (Gylfe, Asarne) m. fl. Långt
framför alla dessa står den finske skalden Runeberg,
hvilken i Elgskyttarne, Hanna och Julqvällen skapat
mönstergilla prof af idylliskt epos och i Kung
Fjalar
med öfverlägsen konst behandlat ett af den
nordiska hjeltesagans höga och dystra ämnen. Till
hans episka dikter brukar äfven räknas Nadeschda,
hvilken dock med afseende på såväl stämning som
poetisk form mera närmar sig lyriken. Detsamma gäller
om Tegnérs Frithiofs saga och Axel. Nattvardsbarnen
af samme skald är ett didaktiskt epos med religiöst
kristligt innehåll.

I det hela måste man medgifva, att den
ny-europeiska civilisationen, med sina invecklade
kulturförhållanden, sin öfvervägande kritiska
tendens och sin mera på det karakteristiska än på det
ideala riktade smak, icke är gynsam för uppkomsten
af ett egentligt epos, hvars plats i stället
intages af den moderna prosadikten eller romanen.
A. M. A.

Epping, småstad i engelska grefskapet Essex, n. ö. om
London, med ett vackert läge vid norra änden af den nu
till största delen nedhuggna Eppingskogen. Omkr. 2,200
innev.

Epreuve d’artiste [epröv d’artist], Fr.,
kopparsticksk. Se Aftryck.

Epsom, köping i engelska grefskapet Surrey, 22,5
km. (3 mil) s. v. om London. 6,276 innev. (1871). Det
har en fordom berömd mineralkälla, hvarur fås
s. k. Epsom-salt l. engelskt salt. På den närbelägna
slätten hållas årligen i veckan före pingst stora
hästkapplöpningar ("Derby" och "Oaks"), hvilka mycket
besökas af Londonboar.

Epsomsalt. Se Engelskt salt.

Epte [äpt], 102 km. (13,7 mil) lång biflod till Seine,
i Frankrike.

Epulae, Lat., hos romarna festmåltider vid religiösa
och andra högtidligheter, t. ex. vid offentliga
spel, tempelinvigningar, presters ämbetstillträde
m. m. Beryktade äro presternas, särskildt saliernas,
festmåltider. De ombesörjdes från republikens senare
tider af tre, derpå af sju personer, som kallades
epulones. R. Tdh.

Epulis (af Grek. ulon, tandkött), med., en nybildning
eller svulst på tandköttet, hvilken vanligen börjar
i mellanrummet mellan tvänne tänders halsar. Den
tillväxer långsamt, men oafbrutet, och kan nå
en betydande storlek. Den måste borttagas med
synnerlig omsorg, emedan den eljest ganska lätt
recidiverar. Egentligen elakartad är den för öfrigt
icke. Rsr.

Epålett (Fr. épaulette, af épaule, axel, skuldra),
uniformspersedel, som bäres fäst på axeln och som
vanligen är försedd med gradbeteckning. Epåletten
är en qvarlefva från riddarerustningen och var
ursprungligen bestämd att lemna skydd mot hugg.
W. G. B.

Equabilmente, Ital., musikt., likartadt.

Eques. Se Equites.

Equipage. Se Ekipage.

Equipera. Se Ekipera.

Equisetaceae, bot. Se Fräkenväxter.

Equisetum, bot. Se Fräkenslägtet.

Equites (Lat., plur. af eques,
ryttare). 1. Ursprungligen voro equites i Rom en
militärisk inrättning, som tillskrifves Romulus. Denne
skall nämligen hafva upprättat en rytteritrupp om
300 man – celeres – jämte fotfolkslegionen. Sedan
ordnades rytteriet af Servius Tullius, som till de
6 äldre, af patricier bestående, ryttarecenturierna
lade 12 nya, plebejiska. Vanligen antages, att de 6
förstnämnda utgjorde 1,200 man och de 12 nya 2,400,
men dessa tal äro ovissa och synas alltför höga, så
att måhända halfva antalet är det riktiga. Ryttarna
erhöllo af staten medel till inköp af häst samt
till dennes underhåll, enligt uppgift, 10,000 och
(årligen) 2,000 ass, tydligen efter det lägre
(sextantar-)värdet på ett ass (7 à 8 öre). De 18
ryttarecenturierna räknades till 1:sta klassen
och hade 18 röster i centurieförsamlingen. För att
kunna tillhöra rytteriet skulle man ega en viss
förmögenhet, hvars belopp dock ej är med säkerhet
kändt. Huruvida efter tjenstetidens slut (senast
det 46:te året) ryttarna stodo qvar med rösträtt i
sina centurier är omtvistadt. I allmänhet antages,
att detta var fallet under större delen af republikens
tid. Mönstring af rytteriet egde rum vid hvarje census
(jfr Censor, 1.), och årligen d. 15 Juli färdades
ryttarna i högtidligt tåg från trakten af capenska
porten (Honos’ eller Mars’ tempel) till Capitolium.

2. År 403 f. Kr., då Veji belägrades, erbjödo sig
de, som hade så stor förmögenhet, som fordrades till
inträde i ryttarecenturierna, att tjena till häst utan
den vanliga ersättningen af statsmedel. Den sålunda
bildade ryttaretruppen hade inga särskilda politiska
rättigheter. Deremot åtnjöto dessa equites, liksom
fotfolket, sold (tredubbelt mot detta) De sades
tjena med "egen häst".

3. Efter år 123 f. Kr. utgjorde equites ett
särskildt stånd, det s. k. riddareståndet. Sistnämnda
år stiftade nämligen C. Gracchus en lag,
enligt hvilken domarena skulle utses bland dem,
som hade en förmögenhet af minst 400,000
sestertier (à 19–20 öre). Visserligen gjordes
sedermera ändringar i afseende på domsrätten,
men det nya ståndet, som egentligen bestod af
kapitalister eller affärsmän, i synnerhet förpaktare
af statsinkomsterna (publicani), var nu bildadt.
Dess anseende synes hafva varit högst på Ciceros tid.
Riddarna hade vissa företrädesrättigheter i det
yttre, nämligen rätten att bära a) guldring, b)
tunika med smalare purpurrand (eller ränder) och c)
trabea, en mantel med purpurränder; derjämte hade de
(efter 67 f. Kr.) särskild plats på teatern, nämligen
de 14 främsta bänkarna, närmast till orchestra
(senatorernas plats).

Augustus skapade inom riddareklassen de
s. k. equites illustres, som voro ett slags
kandidater till senatorsplatserna, men bibehöll
för öfrigt riddarevärdigheten såsom ärftlig inom
ståndet. Dettas betydelse sjönk dock allt mer;
domsrätten och förpaktningen af statsinkomsterna hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free