- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
637-638

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erektil väfnad, histol. - Eremit, ensittare - Eremitage, Fr. ermitage, hermitage, egentl. en eremits boning. 1. Ett litet hus - Eremitage. 2. Namn på åtskilliga lustslott - Eremitage. 3. Eremitaget i Petersburg - Eremit-kräftor, Pagurina, zool. - Eremitkräft-slägtet, Pagurus, zool. - Eremitön, en af Admiralitetsöarna - Erengisle Sunesson, jarl af Orkenöarna - Erentuna l. Erntuna, socken i Upland - Erethizon, borstsvin-slägtet, zool.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rent af åstadkomma en sådan förändring af organet.
G. R.

Eremit (Lat. eremita, Grek. eremites, af
eremos, öde, ensam), ensittare, en som dragit sig undan
ifrån verlden för att tillbringa sitt lif i bön och
försakelser. Jfr Anakoreter.

Eremitage [-tasch], Fr. ermitage, hermitage, egentl.
en eremits boning. – 1. Ett litet, ensligt beläget
och af träd m. m. undandoldt hus, som liknar en
eremit-boning. Sådana små byggnader voro mycket
omtyckta af 1700-talets trädgårdskonst. – 2. Namn på
åtskilliga lustslott (t. ex. Eremitaget vid Baireuth),
jagtslott (t. ex. det, som Kristian VI uppförde
i Jägersborgs dyrehave i närheten af Köpenhamn)
och landthus, t. ex. J. J. Rousseaus vid Montmorency
(L’ermitage). – 3. Eremitaget i Petersburg, ett med
Vinterpalatset sammanhängande palats, som inrymmer
rika konstskatter.

Eremit-kräftor, Pagurina, zool., en familj, som
hör till halfsvansarnas ordning (Anomura) och
tiofotingarnas afdelning (Decapoda) ibland kräftdjuren
och som utmärkes genom det långsträckta, medelst en
tvärsöm i tvänne hälfter afdelade hufvudbröstet
(cephalothorax), genom de långa, utskjutande
ögonskaften, det främsta, med stora klor försedda
benparet o. s. v. Främre delen af kroppen erinrar
om flodkräftan, men huden å den utdragna stjerten är
tunn och saknar skyddande kalkaflagringar. Dessa djur
skulle derför lätt nog blifva ett byte för fiskar och
andra vattendjur, om icke naturen lärt dem ett sätt
att skydda sig. Nästan öfverallt på hafsbottnen, icke
minst på smärre djup, finnes nämligen ständigt riklig
tillgång på tomma snäckskal. Efter omsorgsfull
pröfning sätter sig kräftan i besittning af ett
sådant skal. Detta tjenar henne både till beklädnad
för den nakna stjerten och till en lugn bostad, ty
hon icke blott bär stjerten instucken i snäckskalet
under sina vandringar, utan kan äfven, nar hon vill,
draga in hela kroppen i detsamma. Hon lefver der
lika trygg som eremiten i sin jordkula, hvilket också
gifvit anledning till hennes namn. Med de förkrympta
stjertfötterna håller hon sig så fast i snäckskalet,
att man, åtminstone så länge hon är vid lif,
svårligen kan med våld draga henne ur detsamma. Vid
ett dylikt försök blir vanligen följden att den del,
hvarvid man fattat djuret, afslites från den öfriga
kroppen. Lägger man deremot kräftan i färskt vatten,
så inträder snart en förslappning i stjertens muskler,
och djuret faller då lätt ur skalet. Förflyttar man
två dylika husvilla eremitkräftor till en skål med
salt vatten och lägger i densamma ett lagom stort,
tomt snäckskal, så börjar snart en häftig strid,
hvarunder djuren ömsesidigt söka vältra hvarandra
från skalet. Slutligen lyckas det ena att sticka in
sin stjert i skalets mynning, och i nästa ögonblick
sänker sig hela djuret så djupt ned i skalet,
att endast klospetsarna synas utanför. Kräftan
bebor samma snäckskal endast så länge hon finner
tillräckligt utrymme der, hvarefter hon väljer sig
ett större skal till bostad. De skal, i hvilka dessa
kräftdjur bäst trifvas, tillhöra åtskilliga i hafvet
lefvande blötdjur, företrädesvis hörande till slägtet
Turbo. Den länge omfattade åsigten

att eremitkräftorna skulle bemäktiga sig de omnämnda
skalen, sedan de förut förstört det inneboende
blötdjuret, har befunnits vara oriktig. Trots
sitt namn älska dessa kräftor dock i allmänhet ej
fullkomlig ensamhet. Kräftan väljer nämligen ofta
till sitt sällskap antingen en mask af slägtet
Nereis, hvilken bor tillsammans med henne inuti
skalet, eller en s. k. hafsanemon, som sitter fäst
utanpå eremitkräftans hus. De vigtigaste hithörande
slägten, hvilkas arter äro utbredda öfver alla
haf, äro: Eremitkräft-slägtet (i inskränkt
bemärkelse), Pagurus, och Diogenes-kräftslägtet,
Coenobita. J. G. T.

Eremitkräft-slägtet, Pagurus, zool., hörande till
eremitkräftornas familj, igenkännes på de inre
känselspröten, hvilka nå föga utom de yttres skaft och
äro försedda med tvänne korta ändgissel, på den af
en mjuk hud nästan helt och hållet täckta bakkroppen
(postabdomen) o. s. v. Bland de öfver ett hundra
arterna – hvilka äro kända från alla haf – må nämnas
den vanliga eremit- eller bernhards-kräftan,
P. Bernhanius, som är 15 cm. (5 t.) lång
eller mer och som finnes i Nordsjön och Kattegat.
J. G. T.

Eremitön, en af Admiralitetsöarna.

Erengisle Sunesson, Jarl af Orkenöarna, son af
lagmannen i Tiohärad Sune Jonsson, hörde till den
gamla adliga ätt, som i vapnet förde en båt och
som i följd deraf sedermera antog namnet Båt. Jämte
höga anor egde han betydlig förmögenhet och synes
icke hafva saknat äregirighet, eftersom han 1353
förskaffade sig titeln jarl af Orkenöarna, hvilka öar
han dock aldrig tyckes hafva besökt (länet lemnades
snart åt andra, men han behöll jarltiteln, så länge
han lefde). Från år 1344 kallas han i handlingarna
riddare; 1351 omtalas han såsom riksråd. E. tillhörde,
den grupp af stormän, som gjorde opposition
mot konung Magnus Eriksson. Han var en af dem,
som uppsatte Magnus’ son, Erik, till motkonung,
och deltog i de underhandlingar i Tyskland, som
slutligen föranledde hertig Albrekts inkallande
till Sverige, samt var en rådets förtroendeman
ännu 1371. Sedermera synes han hafva dragit sig
tillbaka från de offentliga ärendena. Han var gift
tre gånger, nämligen 1) med en Märta, 2) med Annet,
dotter af Orkenö-jarlen Maclise af Stratherne
och 3) med Ingeborg, dotter af riddaren Magnus
Gudmunsson, den hel. Birgittas systerdotter. Han
afled den 2 Augusti 1392 och ligger, jämte den
tredje hustrun, begrafven i Vadstena kloster.
Hd.

Erentuna l. Erntuna, socken i Upland, Upsala
län, Vaksala, Rasbo och Norunda härad. Arealen
3,661,5 har (7,417 tnld), hvaraf 176 har (356,4
tnld) i Vaksala, 602 har (1,219,6 tnld) i Rasbo
och 2,883,5 har (5,841 tnld) i Norunda härad. 716
innev. (1879). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Upsala stift, Norunda kontrakt.

Erethizon, borstsvin-slägtet, zool., hörande till
piggsvinens familj (Hystricina l. Aculeata) bland
gnagarna, igenkännes på de långa borst- och ullhår,
som öfvertäcka de trinda taggarna, den vårtklädda
fotsulan, den korta, tjocka och platta svansen,
hvilken ej kan göra tjenst som gripsvans, de med
långa, krökta klor väpnade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free