Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ericaceæ l. Ericineæ, ljungväxter, bot. - Erichsen, Vigilius - Erichsen (Eiriksson), Jón - Erichthonios. Se Erechtheus - Ericolin. Se Arbutus - 1. Ericson, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ericaceerna bäst på sådan mark, som för sin
ofruktbarhet skys af andra högre växter. Sådana
favorittillhåll erbjuda dem hedar (i synnerhet
Ericeae), mossbevuxen skogsmark (Vaccinieae,
Pyrolaceae), sterila slättmarker och klippbranter
i fjällen (Rhodoraceae), sphagnum-kärr o. s. v. Då
dertill kommer, att de flesta äro högst sällskapliga,
förstås lätt hvarför en mängd ericaceer för angifna
lokaler äro karaktersväxter; vi behöfva såsom
exempel endast påpeka vanliga ljungen. För ett
kallt luftstreck är familjen ingalunda ömtålig;
af Skandinaviens 24 arter finnas i Nordlanden 21,
i östfinnmarken 19. – Endast få hithörande växter
äro för menniskan af någon vigt, annat än som
prydnadsväxter; bekanta sådana äro en mängd arter
af slägtena Erica, Azalea, Rhododendron o. s. v. I
ekonomiskt hänseende nämnvärda äro knappt andra än
lingon och blåbär. Utom dessa är mjölonriset
(jfr Arbutus) officinelt. Narkotiskt giftiga äro getporsen
(Ledum palustre) och arter af slägtet Azalea (se
d. o.). S. A.
Erichsen, Vigilius, dansk målare, f. 1722 i Köpenhamn,
död derstädes d. 23 Maj 1782, var lärjunge af S. Wahl
och målade porträtt såväl i olja som i miniatur. Då
han förgäfves täflat om konstakademiens resestipendium
för historiemålare, reste han 1757 till Petersburg,
der han förvärfvade sig ett berömdt namn och blef
Katarina II:s hofmålare. 1772 återvände han till
Köpenhamn och blef äfven der hofporträttör. Bland
hans porträtt må nämnas enkedrottning Juliana
Marias, hvilket han utförde flere gånger, och
arfprinsen Fredriks. E. var en begåfvad konstnär och
hade ett ovanligt mjukt och behagligt föredrag.
Ph. W.
Erichsen (Eiriksson), Jon, dansk (isländsk) lärd
och ämbetsman, född på Island d. 31 Aug. 1728,
död 1787, var 1759–71 professor i juridik vid
Sorö akademi och insattes 1771 af Struensee som
kommitterad i "det norske kammer" (kollegium
för Norges finanser). Efter Struensees död (1772)
ställdes E. i spetsen för förvaltningen af bilanden,
och sedan regeringen, 1774, sjelf öfvertagit den
isländska, grönländska och finmarkska handeln, utsågs
han till medlem af denna handels direktion. 1776
blef han deputerad i Rentekammeret, 1779 assessor
i Höiesteret och 1781 överbibliotekarie vid "det
store kongl. bibliotek". Såsom medlem i flere
af regeringen tillsatta komitéer hade E. del i
många vigtiga reformer, bl. a. universitetets
och skolväsendets omorganisation (särskildt
den nya stadgan för universitetet 1788),
landbo-reformen (stavnsbåndets upphäfvande 1788)
samt den isländska handelns frigifvande (genom
k. förordningen af d. 18 Aug. 1786). E. var en
af sin tids mest frisinnade statsmän samt en
lärd kännare af Islands literatur. Han arbetade
nitiskt för sina landsmäns upplysning, särskildt
som president i det isländska literatursällskapet
("lærdómslistafjelag"). Jämte en mängd afhandlingar
i praktiska ämnen, i åtskilliga tidskrifter, skref
han upplysande företal och anmärkningar till det af
honom utgifna "Kongespeil" (1768; latinsk öfvers. af
Halfdan Einarsson och dansk öfvers. af E.), till den
märkliga, från 1190 härrörande, historiska
dikten "Jón Loptssons encomiast" (1783) samt till
"Olafssons rejser på Island" (1780). C. R.
Erichthonios. Se Erechtheus.
Ericolin. Se Arbutus.
1. Ericson, Nils, friherre, ingeniör,
föddes d. 31 Jan. 1802 nära Långbanshyttan
i Fernebo socken, Värmlands län, der fadern
var grufegare. I likhet med sin broder, den
berömde mekanikern John Ericsson, visade han tidigt
framstående anlag samt uppmärksammades och framhölls
af grefve Baltzar von Platen. Han användes af denne
först som nivellör och sedermera som stationschef
under byggnadsarbetena vid Göta kanal. Derjämte
blef han år 1823 underlöjtnant vid ingeniörkåren,
men transporterades 1830 till flottans mekaniska kår,
i hvilken han s. å. utnämndes till kapten. De båda
bröderna, åt hvilka en så lysande framtid var
beskärd, voro till sitt skaplynne väsentligt olika.
Under det att John oupphörligt grubblade på nya
uppfinningar inom den praktiska mekanikens område och
genom trägna studier förberedde sig till de storverk
han var kallad att utföra, egnade Nils en synnerlig
uppmärksamhet åt sällskapslifvet och förvärfvade
äfven en ovanlig skicklighet att vinna personer,
med hvilka han kom i beröring. Men han utmärkte sig
tillika genom punktlighet, arbetsamhet och stor
administrativ förmåga. Dessa hans egenskaper togos
ock i anspråk för betydande arbetens utförande.
Sedan han 1830 blifvit öfvermekanikus vid Gamla
Trollhätte kanalverk samt tillika chef för vestra
väg- och vattenbyggnadsdistriktet, byggde han
kanalerna vid Ström och Stallbacka, vid Seffle samt
vid Karlstad och Albrektssund. År 1837 godkändes en
af honom uppgjord plan till ombyggnad af Trollhätte
kanal. Han blef sjelf ledare af detta stora
och svåra företag, som fullbordades (1844) på kortare
tid, än beräknadt var, och med en kostnad, som nära
öfverensstämde med hvad förslaget uppgifvit, något
som för den tiden var högst ovanligt och mycket
bidrog att rotfästa förtroendet till ingeniören.
Derefter följde i ordningen ombyggnaden af
slussen i Stockholm mellan Mälaren och Saltsjön,
hvilket arbete fullbordades 1850, upprättandet
af planen för skeppsbrokajen i samma stad jämte
regleringen af Karl XIV Johans torg samt plan till och
utförande af kanalen mellan Saimen och Finska viken,
ett af vår tids intressantaste ingeniörsarbeten,
fullbordadt 1855. Under utförandet af dessa stora
verk steg han från den ena graden till den andra
och öfverhopades med utmärkelser. År 1850 blef
han öfverste vid Flottans mekaniska kår och adlades
år 1854, hvarvid han ändrade skrifningen af sitt
namn, Ericsson, till Ericson. – Han ämnade nu att på
den af honom inköpta egendomen Nygård njuta hvila
efter sin långvariga verksamhet. Men just vid
denna tidpunkt kom frågan om jernvägar i Sverige
allvarligt på tal. Riksdagen hade vid slutet af
1854 bifallit en kongl. proposition att icke några
jernvägsstambanor i Sverige finge anläggas
och utföras, annorlunda än genom statens
försorg och på dess bekostnad, hvarjämte
anslag beviljades till att börja arbetet
på sådana banor. Oaktadt E. icke hade någon
erfarenhet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
