Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ericson, Nils - 2. Ericsson, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dylika arbeten, kallades han att blifva chef för statens
jernvägsbyggnader, och detta med den mest vidsträckta
fullmakt. På grund deraf utarbetade han en plan för
stambanornas anläggning, hvilken plan visserligen
icke i sin helhet genast vann riksdagens bifall,
men likväl slutligen kom till utförande, ehuru
efter hårda strider, i hvilka E. deltog såväl genom
broschyrer och tidningsartiklar som genom utredningar
å ämbetets vägnar. I April 1855 började arbetena
på vestra och södra stambanorna, och redan d. 1
Dec. 1856 öppnades de första bandelarna, Göteborg–
Jonsered och Malmö–Lund, samt 1862 hela banan mellan
Göteborg och Stockholm. Af södra stambanan var då
delen Malmö–Elmhult färdig. E. hade nu fullgjort
det vigtigaste af det svåra uppdrag, som blifvit
honom anförtrodt; och derjämte hade under hans
ledning flere yngre ingeniörer blifvit utbildade,
hvilka värdigt kunde fortsätta hvad han börjat. Men
man insåg allt mera det betänkliga uti att lägga en
så stor makt som den, hvilken blifvit E. tilldelad,
i händerna på en enda person, huru utmärkt denne
ock vore, och troligen insåg han sjelf befogenheten
af det allt högljuddare knot, som deröfver lät sig
förnimma. Han begärde och erhöll vid slutet af år
1862 sitt entledigande från chefskapet för statens
jernvägsarbeten. Vid Karl XV:s kröning (1860) erhöll
han friherrevärdigheten, hvarjämte han sedermera
hugnades med flere bevis på den tacksamhet landet
var honom skyldigt för de stora tjenster han gjort
detsamma. Bl. a. anslogo Rikets ständer 1862 åt honom
en lifstidspension af 15,000 kr. årligen.
E., som år 1866 äfven lemnade sin befattning vid
Trollhätte kanalverk, kunde likväl icke fullkomligt
afstå från utöfvande af det yrke, åt hvilket
han med så varm kärlek och så stor framgång egnat
sig. Sålunda biträdde han en af sina söner, hvilken på
entreprenad åtagit sig utförandet af Dalslands kanal,
samt upprättade plan för nybyggnad af Gefle stad,
sedan denna 1869 blifvit till större delen ödelagd
af eldsvåda. Han afled i Stockholm d. 8 Sept. 1870.
E. saknade visserligen en vetenskaplig
ingeniörsbildning, men egde i så mycket rikare mått
de egenskaper, som äro oundgängliga för den praktiske
ingeniören samt upphofsmannen till och ledaren af
stora företag. Man kan i sjelfva verket anse det
för en lycka för Sverige att E. ställdes i spetsen
för de storartade byggnadsarbeten, hvilka så hastigt
skulle bringas till utförande derstädes. Svårligen
skulle någon annan kunnat ersätta honom, och
ingen svensk ingeniör har utfört så betydande
verk, som dem han skapat. – E. var ledamot och
hedersledamot af flere akademier och lärda samfund,
bl. a. Vetenskapsakademien (1845). – Vid bröderna
E:s barndomshem, nära Långbanshyttan, restes 1867
ett tresidigt, med inskrifter försedt jernmonument,
utgörande på en gång ett äreminne öfver dem båda
och en vägvisare till den närbelägna folkskolan.
G. R. D.
2. Ericsson, John, den föregåendes broder, mekaniker,
uppfinnare, föddes d. 31 Juli 1803 nära Långbanshyttan
i Fernebo socken, Värmlands län. Redan tidigt
framträdde hos honom anlag för de
mekaniska yrkena; ritning och förfärdigandet af
små modeller till maskiner voro hans käraste
tidsfördrif. Dessa anlag utvecklades genom en
undervisning, i hvilken ritkonstens olika grenar
ingingo såsom det väsentligaste. E:s fader, som genom
misslyckade spekulationer förlorat sin egendom, tog
år 1810 anställning såsom "bergsprängningsdirektör"
vid Göta kanal, med hufvudstation vid Forsvik, och
det var der hans rikt begåfvade söner Nils och John
väckte uppmärksamhet hos grefve Baltzar von Platen,
Göta kanals berömde upphofsman. De båda gossarna
utnämndes till kadetter vid flottans mekaniska kår
och till elever vid kanalbyggnaden. Vid fjorton års
ålder var John E. redan nivellör med sjelfständig
verksamhet. Det berättas, att han då ännu var så liten
till växten, att han vid sina besök på byggnadsplatser
måste åtföljas af en person, bärande en stol, på
hvilken han fick stiga upp för att kunna begagna
nivelleringsinstrumentet. Under sina fritimmar
utförde han en mängd ritningar öfver kanalen och de
vid dennas byggande använda verktyg och redskap. Att
en så trägen och praktisk verksamhet icke skulle lemna
mycken tid öfrig för E. att inhemta vidsträcktare
teoretiska kunskaper är uppenbart; men att han icke
alldeles försummade de bokliga studierna, framgår
af de uppfinningar, med hvilka han redan i unga år
framträdde, och hvilka förutsatte säker insigt i flere
bland matematikens och naturlärans grundlagar. Han
yttrar äfven sjelf i ett bref, att han vid sjutton års
ålder icke velat byta kunskaper med någon yngling,
som tillbragt hela sin tid vid universitetet, samt
att han några år senare, anländ till England, icke
allenast var i bredd med detta lands ingeniörer,
utan ock ett steg framom dem.
Den beröring, i hvilken E. genom sitt arbete vid Göta
kanal kom med militärer – det var genom soldater af
den indelta armén, som kanalbyggnaden verkställdes –,
väckte hos honom lust för militäryrket, och vid
sjutton års ålder inträdde han såsom fänrik vid
Jämtlands fältjägarekår. Länge dröjde det icke,
innan han befordrades till löjtnant. Den unge
officeren kommenderades att biträda vid uppmätning
och kartläggning af Sveriges nordliga provinser. Ej
häller vid denna befattning förnekade sig hans stora
arbetskraft. Icke nog med att han uträttade vida mer
än sina kamrater, han fann äfven tid att utarbeta
ett stort, af ritningar åtföljdt, verk, om kanaler,
hvilket likväl icke blifvit utgifvet. Men arbetet
med mekaniska uppfinningar var likväl hans käraste
sysselsättning. Han konstruerade en värmemotor,
vid hvilken i stället för ånga omedelbart användes
förbränningsprodukterna i eldstaden. Måhända
är det framtiden beskärdt att göra rättvisa åt
denna uppfinning, ty den hvilar på en riktig
vetenskaplig grundval, nämligen principen att de
största temperaturdifferenser möjliggöra värmets
fördelaktigaste användande – en princip, som just vid
denna tidpunkt uppställdes af Carnot, men, först långt
senare vann erkännande af vetenskapen. De i Sverige,
med ved såsom bränsle, gjorda försöken med den nya
eldmaskinen synas äfven hafva utfallit lyckligt,
ty de föranledde E. att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
