Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 5. E. den helige, E. IX - Erik. 6. E. Knutsson, E. X - Erik. 7. E. Eriksson, E. XI, kallad Läspe och halte - Erik. 8. E. Magnusson, E. XII - Erik. 9. E. af Pommern, E. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halskota, jämte en förgylld och med stenar prydd
kopparkrona, förvaras i ett silfverskrin, som 1577
blef omarbetadt på Johan III:s bekostnad. Altaren
invigdes till hans minne; riksbanéret kallades
under medeltiden S:t Eriks banér och utlånades från
domkyrkan, när riket var utsatt för anfall af mycket
farliga fiender. Hans bild insattes i det svenska
rikssigill, som förfärdigades, när man på Engelbrekts
tid frigjorde sig från Eriks af Pommern regering. Hans
bröstbild sattes på flere af de mynt, som under
unionstiden slogos af riksföreståndarna. Stockholm,
som från början hade i sitt sigill bilden af en befäst
stad, utbytte denna mot bilden af E:s hufvud. Många
snidade och målade bilder i våra kyrkor framställa
det svenska nationalhelgonet och tilldragelser ur
dess lif. Hd.
6) E. Knutsson, E. X, den föregåendes sonson,
konung Knut Erikssons son. Ensam bland Knuts söner
räddades E. undan blodbadet vid Elgarås (1205) och
återkom 1208 från Norge, dit han flytt. Han fann
understöd inom landet och besegrade den af en dansk
här understödde Sverker vid Lena (1208), men kom först
efter en ny seger, vid Gestilren (1210), i obestridd
besittning af makten. För att betrygga sin ställning
förmälde han sig med danske konungen Valdemar Sejrs
syster Kikissa. E. är den förste svenske konung, om
hvilken man med säkerhet vet, att han låtit kröna sig.
Han dog på Visingsö i April 1216. Efter hans död
födde hans gemål en son, sedermera kon. Erik Eriksson.
7) E. Eriksson, E. XI, kallad Läspe och halte, den
föregåendes son, föddes, efter faderns död, 1216,
och valdes 1222 till konung samt skref sig såsom
sådan den tredje. Efter den upproriske folkungen
Knut Långes seger öfver E:s här, vid Olustra (1229),
måste E. fly till Danmark och återfick kronan
först sedan Knut Långe dött (1234). Den verkliga
makten utöfvades dock af hans jarlar, först Ulf Fase,
sedermera Birger Magnusson, bägge folkungar. Under
senare delen af E:s regering företog jarl Birger
korståg mot de hedniske tavasterna. Under samma
tid inföllo ock Knut Långes sons, Holmgers, uppror
och afrättning (1248) och det vigtiga kyrkomötet
i Skenninge (s. å.). – E. var en allvarlig och
rättrådig, om också ej synnerligen kraftfull, konung.
Han var förmäld med folkungen Sune Folkessons dotter,
Katarina. Med E:s död, d. 2 Febr. 1250, utslocknade
den erikska ätten på manslinien.
8) E. Magnusson, E. XII, Magnus Erikssons äldste
son, f. 1339, valdes 1344 till tronföljare i Sverige.
Året förut hade hans yngre broder, Håkan, af fadern
utnämnts till konung i Norge, och 1355 öfvertog han
styrelsen i detta land. Att Håkan var sjelfständig
konung och dertill herre öfver ett arfrike väckte E:s
afund och hans ovilja mot fadern. De med Magnus’
styrelse missnöjde stormännen begagnade sig
deraf och företogo i förening med honom en resning,
hvilken till namnet var riktad mot den mäktige
gunstlingen Bengt Algotsson, men i verkligheten
lika så mycket gällde konungen. E. utfärdade
(18 Okt. 1356) från Kalmar ett
manifest, hvari han antog fullständig konungatitel. Han
samlade en här, ryckte in i Halland och fördref
Bengt Algotsson samt intog dennes fasta borg,
Varberg. Ehuru E. i ofvan nämnda manifest hade
klagat öfver de stora förläningar Bengt Algotsson
till kronans skada innehade, förlänade han sjelf
(1356) åt hertig Albrekt af Mecklenburg de vigtiga
fästena vid Skanör och Falsterbo och åt hans söner,
Henrik och Albrekt (sedermera kon. Albrekt i Sverige),
södra Halland och två härad i Skåne att innehafvas
såsom ärftliga län. Med denne hertig Albrekt såsom
skiljedomare ingirigo E. och hans fader förlikning
i Jönköping, d. 28 April 1357. Konung Magnus måste
till E., hvilken nu tillerkännes konungatitel,
afstå södra Halland, Skåne med ön Hven, Lister,
Bleking, Kalmar fögderi, det öfriga Småland (utom
Finveden), Visingsö. Östergötland och Finland. Bengt
Algotsson och hans anhängare skulle förvisas ur
riket. Redan i Okt. 1357 bröt E. fördraget och
vidtog åtskilliga åtgärder, hvilka gjorde intrång
i hans faders rättigheter. I November s. å. ingicks
en ny förlikning, genom hvilken fadern öfverlät åt
E. Svealand och Norrland, utom Nerike samt Svartsjö
kungsgård och län. E. stod nu på höjden af sin
makt. Konung Magnus, öfvergifven af sina utländska
bundsförvandter (Albrekt och holsteinarna) och utan
många vänner bland de svenske stormännen, sökte ett
stöd hos Valdemar Atterdag i Danmark. Då denne 1359
intog alla slott i Skåne och Lister samt förmådde
landet att gifva sig under Magnus, ryckte E. med en
här in i Skåne (April 1359), hvilket fienden dock
redan lemnat. Ett förbund slöts mellan Magnus och E.,
som, enligt en dansk krönika, "blef så öfvermodig,
att han reste sig mot herren och kyrkan". Kort
derefter afledo E. (d. 21 Juni 1359), hans gemål,
Beatrix af Brandenburg, hvilken han äktat 1356,
och hans barn, sannolikt i en farsot, som vid denna
tid härjade i Sverige. Inga faktiska bevis tala för
sanningsenligheten af den i krönikorna förekommande
uppgiften att E. blifvit förgiftad af sin moder
Blanche (se d. o.).
9) E. af Pommern, E. XIII, son af hertig Vratislav
af Pommern och Maria, en systerdotter till drottning
Margareta Valdemarsdotter, föddes 1382 samt utsågs
1388 till sin fränka Margaretas medregent och
efterträdare i Norge. I Danmark och Sverige hyllades
han som konung 1396 och kröntes till de tre rikenas
konung i Kalmar d. 17 Juni 1397. År 1400 förklarades
han myndig och red år 1401 sin eriksgata, men hade,
så länge Margareta lefde, allenast en ringa andel i
riksstyrelsen. År 1406 förmäldes han med Filippa,
dotter af engelske konungen Henrik IV. Såsom
unionskonung visade E. en afgjord förkärlek för
Danmark. Så t. ex. lät han det af honom 1408 för sig
och de tre nordiska rikena genom köp förvärfvade
Gotland räknas till Danmark, och för det krig,
hvilket han, företrädesvis i Danmarks intresse, förde
mot holsteinarna och hansestäderna (1410–35), måste
Sverige utstå många förluster och lidanden. Detta
gjorde honom, mindre omtyckt i sistnämnda land. Kriget
med de betydande tyska städerna vållade Sverige brist
på en mängd förnödenhetsvaror, som icke kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
