- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
659-660

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 9. E. af Pommern, E. XIII - Erik. 10. E. XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erhållas annat än genom handel; myntet försämrades
och var sällsynt, en olägenhet, hvilken var så mycket
större, som regeringen vid denna tidt sträfvade efter
att få skatterna utbetalade i penningar (förut hade de
till större delen utgått i varor). Konungen besökte
sällan Sverige och Norge, och de regeringsåtgärder
han vidtog blefvo, äfven när de i och för sig voro
goda, genom tillämpningen förderfliga. Han sökte
upphäfva de gamla lagmanstingen och ersätta dem med
en kunglig räfst, hvilken dock icke regelbundet
fullgjorde sina åligganden. Ehuru mycket ifrig
att göra andliga stiftelser samt att genom kyrkans
förböner nedkalla välsignelse öfver sina företag,
kränkte han på det mest hänsynslösa sätt kyrkans
fri- och rättigheter, särskildt genom obefogadt
tillsättande af biskopar. De af honom tillsatte
biskoparna voro dertill oftast odugliga. Han sökte
äfven betaga rikena deras valrätt, då han, sjelf
barnlös, ville påtvinga dem sin kusin, hertig Bogislav
af Pommern, som efterträdare. De fogdar, åt hvilka
han anförtrodde länen i Sverige och Norge, utöfvade
ett ytterligt förtryck. Detta sistnämnda förhållande
var den närmaste anledningen till den af Engelbrekt
ledda folkresningen i Sverige. E. förklarades i
Sverige afsatt från och med d. 30 Augusti 1434, men
blef d. 14 Oktober 1435 åter erkänd såsom konung mot
löfte att bättre iakttaga sina pligter. Han medgaf,
att de vigtiga drots- och marskämbetena åter fingo
besättas, så att landet skulle, under hans frånvaro,
hafva några styresmän. I öfrigt var han ovillig
att gå in på svenskarnas rättmätiga fordringar
och bröt omedelbart efter förlikningen sina löften
samt tillät sig till och med att, under återfärden
från Stockholm, plundra i eget land. I följd deraf
ansågo svenskarna naturligtvis fördraget af år 1435
brutet. Konungen förklarades åter afsatt, och Karl
Knutsson utsågs, 1436, till riksföreståndare. Den 1
September s. å. ingicks ny förlikning, enligt hvilken
E. återfick Sveriges krona. Det visade sig dock snart,
att E. fortfarande var lika ovillig att uppfylla
de löften, som han i nödens stund gifvit, och han
blef derför d. 24 September 1439 för alltid afsatt
i Sverige. Något tidigare hade han blifvit afsatt i
Danmark, der hans dåliga regering äfven framkallat
missnöje, och norrmännen följde slutligen de två andra
rikenas exempel. E. bosatte sig på Gotland, der han
invid Visby hade uppfört det starka fästet Visborg,
och lefde der till 1459, då han flyttade tillbaka
till Pommern. Der afled han, i Rügenwalde, s. å.
Hd.

10) E. XIV, Gustaf Vasas och Katarinas af
Sachsen-Lauenburg son, föddes på Stockholms slott
d. 13 Dec. 1533. Vid ännu icke fyllda två års ålder
förlorade han sin mor, en djupt svårmodig furstinna,
och innan han ännu fyllt tre, hade han fått en
styfmoder, Margareta Lejonhufvud. Hon torde icke
hafva varit E. synnerligen huld, ty han stängde vägen
till tronen för hennes förstfödde, Johan. Icke häller
fadern slösade ömhet på E., utan hyllade mera den
smidige Johan. Detta väckte afund och misstänksamhet
hos E., och mot slutet af Gustafs lefnad befinnas
far och son hafva genom

spioner öfvervakat hvarandra. E. fick en ytterst
vårdad uppfostran; han hade till lärare först den
i Sveriges inre historia bekante Georg Norman från
Tyskland (1541–47) och derefter fransmannen Dionysius
Beurreus, en ostadig, smickersam man, som gaf honom
smak för calvinism och astrologi. E. nådde höjden
af sin tids bildning: han hade utmärkta insigter i
främmande språk och matematik, var väl bevandrad
i historia och skref med en smak och en skärpa,
som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken
och logiken, men astrologien var dock hans
älsklingsvetenskap. Han var derjämte en mästare i ridderliga
idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt förde
ritstiftet med en konstnärs säkerhet. Misstänksamhet,
grymhet, högmod och slösaktighet voro hans själs
lyten; tidiga utsväfningar blefvo en bidragande
orsak till hans sinnesrubbning. (Man har anmärkt,
att ett drag af sinlighet ingick i karakteren hos
alla Gustafs söner.) – 1556 fick E. i förläning
Kalmar och Kronobergs län samt Öland (hvartill 1559
kom Tjust) och höll derefter sitt hof i Kalmar. Der
fann den af Gustaf lifdömde, men benådade och
förviste Jöran Persson en tillflykt och lade
grunden till sitt inflytande. Såsom det uppgifves,
på Jöran Perssons och Beurrei råd började E. 1558
giftermålsunderhandlingar med prinsessan (sedermera
drottning) Elisabet af England och antog derunder,
med faderns tillåtelse, titeln (utvald) konung. Ehuru
af Elisabet föga uppmuntrad, fortsatte E. – stundom
under utbrott af vildaste svartsjuka (jfr Dudley 4.) –
sitt frieri med en hos honom ovanlig uthållighet
(fastän han 1562 fick rent afslag, uppvaktade han
henne ännu 1565 med kärleksbref). Han stod i begrepp
att sjelf fara öfver till England, då faderns död
(d. 29 Sept. 1560) kom honom att för tillfället
inställa resan. Det har blifvit sagdt, att Gustaf
tvekat i valet mellan fängelset och tronen för E.

Efter sin tronbestigning (1560) skyndade E. att taga
vara på sin makt, framför allt gent emot sina bröder,
hvilka fadern lemnat betydliga delar af riket såsom
ärftliga hertigdömen, men hvilkas ställning till
kronan han icke närmare bestämt. E. ådagalade en
hög grad af politisk klokhet, då han genom Arboga
artiklar (1561) betog hertigarna all tanke på att
vara något annat än konungens undersåtar. Man har
hållit före, att E. ytterligare sträfvat efter att
minska afståndet mellan hertigarna och sina öfriga
undersåtar, då han vid sin kröning (d. 29 Juni
1561) införde grefve- och friherrevärdigheterna i
Sverige. Men antagligen afsåg han med dessa ståtliga
titlar (annat än titlar gaf E. knappast, ty grefvarna
fingo ytterst små, friherrarna alls inga förläningar)
endast att öka sin makts glans. Redan vid arfskiftet
efter fadern hade E. gjort sin kungliga myndighet
gällande på ett sätt, som sårade Johan, hertig i
Finland; Arboga artiklar voro ej egnade att blidka
honom. Ämnen till nya misshälligheter mellan bröderna
hopade sig. 1561 tog E. staden Reval i sitt beskydd
och begynte eröfra i Estland, åtgärder, till hvilka
han drefs lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free