Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eriks själlandske lov, en samling af rättssedvänjor på Själlan - Eriks skrin, det i Upsala domkyrka förvarade skrin - Eriksson, Jösse. Se Jösse Eriksson - Eriksson, Gustaf - Erikstad, socken på Dal - Eriksvisan, ett fornsvenskt qväde - Erik translatus, "Erik flyttad" - Erimbert, Ansgars följeslagare - Erin, "den gröna" l. "grönskande ön" - Erinacei, Igelkott-djur, zool. - Erinaceus, Igelkott-slägtet, zool.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1683, då en del af dess stadgar emellertid
upptogs i Kristian V:s "Danske lov". Den utgafs i
Kolderup Rosenvinges "Gamle danske love" samt af
P. G. Thorsen, efter den äldsta bevarade handskriften
från omkr. 1300. C. R.
Efiks skrin, det i Upsala domkyrka förvarade
skrin, hvilket innehåller konung Erik den heliges
reliker. Jfr Erik translatus.
Eriksson, Jösse. Se Jösse Eriksson.
Eriksson, Gustaf, läkare och
skriftställare, född i Marstrand d. 4 Aug. 1789,
blef 1805 student i Åbo samt 1812 filosofie och 1817
medicine doktor i Upsala. 1819 utnämndes han till
stadsfysikus i Norrköping, fick 1824 professors
titel och tog 1832 afsked från sin befattning
samt egnade sig under de närmast derpå följande
åren åt vetenskapliga arbeten och åt ledningen
af en boktryckeriaffär i Mariefred. 1838 blef
han stadsläkare i Norrköping och verkade i sådan
egenskap till 1855, då han, på begäran, erhöll
afeked med pension. Död d. 15 Febr. 1865. E. var
en man med starkt utpräglade konservativa åsigter,
hvilka han framlade för allmänheten i tidningen
"Östgötapatrioten", som han 1845–46 ensam redigerade,
samt i "Tiden", "Post- och inrikes-tidningar"
o. s. v. 1844 utgaf han en broschyr: Idéer i
allmän politik, af en orepresenterad, som förordade
införandet af en tvåkammar-representation och på
sin tid väckte stort uppseende. Derjämte öfversatte
han flere värdefulla utländska arbeten till svenska
språket.
Erikstad, socken på Dal, Elfsborgs län,
Sundals härad. Arealen 3,000 har (6,077 tnld). 1,193
innev. (1879). Annex till Bolstad, Karlstads stift,
Södra Dals kontrakt.
Eriksvisan, ett fornsvenskt qväde af hög ålder. Det
utgör 10 fyra-radiga strofer, hvar och en med
omqväde. Visans föremål är Erik, "fyrsti kununger i
Götalandinu vidha". Han sände en flock göter söderut
till ett land, Vetala, der ännu ingen odlat jorden,
och med dem en vis man, som skulle upprätthålla
lagen. Slutligen satte götakonungen Humle sin son Dan
öfver dem, och efter honom, heter det i visan, fick
Vetala namnet Danmark. – Språket i Eriks visan är,
trots alla de medier hon passerat (ifrån den muntliga
traditionens till den senaste uppteckningens),
mycket ålderdomligt. K. Säve och G. Stephens
anse vissa inre bevis (t. ex. det förherskande
bruket af i och u för e och o) tala för, att den
första uppteckningen skett med runor. – Eriksvisan
offentliggjordes först i en latinsk öfversättning,
på sapphisk vers, af Johannes Magni ("Historia de
omnibus gothorum sueonumque regibus", tr. i Rom
1554). Han säger uttryckligen, att till grund för
öfversättningen låg en på den tiden i hela Sverige
allmänt bekant svensk sång ("circumferuntur in tota
patria . . . carmina patrio sermone de ejus gestis ab
antiquissimo aevo edita"). Af det svenska originalet
finnas tvänne väsentligen olika redaktioner, af hvilka
den ena är intagen i Elavi Terseri öfversättning af
Joh. Magni ofvannämnda historia (gjord före 1611,
men aldrig utgifven), den andra i Er. Schroderi
öfversättning af samma arbete ("Swea och Götha
crönika," tr. 1620). Dessutom förekomma tvänne yngre,
fragmentariska uppteckningar af visan, den ena hos Verelius
(i noterna till "Hervararsagan", 1672), den andra hos
Hadorph (1690), bägge nära öfverensstämmande med
Schroderi text. Hadorph uppgifver, att Eriksvisan
ännu på hans tid (slutet af 1600-talet) sjöngs af
allmogen i Vestergötland och på Dal. Eriksvisan är i
sina nu kända uppackningar troligen ej äldre än från
14:de årh; Jfr K. Säve: "Eriksvisan, ett fornsvenskt
qväde behandladt i språkligt afseende" (1849). R. G,
Erik translatus, "Erik flyttad", i almanacken namn
på den dag (d. 24 Januari), då Erik den heliges
qvarlefvor, 1273, flyttades från Gamla Upsala till
Östra Aros (det nuv. Upsala). På runstafven utmärktes
denna dag med en dödskalle mellan tvänne korslagda
ben. Under den katolska tiden firades dagen årligen
med stor prakt och ståt, hvarvid den helige Eriks
reliker buros af sjungande prester och klosterfolk
mellan den gamla och den nya hvilostaden. Det
ursprungliga relikskrinet bräcktes redan 1359 till
följd af det trägna bärandet fram och åter och blef
derför förändradt. 1405 omarbetades det af guldsmeden
Lambert i Stockholm, hvarvid 534 engelska nobler
åtgingo till förgyllningen. Äfven 1577 blef det,
på Johan III:s bekostnad, omarbetadt. Jfr Eriksmässan.
Erimbert, Ansgars följeslagare på hans sista resa till
Sverige (omkr. 853), förestod en tid församlingen i
Birka. Se Ansgar.
Erin (Irl. Erenn, Erend), "den gröna" l. "grönskande
ön", den gamla keltiska benämningen på Irland.
Erinacei, Igelkott-djur, zool., en bland däggdjuren till
insektätarnas ordning (Insectivora) hörande familj,
utmärkes derigenom att kroppen är på ryggsidan betäckt
af taggar eller styfva borst mellan de mer eller
mindre tätt sittande ullhåren. Igelkottarna, hvilka
för öfrigt hafva en tjock och undersätsig kropp samt
korta ben, äro långsamma, oviga och tämligen tröga
djurr hvilka alltid uppehålla sig på marken och
lifnära sig af smärre ryggradsdjur samt insekter,
sniglar o. d., äfvensom af rötter, frön m. m. De
lefva ensamma eller parvis och föra ett hufvudsakligen
nattligt lefnadssätt. De tillbringa större delen af
dagen i sömn och gå först efter solnedgången ut för
att söka sig föda. De äro utbredda öfver Europa,
Afrika och Asien samt uppehålla sig i busksnår,
under rötter, i små hålor, som de sjelfva, gräft sig
o. s. v. Till denna familj höra: igelkott-slägtet
(Erinaceus) och borstigelkott-slägtet (Gymnura).
J. G. T.
Erinaceus, Igelkott-slägtet, zool., hörande till
fam. Erinacei, igenkännes på det tämligen korta
hufvudet med den tillspetsade nosen, den korta,
hårklädda svansen o. s. v. De äro föga snabba
djur, som till skydd mot sina fienders angrepp ega
förmåga att hoprulla kroppen till ett klot eller
en boll. Denna förmåga beror derpå att större
delen af kroppen omslutes af en muskel, som kan
sammandragas. Den vanliga igelkotten, E. europaeus,
har tämligen korta öron, svansen längre än halfva
hufvudet samt en kroppslängd af 24 à 27 cm. (8 à 9
t.). Taggarna äro hvita, med undantag af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
