- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
691-692

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ernst. 7) b) E. I, den fromme, hertig af Sachsen-Gotha och Altenburg - Ernst. 7) c) E. II Ludvig, hertig af Sachsen-Gotha och Altenburg - Ernst. 7) d) E. III (I) Anton Karl Ludvig, hertig af Sachsen-Koburg och Gotha - Ernst. 7) e) E. IV (II), hertig af Sachsen-Koburg-Gotha - Ernst. 7) f) E. Fredrik Paul Georg Nicolaus, hertig af Sachsen-Altenburg - Ernst. 8) i Schwaben. a) E. I, hertig af Schwaben - Ernst. 8) b) E. II, hertig af Schwaben - Ernst. 9) i Österrike. E., ärkehertig af Österrike - Ernst, Heinrich Wilhelm - Erntuna. Se Erentuna - Eroico, Ital., musikt. - Eromanga. Se Erromango - Eros, Grek. mytol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anseende. – c) E. II Ludvig, hertig af Sachsen-Gotha
och Altenburg, f. 1744. tillträdde regeringen
1772. Han upphjelpte landets genom sjuåriga kriget
(1756–63) förstörda finanser, främjade vetenskap
och konst samt arbetade på undervisningsväsendets
förbättring. Till sina rådgifvare valde han de bäste
män han kunde finna, stod i förbindelse med den
franska upplysningstidens mest framstående tänkare
och författare samt omfattade sjelf filantropiska och
kosmopolitiska idéer. Han var medlem af illuminaternas
orden, som var en medelpunkt för sträfvanden i
denna riktning. I den yttre politiken slöt han sig
till det af Fredrik II bildade fursteförbundet. Han
förbjöd alla främmande värfningar inom sitt land
och afslog konung Georg III:s af England begäran
att för en stor summa penningar få låna trupper för
amerikanska kriget. Död 1804. – d) E. III (I) Anton
Karl Ludvig,
hertig af Sachsen-Koburg och Gotha,
f. 1784, tillträdde regeringen i Sachsen-Koburg
1806. När han sistnämnda år förenade sig med Preussen
mot Napoleon, förlorade han sitt land, men återfick
det i freden i Tilsit (1807). Han måste inträda i
Rhenförbundet, men öfvergick efter slaget vid Leipzig
(1813) till de allierade. På kongressen i Wien (1815)
gjorde han sitt inflytande gällande till förmån för
konungariket Sachsens ifrågasatta bestånd. Efter
huset Gothas utslocknande tillföll honom, genom
statsfördrag, hertigdömet Gotha (1826). 1821 införde
han i Koburg en representativ författning. I Gotha
lät han den gamla, på ståndsrepresentation grundade
författningen bestå, men införde i städerna derstädes
en municipalförfattning efter preussiskt mönster. Död
1844. Han var fader till prins Albert, drottning
Victorias af Storbritannien gemål. – e) E. IV (II),
hertig af Sachsen-Koburg-Gotha, den förres son, född
i Koburg 1818, efterträdde sin fader på tronen d. 29
Jan. 1844. Han förde ett befäl i kriget mot Danmark
1849, stod 1866 på Preussens sida mot Österrike och
deltog i 1870–71 års fälttåg mot Frankrike. E. har
gjort sig fördelaktigt känd såsom tonsättare, i
synnerhet såsom kompositör af operor (Zaire, Casilda,
Santa Chiara, Diana von Solanges
), af hvilka en del
ännu tillhör Tysklands repertoar. – f) E. Fredrik
Paul Georg Nicolaus,
hertig af Sachsen-Altenburg,
f. 1826, tillträdde regeringen 1853, ingick 1862
en militärkonvention med Preussen, lät 1866 sin
representant på förbundsdagen i Frankfurt rösta emot
Österrikes förslag om mobilisering och ställde,
då kriget samma år utbröt mellan Österrike och
Preussen, sina trupper till det sistnämnda landets
förfogande. Under hans regering hafva, till följd
af gynsamma förhållanden, skatterna betydligt
minskats. Han har afstått från hela civillistan,
hvaremot det hertigliga huset erhållit två tredjedelar
af dominialförmögenheten såsom privategendom.

8) i Schwaben. a) E. I, hertig af Schwaben, son af
markgrefve Leopold af Österrike, var sjelf markgrefve
af Österrike under kejsar Henrik II (1002–1024),
uppreste sig 1003 mot denne, men tvangs att underkasta
sig. Sålunda förlorade han Österrike, men erhöll 1012
för gjorda

tjenster hertigdömet Schwaben. Död 1015. – b) E. II,
hertig af Schwaben, den förres son, gjorde två
gånger uppror mot sin stjuffader Konrad af Franken,
som efter Henrik II: s död blef tysk kejsare. Senare
gången (1027) blef E. förklarad i riksakt, miste
sitt hertigdöme, men fortsatte striden och stupade
1030. Hans kamp mot kejsar Konrad har ofta blifvit
besjungen, och E. är hjelten i den gamla tyska
folkboken Herzog Ernst.

9) i Österrike. E., ärkehertig af Österrike, kejsar
Maximilian II:s son, f. 1553, d. 1595. Efter att
lång tid hafva varit ståthållare i Nedre och Öfre
Österrike, blef han 1590 förmyndareregent under
den unge ärkehertig Ferdinands minderårighet och
mottog 1592 af konung Filip II ståthållareskapet
öfver Nederländerna.

Ernst, Heinrich Wilhelm, österrikisk violinist,
f. 1814, studerade för Böhm och Mayseder samt
bildade sig dessutom efter Paganini. Hans egentliga,
på glänsande triumfer rika konstresor började 1835 och
sträckte sig öfver norra hälften af Europa (Sverige
1847). Död 1865. E:s utomordentligt färdiga, af en
färgrik och ofta sympatisk tongifning uppburna spel
gaf till känna ett lifligt temperament, som likväl
mera yttrade sig i plötsliga rörelser än i en jämnt
fördelad värme och lyftning. Att han öfvervägande
hyllade den virtuosmässiga riktningen, bevisas af
hans kompositioner, hvilka, fastän saknande högre
musikaliskt värde, dock ingalunda äro vanliga, utan
lifvas af en spirituell fläkt och utveckla flere för
violinen karakteristiska sidor; deras svårigheter
kunde han sjelf stundom ej bemästra. Mest kända
och ännu ej sällan spelade äro hans Elégie och
hans imitation af Paganinis "Carnaval de Vénise".
A. L.

Erntuna. Se Erentuna.

Eroico, Ital., musikt., heroiskt,
hjeltemodigt, kraftfullt. Den mest kända användningen
af termen är i Beethovens tredje symfoni (ess dur),
benämnd "Sinfonia eroica". A. L.

Eromanga. Se Erromango.

Eros, Grek. mytol., kallades hos grekerna den såsom
en gud tänkta och afbildade personifikationen af
kärleken, motsvarande romarnas Amor och Cupido. Hos
Hesiodus och de orfiska skalderna är E. en af de
äldsta och mäktigaste gudomligheter, en son af
Kaos, sjelf all alstrings upphof och derför äfven
den verksamma principen vid verldsskapelsen (den
s. k. "kosmogoniske Eros"). Men enligt det allmännare
föreställningssättet var han kärleksgudinnan
Afrodites son och oskiljaktige följesven. Såsom hans
fader uppgifves vanligen Ares, men stundom äfven
Zeus, Hermes eller Zephyros, under det att andra
versioner af sagan helt och hållet frånkänna honom
någon fader. Såväl i poesien som i den bildande
konsten framställes han såsom en liten bevingad
gosse eller såsom en halfvuxen underskön yngling
(af bildhuggaren Praxiteles m. fl.). Hans ständiga
attribut äro antingen båge med pilar och koger eller
en brinnande fackla. Till honom sälla sig ofta de
beslägtade gudomligheterna Himeros och Pothos
(längtan och åtrå) samt Anteros (motkärleken),
hvilka dock, såsom varande endast sidor af hans eget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free